Fördomar...
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag vill ju gärna undvika att skriva om min smärta i den här bloggen av flera skäl.
Men nu måste faktiskt funderingarna ut.
Jag vill oxå tillägga att det här är bara min syn på saken, Lisa 43 kanske inte alls tycker som jag.
Det här med fördomar ang smärta.
Människor som lever med smärta av olika slag oavsett om den är fysisk eller psykiskt möts oftast någon gång med fördomar, "ryck-upp-dig-kommentarer" och försök att jämföra smärtor och svårigheter med varandra.
Många förstår inte det här med att man måste prioritera vissa saker ibland.
Exempel: Idag kör min son sin första tävling på crossen.
Det påverkar min kropp i alla högsta grad att vara med och försöka stå rätt upp och ner.
Människor ser inte att det gör ont, de ser bara att man är med skrattar och njuter av att se sitt barn köra.
" hon kan ju inte ha så ont"
De ser inte att jag kanske måste strunta i att tvätta håret på kvällen, att man kanske blir liggandes på soffan med vetekudden på eftermiddagen och hur man bara vill grina av allt det onda som kommer sedan.
Nä de ser bara det som syns och det som inte syns det existerar inte.
När jag träffade läkaren som gav mig diagnosen EDS fick höra att jag hade hundar så rynkade han på näsan.
Han talade om lite försiktigt att jag kanske var tvungen att välja bort vissa saker för att fortsätta fungera på andra sätt.
När jag förklarade att mina hundar får mig att vara på benen även de dagar då jag egentligen inte skulle ha klivit ur sängen de få timmar jag är ensam på dagen blev han tyst och höll med om att då är det bra för mig och jag bör fortsätta så länge jag klarar det.
När man möter människor som är aktiva, mår bra i det stora hela, fixar allt och lite till men har synpunkter på att min kropp inte fungerar riktigt som den ska eller varför inte jag kan gå runt inne på gallerian i flera timmar trots att vi går så sakta så brukar jag tänka: Ja men jo, de vet ju inte bättre, de kan helt enkelt inte förstå.
För så är det ju faktiskt, det är svårt att förstå det man inte riktigt begriper så enkelt är det.
Värre är att jag upptäckt både i min egen erfarenhet och genom att tala med andra som lever med smärta att de största fördommarna man möts av konstigt nog kommer från människor som oxå lever med smärta på ett eller annat sätt.
Det är där min fundering sätter fart: Varför är det så?
En människas smärtupplevelse går aldrig någonsin att jämföras med någon annans upplevelse av smärta och värk.
Jag får exempelvis väldigt ofta ryggskott i bröstryggen, ibland flera gånger i veckan.
Detta gör naturligtvis fruktansvärt ont. Men konstigt nog är det en sorts smärta som jag kan hantera jädrigt bra.
Jag minns mitt första ryggskott när jag låg på golvet och grinade och inte tog mig någonstanns, detta va någon gång i tonåren. Idag kan jag hantera den smärtan väldigt bra. Jag kan fungera hyfsat trots jag har fått ett nytt ryggskott. Där i mot nervsmärtorna och muskelsmärtorna gör mig tokig även om de är milda.
Nervsmärtan behöver inte alls vara särskilt påtaglig för att jag ska bli ur funktion. Men en väninna till mig upplever sina olika smärtor helt tvärt om. Det går helt enkelt inte att jämföra.
Det är lika med min tumme på högerhanden som lätt glider ur sitt läge. Det är oxå en hanterbar smärta men fy när nerven i handen börjar krångla.
Stina 32 som har ramlat på cykeln och stukat lillfingret kan ha mycket jobbigare än Göran 43 som har diskbrock på 3 ställen. Det beror helt på hur kroppen tolkar smärtsignalerna.
Jag har haft problem med smärtor i bäckenet sedan jag fick mitt första barn. foglossning gick liksom aldrig tillbaka ordentligt. Flera läkare och sjukgymnaster har sagt till mig att jag bör gå på sidan nerför trappor med ena benet framför det andra vilket oxå är det som känns bäst men inte alltid praktiseras. Mona 46 har kanske fått rådet att gå baklänges för det kanske är bäst för hennes kropp, och Jessica hon ska gå som vanligt..... Individuellt.
För några år sedan var jag i stort sett sängliggande en period. Jag hade inte hälften så ont som jag har nu men jag kunde över huvutaget inte hantera smärtan mentalt och fick panik för minsta lilla. Jag vågade inte sätta fötterna i golvet och känns spikarna som trängde upp igenom dom och smalbenen som skavde i foten.
Idag är jag begränsad, med inte SÅ begränsad som jag va då.
Ett av mina problem är att jag är ganska överörlig, problemet är ju att jag har ont av det. Men det finns människor som är VÄLDIGT mycket mer överörliga utan att vara sjuka, det finns dom som knappt är överörliga alls och är dyngsjuka. Allt är individuellt.
Ett av mina problem dock är att jag inte säger till när det händer saker med min kropp, som när handlederna började påverkas mer och mer i början på förra sommaren. Det är bara den som lever nära mig som märker och utåt sett märks det inte för ens det är så illa att det är ohanterbart. Detta gör ju naturligtvis att folk får för sig att saker och ting hänt plötsligt och helt plötsligt ändrat sig.
Men åh andra sidan, vem fan ringer runt till alla vänner, släkt och bekanta och berättar så fort det händer någon liten skillnad i kroppen, ja inte jag i alla fall. Nä då ska saker och ting analyseras. Så var det i alla fall när jag fick diagnosen fibro för några år sedan.
Jag har haft ont i min kropp på olika sätt sedan tidig tonår sedan har det succesivt trappats upp med blåmärken, blödningar, läkemedelskänslighet, magen, blåsan och massa annat konstigt " det ända som blivit bättre är min migrän som försvinner mer och mer ju äldre jag blir tack och lov".
Sedan kommer det ett skov som gör en skitdålig och då står folk där och ruskar på huvudet " vad hände nu" det där kan ju inte stämma.
Och oftast är det männsikor som lever med egen smärta som reagerar så här.
Och under mina timmar i grupp ang smärthantering så va det tydligt att det inte bara är jag som upplever det så här.
Det är något som jag inte kan förstå helt enkelt men som gör mig jädrigt irriterad.
Jag vill inte bli jämförd med andra och analyserad och det vill nog ingen bli.
Det jag vill få fram med mitt inlägg är som sagt att allt är individuellt oavsett vilken sorts smärta det gäller.
Man behöver inte nödvändigtvis förstå allting heller men den som lever med en osynlig sjukdom blir knappast hjälpt av att analyseras och ifrågasättas oavsett om det gäller fysiska eller psykiska tillstånd.
Ibland är " Sköt dig själv och skit i andra" en himla bra fras faktiskt.
Nu har jag rensat färdigt i tankeverksamheten och tack och lov att man kan göra 5 st utkast innan man publiserar för detta inlägg tog tid ha ha.
Nu ska jag ringa till mina söner och höra hur helgen varit, saknar dom men jag vet att dom har roligt.
Otroligt bra skrivet vännen!!! <3
Jättekramar. <3 <3