Karlsson På Taket.

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
En fråga slog mig idag när jag och Inez tittade på karlsson på taket.

Hur sjutton gjorde dom för att söka rätt på en figur som kunde agera Karlson och påminna om figuren i boken.

" Tjock, ful pojke med grisögon och sadistiska drag sökes som skådespelare till barfilm "

Eller letade dom rätt på en unge som de kunde sätta en propeller på och förklarade för hans föräldrar att

"Din son är precis lika tjock och ful som Karlsson på Taket, om han är en mobbare oxå så är rollen hans"

Nä jag fattar inte hur de la fram det där faktiskt.

Felsms from hell...

publicerat i En Terry! Pinsamheter;
Vill ni få känna lite skade glädje så här på måndagskvällen?
Ingenting piggar väl upp som lite skadeglädje och det är trots allt den äkta glädjen.

Jag har alltså gjor det igen, ja en "Terry" alltså.
Fast jag börjar faktiskt förstå varför många inte vill kalla det för en "Terry" längre.
Min kära fd korkade syster har ju faktiskt lugnat ner sig och blivit vuxen och har inte samma otur längre när hon tänker som hon hade förut.
Själv är jag bortom allt hopp.

Jag har varit med Leo på bågskytteträning idag.

När man suttit där ett tag så blir man lite utråkad.
Så jag tänkte glädja något med ett sms.
Det blev ett ganska intimt sms när jag hade diktat klart........ Kan man kalla det intimt?... Ja det kan man va?
Jag menar vad gör man inte för att glädja någon annan.

Jag tänker defenitivt inte lägga upp några detaljer om innehållet då det troligtvis skulle få min blogg stängd, raderad och aldrig mera åtkomlig så jag lämnar det åt fantasin.

Sedan skulle det skickas och smstorsk som man är fixar men allt väldigt snabbt.... För snabbt.
Det blev fel..... Väldigt fel.
Jag kände hjärtklappningen öka och jag försökte hysteriskt avbryta sändningen vilket absolut tame fan INTE gick.

Jag tog en djup suck när jag insåg att det var ett hemnummer jag skickat till för det va absolut INTE en människa som jag vill ska höra såna ord från mig......
Sen insåg jag att mitt sms kommer läsas upp av en robotröst i motagarens hemtelefon.
Har ni fått ett sms skickat till eran hemtele någon gång.
Vet ni hur det låter? Man garvar så man kiknar åt den stakande tonlösa rösten som liksom hackar fram orden som skickats.

Jag kan för min värld inte föreställa mig hur det skulle vara att få ett sådant sms uppläst.
Har jag tur så hinner inte motagaren reflektera över vilket nummer det skickats från och koppla ihop det med mig.

Gör dom det så dör jag lite.....

Tvångstankar ;-)

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;

Får ni såna där konstiga tvångstankar ibland?

Det får jag....

Som förra helgen när jag va på bio.
Folk springer runt och balanserar på såna där stora lådor med popcorn i.
Jag får sån himla lust och känsla av lite tvång att när jag går förbi lite snitsigt bara slå till den där kartongen med alla popcorn under i från så allt bara kastas upp i ett vitt popcornregn blandat med salt.

Eller som idag när jag stod utanför ett ställe i stan med Zack och det kommer en sån där riktig diva med näsan i vädret och en stor latte i handen.......

Ååååhhhh jag blir så sugen att bara göra en lätt dunk under koppen så allt flyger iväg.
Jag får stoppa händerna i fickorna och knyta dom hårt.

Hitills har jag lyckats behärska mig, men en vacker dag.....

Övertagen...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Leo är hemma och han gör sig satt i respekt på en gång.

- Eftersom ingen hjälpte till att städa undervåningen igår så ska det göras idag och där med basta.
- Hörre du Mamma jag jag kan inte städa.
- Nähä och varför inte det nu då?
- Du jag va faktiskt sjuk 2 dagar i början på veckan.
- Jaha?
- Det är absolut inte bra att jag tar ut mig med städning, jag hade till och med gympa igår.
- Jaha men det va då det.
- Fattar du inte att jag kan överta mig.
- Överta?
- Ja.... Överarbetad  och översträckt när jag varit sjuk och allt.


*suck*

Hunden med punkfrillan.......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Tack gode högre makt för att jag för en gångs skull gjorde ett klokt val och köpte färgpennor som är vattenlösliga.

Varför denna tacksamhet då?.....

Jo min rara lilla dotter har pillat sönder en gul penna och kletat det över allt, bland annat i Kitas huvud.
Tack gode gud för att det troligtvis går att tvätta bort och tack lilla Inez för att du valde en gul penna i Kitas vetefärgade päls och inte en grön, lila eller röd.

Känner en otrolig tacksamhet just nu.
En sån där tacksamhet som bara en mor med barn som gör otroliga hyss kan känna.

Fördomar...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har dragit mig lite för att skriva det här inlägget trots att funderingarna funnits där under flera år.

Jag vill ju gärna undvika att skriva om min smärta i den här bloggen av flera skäl.
Men nu måste faktiskt funderingarna ut.
Jag vill oxå tillägga att det här är bara min syn på saken, Lisa 43 kanske inte alls tycker som jag.

Det här med fördomar ang smärta.

Människor som lever med smärta av olika slag oavsett om den är fysisk eller psykiskt möts oftast någon gång med fördomar, "ryck-upp-dig-kommentarer" och försök att jämföra smärtor och svårigheter med varandra.

Många förstår inte det här med att man måste prioritera vissa saker ibland.

Exempel: Idag kör min son sin första tävling på crossen.
Det påverkar min kropp i alla högsta grad att vara med och försöka stå rätt upp och ner.
Människor ser inte att det gör ont, de ser bara att man är med skrattar och njuter av att se sitt barn köra.

" hon kan ju inte ha så ont"

De ser inte att jag kanske måste strunta i att tvätta håret på kvällen, att man kanske blir liggandes på soffan med vetekudden på eftermiddagen och hur man bara vill grina av allt det onda som kommer sedan.
Nä de ser bara det som syns och det som inte syns det existerar inte.

När jag träffade läkaren som gav mig diagnosen EDS fick höra att jag hade hundar så rynkade han på näsan.
Han talade om lite försiktigt att jag kanske var tvungen att välja bort vissa saker för att fortsätta fungera på andra sätt.
När jag förklarade att mina hundar får mig att vara på benen även de dagar då jag egentligen inte skulle ha klivit ur sängen de få timmar jag är ensam på dagen blev han tyst och höll med om att då är det bra för mig och jag bör fortsätta så länge jag klarar det.

När man möter människor som är aktiva, mår bra i det stora hela, fixar allt och lite till men har synpunkter på att min kropp inte fungerar riktigt som den ska eller varför inte jag kan gå runt inne på gallerian i flera timmar trots att vi går så sakta så brukar jag tänka: Ja men jo, de vet ju inte bättre, de kan helt enkelt inte förstå.
För så är det ju faktiskt, det är svårt att förstå det man inte riktigt begriper så enkelt är det.

Värre är att jag upptäckt både i min egen erfarenhet och genom att tala med andra som lever med smärta att de största fördommarna man möts av konstigt nog kommer från människor som oxå lever med smärta på ett eller annat sätt.

Det är där min fundering sätter fart: Varför är det så?

En människas smärtupplevelse går aldrig någonsin att jämföras med någon annans upplevelse av smärta och värk.
Jag får exempelvis väldigt ofta ryggskott i bröstryggen, ibland flera gånger i veckan.
Detta gör naturligtvis fruktansvärt ont. Men konstigt nog är det en sorts smärta som jag kan hantera jädrigt bra.
Jag minns mitt första ryggskott när jag låg på golvet och grinade och inte tog mig någonstanns, detta va någon gång i tonåren. Idag kan jag hantera den smärtan väldigt bra. Jag kan fungera hyfsat trots jag har fått ett nytt ryggskott. Där i mot nervsmärtorna och muskelsmärtorna gör mig tokig även om de är milda.
Nervsmärtan behöver inte alls vara särskilt påtaglig för att jag ska bli ur funktion. Men en väninna till mig upplever sina olika smärtor helt tvärt om. Det går helt enkelt inte att jämföra.
Det är lika med min tumme på högerhanden som lätt glider ur sitt läge. Det är oxå en hanterbar smärta men fy när nerven i handen börjar krångla.

Stina 32 som har ramlat på cykeln och stukat lillfingret kan ha mycket jobbigare än Göran 43 som har diskbrock på 3 ställen. Det beror helt på hur kroppen tolkar smärtsignalerna.
Jag har haft problem med smärtor i bäckenet sedan jag fick mitt första barn. foglossning gick liksom aldrig tillbaka ordentligt. Flera läkare och sjukgymnaster har sagt till mig att jag bör gå på sidan nerför trappor med ena benet framför det andra vilket oxå är det som känns bäst men inte alltid praktiseras. Mona 46 har kanske fått rådet att gå baklänges för det kanske är bäst för hennes kropp, och Jessica hon ska gå som vanligt..... Individuellt.

För några år sedan var jag i stort sett sängliggande en period. Jag hade inte hälften så ont som jag har nu men jag kunde över huvutaget inte hantera smärtan mentalt och fick panik för minsta lilla. Jag vågade inte sätta fötterna i golvet och känns spikarna som trängde upp igenom dom och smalbenen som skavde i foten.
Idag är jag begränsad, med inte SÅ begränsad som jag va då.

Ett av mina problem är att jag är ganska överörlig, problemet är ju att jag har ont av det. Men det finns människor som är VÄLDIGT mycket mer överörliga utan att vara sjuka, det finns dom som knappt är överörliga alls och är dyngsjuka. Allt är individuellt.

Ett av mina problem dock är att jag inte säger till när det händer saker med min kropp, som när handlederna började påverkas mer och mer i början på förra sommaren. Det är bara den som lever nära mig som märker och utåt sett märks det inte för ens det är så illa att det är ohanterbart. Detta gör ju naturligtvis att folk får för sig att saker och ting hänt plötsligt och helt plötsligt ändrat sig.
Men åh andra sidan, vem fan ringer runt till alla vänner, släkt och bekanta och berättar så fort det händer någon liten skillnad i kroppen, ja inte jag i alla fall. Nä då ska saker och ting analyseras. Så var det i alla fall när jag fick diagnosen fibro för några år sedan.

Jag har haft ont i min kropp på olika sätt sedan tidig tonår sedan har det succesivt trappats upp med blåmärken, blödningar, läkemedelskänslighet, magen, blåsan och massa annat konstigt " det ända som blivit bättre är min migrän som försvinner mer och mer ju äldre jag blir tack och lov".
Sedan kommer det ett skov som gör en skitdålig och då står folk där och ruskar på huvudet " vad hände nu" det där kan ju inte stämma. 
Och oftast är det männsikor som lever med egen smärta som reagerar så här.
Och under mina timmar i grupp ang smärthantering så va det tydligt att det inte bara är jag som upplever det så här.
Det är något som jag inte kan förstå helt enkelt men som gör mig jädrigt irriterad.
Jag vill inte bli jämförd med andra och analyserad och det vill nog ingen bli.

Det jag vill få fram med mitt inlägg är som sagt att allt är individuellt oavsett vilken sorts smärta det gäller.
Man behöver inte nödvändigtvis förstå allting heller men den som lever med en osynlig sjukdom blir knappast hjälpt av att analyseras och ifrågasättas oavsett om det gäller fysiska eller psykiska tillstånd.

Ibland är " Sköt dig själv och skit i andra" en himla bra fras faktiskt.

Nu har jag rensat färdigt i tankeverksamheten och tack och lov att man kan göra 5 st utkast innan man publiserar för detta inlägg tog tid ha ha.

Nu ska jag ringa till mina söner och höra hur helgen varit, saknar dom men jag vet att dom har roligt.