God mat och häxjakt!
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Häxjakten där ute har stegrats till något som man inte ens kan sätta namn på. Det handlar inte längre om skitsnackande grannar och nyfikna skvallertanter som inte vet vad de talar om. Nej det har gått betydligt längre än så och jag blir stum av förundran hur långt människor kan gå för att knäcka en annan. En av dessa människor som är ute efter att knäcka besitter en form av maktposition inom en viss myndighet om man nu kan kalla det myndighet och utnyttjar det till max.
Det påstås att dessa människor är osammarbetsvilliga och stridslystna men då undrar jag.
Om du skulle hitta helt främmande människor gå en "promenad som dom utryckte sig" i ditt hus skulle inte du då bli ilsk? Jag skulle knäcka näsbenet på dom tror jag.
Om jag hittade en annan främmande människa drickandes öl i mitt kök taget ur min kyl skulle jag oxå bli vansinnig. Om en reporter skulle publicera en massa lögner i lokaltidiningen och mitt namn blev stämplat och googel-bart för all framtid skulle jag kriga utav helvete.
Om någon bygger en parkeringsplats på min gård "vilket är ett lagbrott" bara så där och jag kontaktar lantmäteriet och ber om nya gränspinnar och de svarar "du använder väl inte den biten ändå" så skulle jag bli galen. Om jag sedan skulle få en räkning på en jävla massa 1000-lappar för att någon besitter makt till att se till att man kan få en sån räkning för vägar som inte används så skulle jag nog bryta samman.
Detta är bara en liten del av häxjakten...... Och så har de som ställer till med det här mage att påstå att de som utsatts är fientliga och osammarbetsvilliga. Det tycker jag är lite skrattretande faktiskt.
Jag hoppas och önskar och ber att dom inte ska bli omkullkastade av all skit dom får ta och jag stöttar dom till 100% sen får folk säga vad fan dom vill om det.
Det finns många sjuka människor, dessa är inte en av de människorna.
Det finns hemskare saker i världen att ta tag i och bråka om än detta.
Tyvärr vet jag hur svårt det är att bli accepterad i den hålan om man inte förljer normalnormen i deras ögon. Stackars inskränkta människor!
Nog om detta för nu är lilla I ledsen igen!
Takk för ditt stöd, du vackre, stärka människa.
Det värmer hjärtat att veta.
kram
Kristin