Att duga!

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har mycket nu som snurrar i mitt huvud. Jag ransakar mig själv en hel del.

Den här ständiga känslan av att inte duga varken utseendemässigt och för övrigt.
Har fått mina pikar när det gäller att dricka drinkarna för att tappa vikt mm. Dessa pikar sätter igång en hel del i mitt huvud. När jag hade fått barn och bantade ner mig 30 kg eller rättare sagt svälte mig. Det blev inte så bra, jag vet det. Hela min persson förändrades och jag mådde inte alls bra.

Hela bantningsgrejen handlade för mig om att duga i någon annans ögon, vara så fin som möjligt för att kanske kanske kunna duga lite. Det spelade ju ingen roll hur mycket jag gick ner jag tyckte inte att jag dög i alla fall. Det spelade inte heller någon roll om någon sa till mig att jag gjort ett hästjobb, att jag va fin, att jag dög! För allt jag hörde i mitt eget huvud va att jag inte va tillräcklig ändå. Detta gjorde mig oxå till en person som jag faktiskt egentligen inte tyckte om men desperationen att duga drev mig ännu hårdare framåt.

Satt idag och funderade på skillnaden nu och då efter att någon utryckt sin oro för att jag skulle gå ner igen.
Skillnaden är ju dag att jag vill gå ner för verkens skull, för att må bättre och allt det där. Jag trodde i min enfald att det skulle vara en bättre grund för jag vet att J skulle älska mig även om jag gick upp 100kg.

Men trots att jag har andra motiv till varför jag ska gå ner så har jag ändå känslan i att inte duga..... i mina egna ögon.
Jag har precis samma känsla nu som då trots att jag inbillat mig att det hela har förändrats.

Troligtvis va det inte andra som fick mig att känna att jag inte dög förr, troligtvis va det jag själv. Jo det va ju så!

Fan vad jobbigt det är att komma till insikt ibland!!

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Den där små mulliga J:

Du kan vara lugn för att du duger som du är.

Jag har varit med under resan när du gått upp en hel del pga mediciner. Ingen kan komma o påstå att du har ätit dig till dom kilona heller.

Naturligtvis så kommer du alltid duga som du är.

Det är su själv som sätter kravet med att duga i andras ögon som du själv skriver.

2:a kommentar, skriven , av kryddan:

Tänk vad det här med vikter kan få oss att må dåligt :( Jag tror då att du duger å blir över, du har ju en underbar man som älskar dig och han bryr sig om hur du mår (Vi på sidan om bryr oss oxå naturligtvis).

Sköt om dig vännen och försök rensa huvudet på såna tankar.

Kram på er båda från farbror Kryddan :)

3:e kommentar, skriven , av Kerstin:

Hej!

Men visst duger både DU och jag, det kan du vara alldeles säker på. Fast jag förstår vad du menar, den där lilla jävla tanken som man aldrig tycks bli av med: MEN tänk om........

Huvudsaken är att du går ner för DIN egen skull, för att bli av med lite värk, DET är det viktigaste. MEN ta det försiktigt!! Har en fibrokompis som gick ner för fort och fick mer värk! Så ta det lugnt, kroppen måste hänga med.



Själv har jag kommit till den plågsamma insikten att jag ALDRIG kommer att bli "manekäng" igen pga medicinerna, har epilepsi...oxå, och dom gör att jag inte går ner om jag så svälter mej! >:(

Men jag överlever och det är det viktigaste.



Ha en bra dag och STORKRAM

Kerstin

4:e kommentar, skriven , av Bibbi:

Det är lustigt vad jag känner igen mig i din beskrivning av att inte duga som man är. Men det är nog tyvärr så att man är sin egen hårdaste kritiker.

Men vi duger som vi är även om jag skulle behöva gå ner en del för hälsans skull.

Kram

Bibbi

5:e kommentar, skriven , av hella starsprinkle:

Det är så synd att du känner som du gör.

För du är en sån fin och underbar människa,men jag vet hur det är.

Jag kan bara hålla tummarna för att du kan lyckas jobba bort de där dumma förbannade känslorna.

6:e kommentar, skriven , av ormbäraren:

gillar dig... kram å ha de bra allihopa...

Kommentera inlägget här :