Nytt år och nya möjligheter....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Nu är det nyårsafton och nytt år står runt knuten, bara några timmar kvar..
Jag läser på många ställen om människor som haft ett hemskt 2012. Man kan inte utesluta att det gångna året varit jobbigt för många och även för oss. Men när man bläddrar blad " inte hakor" och tar fram en ny era så vill jag tänka tillbaka och le även om det har varit jobbigt.
Under året föddes lilla Bemponz " alfonz" och jag väljer att fokusera på det som är bra. Många tunga bitar hade det varit under året men jag väljer att inte fastna vid det. Det kommer varje år att finnas saker som varit tuffa. Det är omöjligt att forma ett år till bara positivitet. Även om den senaste timmen varit för jävlig så finns det åtminstone några sekunder som varit positiva. Fokusera på det! Vad lärde du dig under året? Har du vuxit som människa?
Det har jag och det är jag tacksam över.
Det gångna året har varit tuffare än många andra men jag har också lärt mig mer än på många år och vuxit otroligt som människa på alla plan.
Sörj inte det som inte blev som det skulle!
Njut av det som fick dig att växa!
 
Gott Nytt År På Er..
 

I väntans tider...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Går vi nu.
Vi väntar på Mormor och det är ungefär lika spännande som att vänta på Tomten. Inez har tagit på sig det finaste hon har och sminkat sig. Det är rena galan när mormor ska komma.Hon har tjatat sedan hon vaknade i förmiddags. Ja i förmiddags, jag får nämligen väcka Inez om hon inte ska sova till kl 12. Alfons sover till 11 ungefär och då har han vaknat vid 05 och tryckt en flaska. Jag har det ganska bra förspänt med morgontrötta ungar, jag får sovmorgon nästan jämt.
 
I alla fall höll Inez på och försökte få ihop något form av familjepussel i morse. Min mormor är också Leos och Zacks mormor  men inte Filips och Inte din för hon är din mamma och Filips mamma men du är Filips mamma här och hon är inte eran mormor men min......
 
Det kan inte vara lätt att få ihop det i den lilla hjärnan.....
Nu väntar hon otåligt, kommer hon inte snart...
 

Den kom och den gick.....

publicerat i
Julafton alltså...

Helt fantastiskt' glada skratt, glittrande ögon, stor förväntan.
Inez utbrast flera gånger - Jag älskaj julafton, mina julklappaj, tomten, jag älskaj allt.

Idag har vi haft tjejshopping jag och de två flickorna. Vi fick nämligen presentkort i juklapp så jag tog flickorna och drog. Inez såg direkt vad hon skulle ha, en stor rosa gräddbakelseklänning. Själv införskaffade jag nya underkläder. Fast nu när jag funderar så tror jag det blev mer makens julklapp än min. Strunt samma, han behöver se nåt fint och jag behöver känna mig snygg.

Nu ska jag äta hjortron med grädde.

Projekt December......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag måste säga att jag är nöjd med mig själv ang upplägget av December det här året. Ingen julhysteri och bara lugnt och skönt. Jag har gjort som så att varje gång det varit advent så har vi gjort en förberedelseför julen. Första advent gjorde vi glögg, andra gjorde vi knäck osv........
I morgon ska vi griljera skinkan och det som ska vara i matväg i lugn och ro. Det känns som ett upplägg vi kommer kunna göra flera år. Jag ska bara komma ihåg att köpa julklapparna i juli nästa år så är det perfa. Det säger jag varje år men sen försvinner det. Sedan svänger ju önskningarna lika fort hos barnen som mitt humör så det hinner ju ändra sig mellan juli och december menar jag.
 
Jag längtar nåt så oerhört efter att få rida, min oas...... Jag behöver det men enligt doktorn måste jag vänta tills i mitten av januari. Jag måste hålla igång för att inte stelna till för stelnar jag gör det ondare än nödvändigt. Det känns bra att jag börjar hitta mina sätt. Kuratorn verkade tycka att det va ballt eller nåt att jag kan gå ner i spagat. Det är inte coolt. Man ska inte kunna det utan att ha övat på det. Man ska inte kunna sätta fötterna bakom huvudet heller med det tycker Inez är coolt. En läkare sa en gång - Jag ska skriva i din journal att det inte är lämpligt att du söker jobb som ormänniska å cirkus. När jag berättade att även min mamma är rörlig så sa han att för miljoner år sedan då vi enbart var rovdjur, jägare och inte levde längre än tills vi var 25 år så skulle vi klassats som supermänniskor och varit duktiga jägare med smidigheter som inte övriga hade. Det var lite roligt faktiskt och jag skrattade gott. Nu kommer ju jag säkert leva tills jag är 103 år och vara en mycket ilsken kärring de sista åren.
Det där har jag funderat på faktiskt. Idag är det inom hemtjänsten dusch en gång i veckan osv. Hur blir det med våran generation. Jag kommer aldrig stå ut med det! Jag kan förstå att de som levt med julbadet kan stå ut med det. Men hur blir det med mig?
Vem ska raka mina ben och ansra min bikinilinje? Vem ska plocka mina ögonbryn och plocka bort strån lite överallt? Vem ska peta mellan mina tänder med gummisticks som jag är så noga med?
Hur blir é egentligen?
Man måste anställa en egen till mig tror jag. Allt förändras ju, vanor och normer för vad som tillhör vardagsgöromål...
Vem fasen ska se till så man inte kan fläta håren på benen?!
Nä nu går jag och tittar på film i sängen, det här blev för mycket att fundera på.

Projekt December......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag måste säga att jag är nöjd med mig själv ang upplägget av December det här året. Ingen julhysteri och bara lugnt och skönt. Jag har gjort som så att varje gång det varit advent så har vi gjort en förberedelseför julen. Första advent gjorde vi glögg, andra gjorde vi knäck osv........
I morgon ska vi griljera skinkan och det som ska vara i matväg i lugn och ro. Det känns som ett upplägg vi kommer kunna göra flera år. Jag ska bara komma ihåg att köpa julklapparna i juli nästa år så är det perfa. Det säger jag varje år men sen försvinner det. Sedan svänger ju önskningarna lika fort hos barnen som mitt humör så det hinner ju ändra sig mellan juli och december menar jag.
 
Jag längtar nåt så oerhört efter att få rida, min oas...... Jag behöver det men enligt doktorn måste jag vänta tills i mitten av januari. Jag måste hålla igång för att inte stelna till för stelnar jag gör det ondare än nödvändigt. Det känns bra att jag börjar hitta mina sätt. Kuratorn verkade tycka att det va ballt eller nåt att jag kan gå ner i spagat. Det är inte coolt. Man ska inte kunna det utan att ha övat på det. Man ska inte kunna sätta fötterna bakom huvudet heller med det tycker Inez är coolt. En läkare sa en gång - Jag ska skriva i din journal att det inte är lämpligt att du söker jobb som ormänniska å cirkus. När jag berättade att även min mamma är rörlig så sa han att för miljoner år sedan då vi enbart var rovdjur, jägare och inte levde längre än tills vi var 25 år så skulle vi klassats som supermänniskor och varit duktiga jägare med smidigheter som inte övriga hade. Det var lite roligt faktiskt och jag skrattade gott. Nu kommer ju jag säkert leva tills jag är 103 år och vara en mycket ilsken kärring de sista åren.
Det där har jag funderat på faktiskt. Idag är det inom hemtjänsten dusch en gång i veckan osv. Hur blir det med våran generation. Jag kommer aldrig stå ut med det! Jag kan förstå att de som levt med julbadet kan stå ut med det. Men hur blir det med mig?
Vem ska raka mina ben och ansra min bikinilinje? Vem ska plocka mina ögonbryn och plocka bort strån lite överallt? Vem ska peta mellan mina tänder med gummisticks som jag är så noga med?
Hur blir é egentligen?
Man måste anställa en egen till mig tror jag. Allt förändras ju, vanor och normer för vad som tillhör vardagsgöromål...
Vem fasen ska se till så man inte kan fläta håren på benen?!
Nä nu går jag och tittar på film i sängen, det här blev för mycket att fundera på..... Bad Santa står på agendan.

Dan före dan....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Före doppare dan.....
Förväntningarna är stora och väntan är hemsk hos de små. Leo bröt ihop i tårar nyss över att det är hela 2 dagar kvar till Julafton.
Vi gjorde ljuslyktor idag. Tomten måste ju se vart han ska landa. Det är inte så lätt när det inte är kramsnö men vi hittade lite skare som vi slog i bitar och sedan limmade vi ihop det hela med vatten. När vi tänder det sist ljuset så kommer något brinnande över himlen. Jag har inte en aning om vad det var. Det gick för snabbt för att vara en lykta och gick högt upp. Man kunde i alla fall se att det brann. Barnen var överförtjusta och utbrast att det var tomten som hittat rätt. Jag kan bara hålla med. Så är det nog, det är klart Tomten rekar inför julafton så han vet vart han ska sedan. Gick en liten promenad med ungarna efter ljuslyktbygget. Jag måste hålla kroppen igång när jag har ont. Vi gick bort och kollade om skridskoisen var hal och det var den. Sedan gick vi till kullen och åkte på baken ner ett par gånger, Inez skrattade så hon tjöt av lycka.
Så här dagarna före jul så är det mesta magiskt. Stämningen är agisk, det är lugnt, skönt och jag njuter mest. Ungarna är speedade och är mer under taket än på golvet, det gör inget de är glada....
 
Nu polarexpressen och chips med dricka..... Eller dom festar och jag tittar på... Inte ens sugen alls.

Smärtkliniken...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ska jag till i morgon. Jag har ont, jävligt ont.......
Jag ska börja med att träffa kuratorn. Jag hade hoppats på att få träffa psykologen som jag träffade sist jag var där. Hon var riktigt bra. Ho var inte rädd för att säga de obekväma sakerna och påminde lite om Leena som jag skrivit om tidigare. Hon var dessutom blind. Att hon kunde läsa av mig tan att ens kunna se mig ingav ett stort förtroende. Nu ska jag träffa någon ny och det gillar jag INTE.
Där innte jobbar dom i team, läkare psykolog/kurator/sjukgymnaster och arbetsterapi. De är kanon bra jag vet det men ändå blir jag nervös. De höll vad de lovade, att jag skulle få gå före i kön när jag kom tillbaka. Inte trodde jag att jag skulle ha en tid till en av dom någon vecka efter att remissen skickats.
Jag blir ändå nervös. Där ska någon sitta och bedömma hur jag hanterar min smärta i kroppen psykiskt och när jag inte känner personen i fråga........ Har träffat så många idioter. Men i morgon lär jag vara lagom mör då jag haft svårt huvudvärk till och från i flera veckor tack vare kramperna i nacke, bröstrygg och nacke. Det kommer inte behövas många ord innan jag bryter samman i tårar. Det är väl det som skrämmer mig mest egentligen. Att kapitulera inför smärtan. Jag har accepterat det med inte kapitulerat. Jag tror att den dagen jag gör det så reser jag mig inte igen.
Härom dagen gick knät ur läge igen. Jag blir som en robot, känner och hör hur det far åt fel håll, Biter ihop, drar det tillbaka och fortsätter att gå fast det gör så sablans ont. Vid såna tillfällen funderar jag på om det är så himla sunt att göra så eller om jag borde bryta ihop och gråta en skvätt över hur ont det gör egentligen. Jag vet inte om jag gör rätt. Jag vet inte om jag stänger av eller om jag vant mig. Jag kanske borde fråga henne om det i morgon.......
 
Sova nu, snart, meditera lite först, upp tidigt i morgon.

Jag har fattat ett beslut....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag tänker ställa mig inför den största utmaningen någonsin.
Jag har beslutat att jag ska utrota ordet NEJ ur mitt vokabulär när jag talar med barnen. Jag gör det i ett litet form av expriment.
Jag tror nämligen att barn har förmågan att sålla ut ordet "nej" i meningarna de får till sig. Jag tror att när man säger ordet NEJ 67 gånger på en dag så tappar ordet sin innebörd och människorna runt omkring hör det inte längre. I ett hus med många barn sägs ordet NEJ helt otroligt många gånger på en dag. Dessutom är det inte särskilt många som enbart nöjer sig med ett NEJ, man vill gärna ha en förklaring till varför man inte får. Jag kan ju bara relatera till mig själv. Får jag enbart ett NEJ så vill jag ju veta varför.
 
Det innebär inte att jag ska tillåta allt eller bara säga ja tack och amen. Det innebär att jag måste hitta andra sätt att lägga fram att de inte får göra något. I stället för att säga - NEJ, det får du inte! Så kan man säga - Jag tycker inte du ska göra det därför att............
Ordet NEJ kommer i fortsättningen enbart få användas i extrema fall som ett kraftord när det verkligen är extremt nödvändigt.
Det känns som om detta kommer bli en svår utmaning för mig själv. Tanken på att banta ner mig 20 kg känns lättare än att sluta använda ordet NEJ. Men jag tror att jag kan vinna betydligt fler strider genom att inte säga nej hela tiden.
Det här kommer bli intressant.

Tredje Advent...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Och Julen närmar sig med stormsteg.
Så typiskt Söndag idag. Har pyntat granen med Inez och jag ska aldrig försöka få upp en julgran med med feber igen. Det var som att bestiga ett berg och svetten lackade.
Just nu sover den minsta, Inez är hos Tilda och rider och resten av skaran är lite utspridda överallt så det är tyst och stilla här hemma.
Idag var jag tvungen att fly verkligheten lite. Det gör jag bäst med lite konstverkande som enbart jag begriper mig på. Det är inte så himla ofta som någon mer än jag ser tjusningen i det färdiga resultatet. Det gör inte så mycket för det är inte alltid som jag heller förstår det. Men ibland kommer det någon människa som blir helt rasande förtjust och då blir jag glad.
Idag var det ett litet cykelhjul och taggtråd som föll offer.Det är Leos cykel som gjort sitt. Han kommer bli helt jädra galen på mig eftersom han har sån separationsångest för allt. Denna cykeln har tjänat honom väl och även Zack. Den har stått ut med mycket i många år och nu går den inte att laga mer. Johan gav mig förslaget att göra någon form av mobil av ramen och hänga i Leos rum. Det kanske vore något?! Han skulle ju faktiskt själv kunna hjälpa till och bygga den och bestämma vad som ska hängas i den, sånt tycker han ju är roligt.
Det finns ju ett till hjul på cykeln och det har jag inskaffat ljushållare till blockljus till. Det första hjulet fick till vanliga långa ljus.
Nu ska jag plåstra om mig lite eftersom jag råkat snärta mig själv med taggtråd ett par gånger, det va ingen hit kan jag lova.
 
 
 

Julklappsångest....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;

- JAG OJKAJ INTE MÄD DE HÄJ NÅ MEJ!!!

 

Vrålar Inez när hon börjar bli frustrerad och bedrövad över att inte få leka med alla leksaker som mamman trodde att hon gömt tillräckligt väl.

 

Jag inventerade nämligen barnens julklappar igår kväll när de sov. Men jag glömde gömma kartongen igen och hon fick en liten glimt på vad som ligger där i. Jag har gömt om kartongen men hon har hittat den igen.

Jag har försökt intala henne att tomten lämnat av det här och att han ska hämta det sedan, vi får inte röra nåt i den. Då skulle ju barnen som ska ha alla leksakerna bli jätte ledsna.

 

- JAG TAJ PIPPI SAKEJNA!!!! BAJNEN KAN FÅ BAYBAYBAYA!!!!!

 

Baybaybaya är ” Bay blade ” någon snurrig leksak som Leo inte kan få nog av. Hon vet ju inte vems som är vems men sånt ”skit” kan hon lämna iväg till någon annan. Men det finns ju Pippi Långstrump grejer där i lådan.

Jag förstår henne, det måste vara hemska plågan att veta att där inne finns det leksaker som hon vill ha mer än något annat i världen men vi ska bara låtsas om som om det inte existerar. Jag tror Tilda får ta med det här i från i morgon, eller också så får jag låsa in det i fläktrummet på övervåningen. Men helst skulle jag behöva få ut det ur huset.

 

Hon har redan fått norpa en för att lugna den värsta ångesten. Jag har sett hur lådan bytt plats därden stod gömd och jag misstänker att hon har gått igenom den grundligt.

Men vad gör det egentligen. Hon är 3 år och blir i alla fall lika lycklig när hon öppnar paketen på julafton.

Men just nu är hon ilsken...

 

 

Chokladtomten kom åter...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Med lite hjälp från Zack. Jag hade rätt när jag misstänkte att ett större barn skulle ha mer koll än mig. Men den lilla fröken Inez utelämnade vissa detaljer för mig när hon anklagande fick mig att känna mig som den elakaste mamman i hela universum.
Hon visste mycket väl vart jag lagt tomten. Zack och Johan kom nämligen på henne med att stjäla den. Hon hade stoppat den i en apotekspåse för att inte resten av huset skulle se att hon smugglade med sig den in till vardagsrummet. Men när hon svarade - INGET!! på deras fråga om vad hon hade i påsen så blev de misstänksamma och Zack fann i påsen chokladtomten. Han gömde då undan den på ett nytt klurigare ställe väldigt nära taket för att hon inte skulle nå den alls även om hon lyckades lokalisera den.
Detta säger hon givetvis inte till mig. Inför mig fortsätter hon sin tortyr genom att ösa på mig dålig samvete med valpögon, darrande underläpp och hela kittet.
Jädrans unge! Det finns manipulerande potensial hos den där ungen. Använder hon det på rätt sätt när hon blir stor kan hon gå hur långt som hellst eller bli hur hemsk som hellst...
 
Det där är mammas flicka det...

Den största Lördags-synden som existerar..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
I en liten 3-årings hjärna har jag precis gjort.
I veckan som var övertalade hon mig att hon behövde verkligen ha en egen lite julgran. Så jag kastade in ungen i bilen och for till skogs.
Jag vet att man inte får göra så och att det är fruktansvärt kriminellt. Men som mitt försvar kan jag säga att jag tog en minigran som stod väldigt nära en lite större gran och som aldrig skulle kunna växa sig stor så nära en annan gran. Sedan tackade jag också naturen för gåvan och bad en bön för att markägaren inte skulle bli krossad av att slippa gallra bort den själv....
I alla fall så köpte Inez tillsammans med sin pappa en påse med chokladkottar i glansigt papper som man kunde hänga i den lilla granen. I samma påse fanns en stor chokladtomte.Vi hade en djupt samtal om att hon skulle få tomten så fort det blev Lördag. 3-4 dagar för en 3 åring som väntar på choklad är ju en hel evighets evighet. Nu efter att hon duschat frågade hon...
- Är det Lördag idag?!
När jag bekräftade att så var fallet sken hela barnet upp i den stora lyckan över att äntligen få sin choklad tomte. Men.......
Det är bara det att när vi hade den där djupa diskussionen så lovade jag henne att gömma den fram tills idag så den verkligen inte försvann eller blev uppäten av någon annan....... Nu vet jag inte vart jag la den. Jag har gått igenom var ända skåp i köket. Inez är förtvivlad och ser på mig som om jag gjort det med flit och att Leo har rätt när han anser att mitt största nöje är att plåga små oskyldiga barn.
Nu lägger jag mitt hopp på tonåringarna. De brukar ju ha kolla på vart allt dom inte ska veta finns någonstanns. Annars ligger jag jädrigt pyrt till.
 
 
 

Man får inte bli sjuk när man är mamma...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Min personliga åsikt är att man direkt efter förlossningen borde vaccineras mot allt vad virus och sjukdommar heter. Om barnen vanligtvis är ganska lugna så kan de tame tusan nosa sig till att deras förälder har ett litet virus i kroppen. Effekten på dom är ungefär den samma som en rejäl sockerkick. Man får inte bli sjuk helt enkelt för när man blir det så blir man aldrig frisk eftersom man inte kan vara sjuk.
Som ni förstår så vaknade jag med feber och halsont i morse. Ingen större katastrof egentligen. Vi har ju haft främmade i ett dygn som gjort mig så glad att knappt en migränattack skulle kunna förstöra det. Men ändå... så jädra typiskt.
Jag är glad över att jag inte har särskilt mycket migrän längre och när jag väl har det så går det att behandla ganska så omgående bara jag får kräkas lite först. Det har inte alltid varit så. Förr hade jag attacker som kunde hålla i sig i dygn. Ensam med några småbarn då var ingen hit alls. Jag kunde inte se, inte höra ett ljud och smärtan gav mig dödsångest varje gång. Vid ett tillfälle stod jag och slog pannan i skåpsluckorna  och kräktes i diskhon samtidigt som Leo hängde i mina bakfickor på byxorna så de gled längre och längre ner och vrålade eftersom jag vägrade ta fram något ur kylen åt honom. Idag kan jag skratta lite gått åt bilden jag får upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på det. Jag kan se humorn i själva bilden även om det inte va humor att befinna sig där just då. Jag provade alla migräntabbletter som fanns på marknaden och inget hjälpte. Treo kunde funka om jag fick stänga in mig i ett ljud och ljus isolerat rum. Men hur lätt är det när det alltid slog till när treon va slut och man var ensam med barnen. Fy bövelen det saknar jag verkligen inte alls.
Nä som mamma får man verkligen inte bli sjuk och blir man sjuk så gäller det att hålla käften om det inför barnen så de inte ska få det där tokrycket. Äh, det är klart man ska informera barnen om att man är sjuk och inte är på topp men det är inte alltid till någon hjälp.
 
Nu ska jag koka te på ingefära och blanda i lite dunderhonung med citronsmak. Såg att dunderhonungen snart är slut. Terry Toppa måste gå till Hemköp i Rättvik och köpa mer och skicka till mig. Terry Toppa är som farmor på berget när mina dunderstyrka är slut...

Jag försöker att skapa någon form av ordning....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Men det går inge vidare. Ta-En-Sak-I-Taget fungerar inte särskilt bra idag. Det blir bara kaos i skallen och så flyttar jag bara runt allt i stället. Önskar att jag hade någon form av organisationsförmåga men det existerar inte alls. Men har fått tvätten vikt i alla fall så nu ska det bara placeras ut lite här och var där det hör hemma.
Jag tog en lite pause förut och tog med de tomte-troende barnen bort till Handelsboden för att köpa frimärken till deras brev till Tomten.
Ibland kan jag sakna den där känslan av pirrande förväntan införden magiska gubben med luva och skägg som jag hade när jag var liten. Fast på ett sätt känner jag samma förväntan fortfarande. Jag blir som ett barn av att se ungarnas spända glittrande ögon inför jul. Mitt hjärta fladdrar när de talar om vad de önskar sig av Tomten och när de öppnar sina julklappar. Jag tycker det är roligt att inskaffa julklappar till ungarna. De större barnen vill ha lösa pengar till att shoppa loss på mellandagsrean på. Det är också himla roligt att åka med dom när de gör det. De blir så glada när de gör sina fynd.
Visst kan väl jag med få julångest men den är inte så särskilt svår. För några år sedan avskydde jag julen. Men det berodde nog mest på att jag ställde de höga kraven som gjorde att allt föll på alla vis allra minst ekonomiskt. Nu är jag lika förväntansfull som barnen. Jag tycker det är så himla mysigt och julen kommer vare sig man vill eller inte så då kan man lika gärna göra något bra av det vilket nödvändigtvis inte behöver betyda dyrt.
 
Nähepp undrar om jag ska försöka få till det där som jag egentligen höll på med.
 
 

Det korta mötet.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
 Idag gjorde mig oerhört glad trots att jag känner mig nere för jag vet precis att du förstår. Jag vet att det kan dröja länge mellan gångerna men du finns där när det är dags och när det fungerar. Du kräver inte en massa. Du sitter i samma situation, ibland tvärt om, ibland upp och ner och ibland bakom, ibland framför men i det stora hela så vet du exakt vad det handlar om. Du behöver nödvändigtvis inte vara min kräkpåse för det är inte alltid det rätta, bara din igenkännande nickning om att du vet hur det är med det lilla jag berättar värmer hela mig.
 
Bara så du vet så va du så himla söt idag där du stod. Jag sa det till Johan när jag kom ut. - Du skulle se hur vacker hon var! Hon va så fin!  Det var du verkligen, inget ruffsigt penntroll så sött utan strålande älvliknade vacker, strålande ljus, slående stark.
Ibland möter jag människor, vänner eller andra percis i rätt tillfälle. Då de strålar, strålar av något jag inte kan sätta ord på men jag blir som paralyserad, vackert.
Konstigt nog möter jag det då jag allra mest behöver det. Så jag låter mig smittas av det som blir över och njuter...
 
Nu ska jag hoppa i säng....
 
 

Jag sitter i...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Den blåa fotöljen på Leos rum, väntar på att han ska slappna av tillräckligt så jag kan gå ner på undervåningen. För övrigt är övervåningen tom på barn och då är det svårt att ensam slappna av och somna där. Jag sitter gärna här en stund och lyssnar på när Emil kör en dödsjuk Alfred till doktorn i Mariannelund. Jag hör att det kommer någon uppför trappan, Leo hör och ser att det är Filip som kommer. Han säger inget om att han sett det. Han utbrister bara - Mamma visst sitter du himla skönt i min blåa fotölj? Jag tänker efter en stund och svarar - Jo jag sitter väldigt bra här så jag tror att jag sitter ett tag till....
Han vet att jag vet att han kan somna utan problem bara han slipper vara ensam på övervåningen. Men just nu behövde han mamma i den blåa fotöljen och då sitter jag gärna kvar en stund. Det dröjer inte många minuter innan jag börjar höra hans djupa andetag snarka mer och mer. Jag vet att han har somnat men sitter en stund till i mörkret och bara lyssnar. Ljudet är så fridfullt och avslappnat. Innan jag går ner så kryper jag intill en stund med ens han fortsätter att snarka. Låter fingrarna lirka lite i den blonda kaluffsen. I morgon är det dags för Pappa-vecka igen och allt vad det medför, separationsångest delux. Det är straffet man får ta för att man valde som valde när det inte fungerade. Jag tröstar mig med att vi, jag och F trots allt han en väldigt bra relation om man jämför med många andra. Jag kan ringa när jag vill, vi kan ses ändå även om det är pappa-vecka osv. Det är inte bara avklippt varannan vecka och snart är det fredag igen.
Idag har vi skickat brev till Tomten. Inez som har åsikter om det mesta informerade mig om att även mammor får skicka brev till Tomten. Så jag gjorde som hon sa. Jag önskade mig en spark, lägre elräckning, mindre snarkningar från mina man och glada snälla barn. Egentligen borde jag nog ha önskat mig lite fred på jorden också för att inte verka allt för egoistisk, men man kan ju bara skriva till Tomten en gång om året. Det där med fred på jorden och allt annat osjälviskt kan jag ju skicka en liten lapp om senare i vår när han inte har så himla mycket att göra.
Livets stora frågor som om zebror egentligen är vita eller svarta hästar och om flickor får hoppa i soffan har kommit på tal idag. Till sist blev jag så trött att jag hänvisade alla frågor till min syster Terry Toppa.... Jag tyckte hon hade bra svar " En zebra är ingen häst alls och man får inte hoppa i soffan alls". Det kändes skönt att inte behöva komma med det nedslående svaret själv för en gångs skull. Jag tror jag ska göra så oftare, leja bort svarandet på alla frågor alltså.
Inez är som vanligt hyperaktiv och då menar jag klättra överallt och tala oavbrutet. Det har varit så länge nu. Det är ju inte direkt så att jag inte gör saker tillsammans med barnen. Vi gör något för det mesta även om det kanske inte alltid är så himla avancerat. Idag blev jag tvungen att fråga på dagis om hon är lika hyper där som hon är hemma. - Hon är inte det minsta hyper och den lugnaste vi har här!Jahaaa....... Då förstår jag ju att hon tar igen allt när hon är hemma sedan. Gullungen, hon får mig för det mesta på bra humör med sina galenskaper. Jag hoppas att hon föralltid fortsätter att vara den hon är oavsett om hon är hyperaktiv eller inte. Min stora skräck är att det ska komma någon fyndig lärare när hon börjat skolan och säga till henne hur man bör och inte bör vara. Inez har ju en tendens att säga sanningen till människor på ett eller annat vis och det är inte alltid uppskattat.
Jag stod i köket idag med ett stort leende på läpparna men tårarna sprutade inombords. Plötsligt kommer hon med en teckning.
- Det är du mamma, du skrattar men du är ledsen, titta på munnen så sej du att den är ledsen.
- Du vet väl att mammor också kan och får vara ledsna ibland!
. Ja då, det bet jag.
Sedan skuttade hon skrattandes iväg för att rita en ny teckning. Min fina fina flicka måtte hon alltid få vara den hon är.
 
Alla har sina egenskaper och de ger så mycket, både de större och de små..

Dörren till min privata sfär...

publicerat i Lite Väl Djupt & Överkänsligt, Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har funderat ett tag kring det här med den privat sfär.
Inte så att jag går och grubblar på det så tråkigt har jag inte men ibland träffar jag människor som får mitt hjärnkontor att börja snurra lite extra. Som idag då jag stötte på en människa som alltid får mig att fundera på det här.
Jag tycker nämligen att människors beteende och varför man agerar som man gör är otroligt intressant. Jag kan som ex tycka det är jätte intressant och faschinerande hur det funkar i hjärnan på en brutal mördare, en sk kannibal eller andra hemska saker. Jag tycker handlingarna är fruktansvärda men jag kan ändå inte låta bli att fundera på exakt " vad" som rörde sig i deras huvud just då. Vad har format dom till det dom är? Är det psykiskt? socialt? arv? miljö? eller kombination?! Jag berättade om mina funderingar vid ett tillfälle för en människa som jag arbetade ihop med i samband med att det hade hänt något sånt där riktigt hemskt. Hon tyckte jag va rent ut sagt dum i huvudet. Själv tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att jag funderar så här. Ingen föds ond anser jag! Sedan finns det ju kanske 253 andra olika orsaker till varför man agerar som jag gör. Men jag tror när jag tänker efter att människan kanske trodde att jag försvarade handlingen vilket jag inte gjorde. Jag tycker bara det är intressant med människans hjärna....
 
Nu kom jag ifrån ämnet.... I alla fall...
Privat sfär är för mig det där området jag har runt mig som om någon kommer innan för det känns obehagligt. Om ni står i en kassakö på Ica som ex så kommer ni kunna se ett antal som håller ett visst avstånd och flyttar den som står brevid eller framför sig närmare så backar de automatiskt. Det känns helt enkelt jobbigt på något oförklarligt vis när någon kommer för nära. Jag brukar förklara det som att det känns som om aurorna krockar.
 
Jag har vanligtvis inga problem med att släppa in någon i sfären men oftast när jag gör det så är det ju jag som tar det där steget närmare. Jag skulle kunna gå fram och krama en främmande människa bara för att jag vill det.
Men så möter man vissa människor som man nästan vill kasta sig bakåt när man möter. Som denna jag mötte idag. Alltid när vi stöter på varandra och börjar prata så tar han ett steg framåt så han liksom kliver innanför det där området. Han håller alltid fullt fokus på den han talar med och ger ett intryck av att vilja lägga sin tid även om han kanske hade viktigare saker för sig egentligen, det inger ett förtroende. Jag har studerat när han talar med andra och han gör precis samma sak då och jag har sett vissa som backar och andra som möter upp.
Det intressanta blir då hur jag reagerar varje gång. Jag får behärska mig för att inte ta de där 2 stegen bakåt, andas och på något sett tänka mig att jag öppnar dörren in till sfären, sen är det okej igen och det är inte obekvämt. Då kan jag fundera på vad det är hos den andre människan som gör att jag reagerar så där. Vad är det som gör att det liksom krockar?! Är det närheten? Är det fokuset på mig? Är det utstrålningen? Eller kombon?
Ja jag vet........... Lite väl djupt och analyserande, Jag skyller på att jag är kvinna. Funderingarna har inga gränser men som sagt, jag tycker att människors betende och agerande är otroligt intressant.
 
Nu sover i alla fall resten av huset. Barnen överlevde kvällen utan tv och jag känner mig som världens bästa Morsa som kan hålla fast vid tv-förbudet även om de tycker jag är världens elakaste plågoande. Men jädrar vad de kommer att älska mig när jag slår på tv igen.
 

Som den elaka mamman jag är....

publicerat i
Fick jag idag nog och införde ett tv/film förbud för några av barnen, Leo och Inez blev naturligtvis förtvivlade av hela sitt hjärta.
Jag är inte mycket för förbud till höger och vänster. Jag vill gärna försöka stärka dom att säga ifrån eller ta kontroll över situationen på sitt sätt. Men ibland när det blir ohållbart så måste man liksom hjälpa till att styra upp lite. De har nu ägnat 3 dagar till att bråka om vem som har makten över två så nu rök den. Julkalendern får de se på innan dagis och skola annars är det ingen tv som gäller. Nu när den värsta sorgen lagt sig och de inser att de inte kommer någon vart så leker de fint och sams på var sitt håll.

Men jag är i alla fall världens elakaste mamma och jag tycker tydligen om att plåga små barn enligt ett visst småfolk.



Min fina fina förpubertala lilla unge....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ibland säger han bara de där rätta sakerna som gör att man blir så himla varm i hjärtat.
Idag på väg väg till pulka backen så kämpar jag med vagnen genom snön. Jag säger inget utan försöker få den igenom drivan bara på enklast möjliga vis utan att påfresta kroppen för mycket. Då säger Leo plötsligt:
 
- Mamma.....
- Ja.....
- Jag tycker att det är helt fantastiskt att du kan göra så mycket saker fast att du har så ont överallt.
- Menar du det?!
- Ja.... och du är nästan alltid glad.. Jag tycker det är helt otroligt..
- Tack hjärtat...
- Ja men du är ju glad på riktigt och gör så mycket ändå....
Jag blev alldeles varm i hjärtat. Min älskade lilla guldklimp. Han är 7 år och ändå så klok och ödmjuk " när det passar han". Samtidigt känns det tufft att de ändå ser när jag försöker vara som alla andra fast kanske inte riktigt når fram dit jag vill så jag får göra det på mitt sätt. Fast jag blir lycklig när jag hör att de förstår att det finns lösningar på det mesta. Att de förstår att det omöjliga bara tar lite längre tid och att man kanske får ta en annan väg än den som var tänkt 
Nu ryker de ihop där inne i vardagsrummet igen Leo och Inez. De är bra rolig. De jävlas med varandra så det står härliga till och gnäller till mig om vad den andre har gjort. Men om jag någon gång behöver höja rösten till någon av dom så kommer den andre som ett skott och så försvarar de varandra med näbbar och klor.
-Tänk ändå hur mycket ni älskar varandra! utbrast jag när de stod och skrek åt varandra. Då stannade dom båda upp och tittade på mig som om jag vore en idiot.
Tokiga ungar...
 
 

Kanalisera smärta....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har en grej för mig när det gör hemskt ont och jag måste härda ut.
Jag sjunger....
Detta brukar ju kunna funka ganska bra överallt förutom att många tittar på mig som om jag vore ett pucko. Jag sjunger mig igenom ryggmärgsprov och andra otrevliga saker. Ett ställe som det dock är lite svårt att sjunga är hos tandläkaren.
Idag har jag tagit bort tandsten vilket gjorde riktigt svinont, Jag bara måste sjunga annars pallar jag inte. Ni kan ju föreställa er synen när jag har en dam i munnen, gapar så mycket jag kan, vattnet skvätter så jag måste ha glasögon, sugen surplar och suger och samtidigt försöker jag få fram något läte i form av sång som mer påminner om ett plågat gurgel. Jag försökte att dansa med fötterna en stund men det gav liksom inte samma effekt, det blir inte samma sak.
 
Jag måste komma på ett substitut för sången innan det är dags att ta resten av munnen eftersom jag inte klarade hela idag.

Jag lider av tvångstankar......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ja det gör jag faktiskt ibland. Inte det där traditionella med dörrkollning och lampknappar utan andra saker.
 
Jag vet att saker smakar illa, gör ont, eller stinker så måste jag jag liksom prova om det verkligen är så. I somras hade Johan köpt en sån där flugdödare med ström som lyser i ett vackert blått sken. Jag gick och spanade på den där länge. Jag är livrädd för ström kan jag tillägga! Det sprakade och small när flugor och annat kröp in i den där och sedan luktade det som om man glömt en plåt i ungen innan man slår på värmen i den. Jag gick och funderade och kände efter.... " undrar hur det känns att sticka in fingret i den där egentligen?" . Jag gick väl nästa halva sommaren tror jag och finulade på det här. Varje gång jag hörde sprakandet så bara sög behovet i mig så stark att sticka in fingret och bara känna lite grann......
Till sist gjorde jag det.... Jag smög fram som om hela makapären skulle hoppa upp och döda mig och så satte jag in fingret och kände på den. " PANG!!!!" 
Jädrar vad jag skrek. Inte för att det gjorde så himla ont egentligen för den dödar inte ens de saftigaste flugorna men för att jag är så sablans rädd för ström. Troligtvis därför jag hånskrattar inombords om någon får sig en liten kyss av ett elstängsel.
En annan tvångstanke är att lukta och smaka. Smakar det så gott som det luktar? Luktar det så illa som jag tror det ska göra eller är det värre? Jag tillhör skaran av människor som tycker att T-röd, bensin och olika sorters lim luktar gått. Jag kan tala om för er att det smakar inte alls lika gott som det för mig doftar! 
Jag vet inte hur många gånger Johan vrålat - DU KOMMER ATT BLI SJUK!!!!!! Det konstigaste är att jag aldrig blir sjuk av att jag smakar eller luktar på de saker jag känner ett tvång inför. Men sen kan jag äta på en simpel kineskrog och bli asdålig. Hur kommer det sig?!
Ett annat litet tvång jag har är när jag är på en liten finare tillställning och man får en sån där linneservett att ha i knät. De är ju egentligen inte direkt gjorda för att ha till att torka sig med. Jag vet ju hur vi svor inom min tid i resturangbranchen när någon verkligen använt dom. Jag får sån obotligt sug av att snyta mig rejält i dom. Det är så mycket SÅ FÅR MAN INTE GÖRA som möjligt och jag bara vill vill vill.
Jag lättade mitt hjärta för kusin Christina sist jag satt med en sådan i knät och jag tror hon förstod mig vilken fick mitt tvång att lägga sig lite...
Nu sitter jag och spanar på den där fotogenvärmaren som Johan ställt in i vardagsrummet för att tillföra lite mer värme. Den lyser i vackert röd glöd.
 
Så nu vill jag veta...... Vilka är era udda tvång?! Och försök inte för jag vet att alla har några mer eller mindre som inte hör till de traditionella.
 
 
 

Andra Advent.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är det idag och jag och Leo har beslutat att det ska kokas knäckstrutar och klubbor. Det får nog bli en rejäl sats tror jag om det ska räcka ända fram till ju i det här husetl. Jag föredrar att göra såna saker i stället för småknäckarna. Formarna är minimala, välter, jag bränner mig och blir bara arg. Klubborna är mer uppskattade hos ungarna. Sen tycker jag att det är mysigt när de blir lite gammalt stuk på det hela.
 
Johan drog iväg med 3 barn till Julmarknaden här i Östansjös Ordenshus. Själv vill jag kalla det för bystuga men det går tydligen inte för sig. Det är ett Ordenshus och där med basta. Själv stannar jag hemma med Alfonz, min lekamen vill inte vara så sammarbetsvillig idag och att få på sig ett par skor skulle inte fungera alls. Men det gör inte så mycket, huvudsaken är att de som vill iväg kommer iväg. De är ju mest nöjda av att bara få komma dit och titta lite.
För övrigt är det himla skönt att ha Leo hemma igen. Han gör mig så glad med sina funderingar och utryck. De är fantastiska allihopa på sina egna vis. Så många olika personligheter i ett och samma hus utan några större missöden och katastrofer.
Funderar på att klä ut mig till Pepparkaksgubbe idag, då blir nog barnen glada.
  

Höjj Höjj!....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Fördelen att åka Sverige runt med Makens firmabil är att vart man än kommer så är det någon man möter som vinkar glatt åt mig där jag kommer och far. Det tog mig ett tag att inse varför de hejar på mig. Jag kopplade inte att det kunde vara så att vi har lika bilar. Nej jag trodde i mi enfald att de hejade på mig för att de bara var snälla människor eller för att de kände igen mig. Det va Filip som tog ner mig på jorden..
 
- Men varför hejar dom på mig då?!
- För att ni har lika dan bil fattar du väl!
 
Där kände jag mig plötsligt som den mest korkade människan i hela världen igen och eftersom jag befann mig i grums så blev det lite  "Smala Sussi" varning på mig. Ni vet filmen " Smala Sussi".
 
Nackdelen med att maken har en sådan bil är att i Rättvik finns en exakt lika dan. Jag möter alltid den där sablans bilen när jag är där uppe med Inez och utan Johan. Inez tror det är pappa som kommer och blir rent av ursinnig när han inte stannar utan bara åker i från henne utan att ens vinka lite. Nej för att vi åker i min bil är det jädrar i mig ingen som vinkar.
Detta får mig att tänka på när jag växte upp i den lilla byn utanför Rättvik. Alltid om man mötte någon oavsett om det var i byn eller nere på samhället så kunde ett " Höj Höj" eka över byn från de 2 som möttes. Det hörde till god hyfs att " Höjja"  och sätta upp handflatan i vädret.
 
Sen kom jag till storstaden Örebro och där hejjade man inte alls på varandra på samma sätt och det tog mig ett tag att lägga ner den här vanan.
- Men måste du hälsa på alla du möter?! Du känner inte dom! Du är ju pinsam! utbrast mitt ex en gång...
- Men vadå gör man inte så?
- Nej det gör man inte! Sluta med det!
Jag fick ju helt enkelt lägga ner hejjandet. Fast jag insåg ju att det var orimligt att jag skulle hälsa på alla. En sväng på stan var ju enbart full av hejjande på folk som trodde jag var galen. Ni kan ju tänka et själva hur många jag han hälsa på under en dag med bussen från Baronbacken, en runda i centrum och sedan bussen hem igen.
 
Nu bor jag i alla fall i ett mindre samhälle och jag hejjar hur mycket jag vill.
Och de får tycka att jag är hur rubbad det vill, det struntar jag i...
 
 
 
 
 

Heaven's got a plan for you....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Hörde jag på radion igår när jag halkade fram genom värmlandskogen på väg till min mormors begravning.
 
Jag log när jag hörde frasen gång på gång i högtalarna. Det är så jag brukar tänka när det är tungt och även så tänkte jag i morse när jag vaknade upp i min säng och brast i gråt innan jag ens hunnit kliva upp. Jag har inget traditionell tro på det viset, men jag tror. Jag tror att det finns en plan för alla även om vi själva formar vårat öde till viss del. Jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att vi lär oss något av allt vi går igenom. Jag tror att vi kommer starka ut på andra sidan bara vi använder oss av det på rätt vis. Fast ibland kan jag vända mig öppåt och skrika - VAD VILL NI EGENTLIGEN MED DET HÄR!!!
 
Hade det här varit för några år sedan så hade jag blivit livrädd för sorgen och känslan, Jag hade flytt så långt det gick på kortast möjliga tid. Idag bromsar jag automatiskt. Klev upp, gick ut i köket till min man.
 
- Krama mig.... och han tar mig i sin famn samtidigt som jag hulkar ut mina tårar.
 
Det är en otrolig befrielse att kunna var ledsen, ledsen på riktigt. Att kunna stanna upp i detta och tillåta mig själv att vara ledsen, det är okej. Att känna vad jag behöver i sorgen och ta mig det. Lugn och ro....
Lugn och ro är för mig inte nödvändigtvis tystnad och stilla. Ro är för mig att får vara med familjen, njuta av det som dom ger mig och det jag kan göra för dom, kärlek. Stänga av yttervärlden och bara vara i nuet, känslan, sorgen, glädjen, tacksamheten. Att gå i min egen lilla värld i min egen verklighet där ingen ondska existerar. Det gör att det känns bra att vara ledsen. Jag är min egen ventil. Jag är inte rädd för att tappa kontrollen, jag vet att jag inte gör det på det viset man kan fasa för när man blir så där ledsen och förtvivlad. Jag är inte rädd för att bryta ihop, för om jag gör det så är det också okej. Det är ett sätt att läka, jag läker.
 
Tittar ut och solen vilar på det tjocka snötäcket på marken. Det är så otroligt vackert. Alfonz ler det gladaste av leenden och Inez överlycklig för att få åka och baka hos sin kompis. Trots ledsamhet och sorg kan jag bara le och känna lycka för en stund. Det påminner mig om hur livet är, glädje och sorg som blandas om vart annat. Att det trots allt när det känns tufft finns så otroligt mycket vackert runt omkring.
 
Jag njuter på något konstigt vis av att vara ledsen. Jag njuter för att jag är stolt över mig själv över att jag törs möta känsla, det har inte alltid varit en självklarhet. Min mormor försvann för länge sedan in i demensen, det var en sorg, nu är hon även borta från jordelivet. Det är två olika sorters sorg. Jag ville skriva ut texten " Mormors Magiska Trädgård" och läsa den på begravningen. Men jag klarade det inte och kände att även det var okej. När då mamma ville läsa den och vi enkelt kunde ta fram den från bloggen och hon kunde läsa upp den betydde så mycket. Det är så jag minns Mormor och det är så jag vill fortsätta minnas henne och det är vad jag tänker göra.
 
Heaven's got a plan for you......

Nervositet, sorg, rädsla......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
 Glädje, förhoppning, sorg, förväntning, ro, tårar, glädje, skräck, skratt, fysisk smärta, lycka, övergivenhet, glädje, samhörighet, kärlek, sorg, kaos..... Trött.
Behöver tiden, ensamheten, tillfälle till eftertanke och vila. Stora känslor, sprutande fontän.
Det är fullt, stoppad som en saltad korv på julbordet. Måste sortera i biblioteket, där råder kaos.
 
Går ner i min grotta, trygg, varm, ensamt och nära. Söker stillheten och tystnaden, släng ut och fyll på med nytt, sortera det som ska sparas.
 
And I think to myself .....what a wonderful world........

En av dom heter Leena...

publicerat i Lite Väl Djupt & Överkänsligt, Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
När jag och Tilda satt och talade om livets svåra frågor härom dagen så kom vi in på att jag på något konstigt vis har turen att träffa människor i mina väg genom livet som gett mig så otroligt mycket. Eller framför allt människor som jag har kapitulerat inför och lyssnat på.
 
En av dom människorna var Leena och hon jobbade på Rockesholms behandlingshem utanför Nora. Jag vet att jag skrivit om henne förut för länge sedan men hon är en sån där människa som fastnat i mitt hjärta mycket. Jag kommer ofta att tänka på henne när det är sån här snöyra, kanske för att vädret såg ut så när vi träffades första gången.
Jag hade mellanlandat hos min mor mellan två behandlingshem jag tror det var i Januari 2004. Bara för att jag hade fuckat upp det så betydde det inte att jag hade tänkt att ge upp. Jag ville göra något rätt för en gångs skull. Den tid och det arbete jag lagt ner på att bli drogfri skulle inte vara ogjort. Föga anade jag att det stora arbetet skulle ske när jag träffat Leena. Det kanske var därför jag blev så rädd när jag sträckte fram min hand och presenterade mig. Jag visste på något vis att denna damen kommer jag aldrig kunna manipulera.
Hon var en bastant och rak finsk dam. Om jag inte minns helt fel så var det hennes andra eller tredje första dag på jobbet när hon sattes på att hämta mig. Hon berättade vart hon jobbat tidigare och jag insåg snart att damen hade jobbat med ganska hårdnackade brudar på Runnagården. Själv var jag inte så värst hårdnackad, mest trasig och manipulativ. Men jag märkte snart att hon hade ett gott hjärta, ett enormt hjärta och att hon brann för det hon gjorde Hon talade sällan om sig själv mer än ytligt men man kunde förstå att hon hade praktiska erfarenheter av mycket. Hon visste vad hon snackade om och hon använde det rätt.
 
Hon satte mig i en helt ny fas i mitt liv. Nu handlade det inte så mycket om drogerna längre, inte om min son. Allting handlade om mig. Hon satte mig på att göra en 12-stegsbehandling om mig, mitt sätt att se på mig själv. Hon tvingade mig att umgås med kvinnor och jag avskydde det.
 
- Manipulerar du mig nu?! kunde hon utbrista när jag slingrade mig samtidigt som hon spände ögonen i mig.
 
Första gången svarade jag "nej" men den blicken jag fick då gjorde att jag inte ens försökte försvara mig någon mer gång. Varje gång jag försökte manipulera henne så krävde hon att vi gick ingenom det som fick mig att ens vilja försöka. Hon tvingade mig att göra det som ingen annan lyckats med. Att se på mig själv, sluta slå på mig själv och successivt till och med börja smått älska mig själv. Det var en riktigt tuff tid men hon fanns där och backade upp mig när jag svajade. Hon lärde mig att tala om mig och att tänka på mig själv som en männsika som en männsika som var värd lika mycket som jag ansåg att andra människor var värda. Hon lärde mig att skratta åt mig själv och inte ta allt så himla allvarligt.
Än idag kan jag höra hennes röst i huvudet och känna att poletter trillar ner. Jag kommer på mig själv i att ibland fortfarande vara i det arbetet vi var då. Jag kommer aldrig bli färdig men det strävar jag inte heller efter. Huvudsaken är att jag fortsätter gå framåt även om man backat några steg tillfälligt.
När jag varit drogfri något år så ringde jag till Rockis och frågade efter henne, jag ville tacka henne. Hon fanns inte kvar och någon mer info fick jag inte.
Jag hittade henne " tror jag" på fb för något år sedan och slängde iväg ett mail. Jag fick aldrig något svar. Nu vet jag ju att det som hamnar i övrigtmappen inte alltid syns. Hoppas att hon hittar det och svarar någon gång och inte tror att jag är någon rabiat stalker.
Jag minns ju tillräckligt för att kunna ringa och säga det där tacket men det törs jag inte. Då kommer hon kanske verkligen tro att jag är galen.
 
Men jag skulle så himla gärna vilja. Bara att få tala om att hon gjorde ett sånt jädra bra arbete och att hon får veta att det hon gjort för andra människor är obetalbart. Att alla de där plågande timmarna med svett och tårar faktiskt gjorde en jädra nytta och att jag älskar henne för att hon gav mig redskapen och nyckeln till mig själv.
 
Hon kanske någon gång hittar hit och känner du som läsare igen henne så får ni gärna meddela henne att jag är oerhört tacksam för henne och framför allt för livet.
 

Katastroftänk.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
En av mina främsta egenskaper är katastroftänk. Jag kan avläsa en katastrof på vilket avstånd som hellst lång innan de ens har skett. Jag kan få till en katastrof i förväg i hjärnan som är så orimlig att risken är 1 på 10.000.
 
För att skydda mig mot katastroferna så sätter jag upp planeringarna i hjärnan som jag skrivit om tidigare. Jag lägger väl inte så himla stor vikt över att jag är sån här egentligen. Jag kan skratta ganska så gott åt mig själv och de orimliga senarion jag sätter upp i min skalle. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag tänker så här. Skulle det orimliga ske så kan jag sätta hela mig på att det är mig det händer.
 
I morgon är det Fredag och jag och Filip ska åka till Värmland på mormors begravning. När jag tittade ut genom fönstret i morse och såg att det fortfarande snöar insåg jag att jag faktiskt inte har någon bra planering för det här. Jag måste köra, jag kommer inte undan det. De sista 2 veckorna har jag gått mest i ett vacum och väntat på att denna fredagen ska komma. Jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Ska jag byta om efter vägen? Hur ser vägarna ut till Glava? Har vi snöskyffel i bilen?
Jag försöker tänka ut vilka slags katastrofer som skulle kunna tänkas hända. Det värsta som kan ske är att jag står i diket i värmlandskogen i kjol. Ska jag ta med mig termobrallor och kängor? Hur trött kommer jag vara efteråt? Hur tidigt måste vi åka? Om vi åker tidigt och trafiken är okej och vi kommer fram tidigt vart tar vi vägen då? Bör jag ta med mig för övernattning i fall att vi inte tar oss hem igen?
Så många frågor och huvudet står still i ett vacum som inte kommer släppa för ens jag är hemma igen. I går fick jag lite dåligt samvete för de utanför familjen över att jag är så osocial. Men jag känner att det får vara så just nu. Jag behöver de underbara varelserna i våran familj, min förstående make och våra glada ungar. Vackra leenden och glada skratt.
Det är det jag behöver och jag tänker ta mig det. Fäller en tår.... Det är okej. Tittar ut på den yrande snön, blir orolig... Det är okej.
 
Sörjer....
Det är okej!...
 
  

Om 3 år synkar alla sina trotsar...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Inez är i en alldeles egen form av 3-års trots. Jag har inte varit med om en trots utav dess lika med varken mina syskon eller ungar. Kanske för att de äldre barnen har varit söner och syster Terrys 3 årstrots märkte jag inte av då jag inte va på plats. Nej Inez är ett slag för sig. Hon vrålar att hon kan själv och sen vrålar hon - HJÄLP MIG DÅ!!! Sen kan hon mitt upp i allt vråla - TA KORT PÅ MIG NÄR JAG ÄR ARG!!!  Nästan som om hon inte känner igen sig själv och i efterhand måste ha bevis på att det verkligen har hänt.
 
- Det är baktiskt jobbigt att vaja tje åj! Brukar hon säga i mellanåt och sedan darrar hon lite med underläppen.
 
Leo hade väl en trots period men det gällde mer vissa saker som vid läggning osv. Han försökte kontrollera det han kände att han kunde pina mig med ungefär. Zack hade ingen trots alls innan han blev 7 år. Då sa skolsyster att han var förpubertal! Jag höll på att sätta en nagel i ögat på henne för hur hon kunde påstå att min lilla oskuldsfulle pojke kunde vara pubertal. Sedan började hon tala om pojkars onani utan att jag bett om det och då bad jag henne ganska burdust och elakt att hålla käft. Kanske gjorde jag paraleller till min egen pubertet och ansåg att det inte gick att jämföra. Idag vet jag i alla fall om vad för pubertet är och typ där är väl Leo nu. Kanske inte lika markant som Z var men det har ju sina orsaker.
 
I alla fall slog det mig idag att när min lille Alfonz som nu alltid är glad är 3 år då är Inez 6 år och allt vad det innebär. Leo kommer vara 11 och förbereder sig för den riktiga puberteten, Bea kommer vara 15 och hon är tjej, Zack kommer vara 18 och vilja fly fältet.........
Jag vill bara förbereda er på att om ca 3 år så kommer jag ha ca 1 år som jag är totalt okontaktbar för omvärlden. Jag kommer troligtvis gå lite under jorden i en tid. Antingen kommer jag tillbaka som en stor stark kvinna efter den prövningen eller också får ni fiska upp den blöta fläcken av mig i ett golvbrunnen i badrummet.
 
I min hjärna finns det inget katastroftänk, det märker ni väl. Jag biter ju på naglarna fast det är hela nästan 3 år kvar ju.....
 
 
 

Jag vill åka spark.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Snön den fortsätter att dala och jag tycker det är mysigt som tusan.
 
Jag känner inte att jag har behov av att gnälla på kylan. Men jag vågar närstan inte tala om för Johan hur mysig jag tycker att snön är när han är ute och skottar för 4e gången idag. Då blir han nog lite sur.
 
Jag vill ha en spark i julklapp. Jag blir så sugen på att sätta en unge på sparken och leta rätt på en riktigt brant backe att susa nerför när snön packar sig hård på vägen.
När jag var liten åkte vi mycket spark. På morgonen innan skolan brukade jag vara hos Farmor Ingrid. Ibland när det var riktigt finväder och solen lyste så gav vi oss innan skolan ut på gärdena och åkte spark på den hårda skaren. Snön låg tung på träden och solen fick allting att glittra. Allt var som taget från ett vykort, vantarna luktade skunk och det ända känslan som fanns var lycka. Kylan bet i kinderna och luften slog mot ansiktet där vi for fram över skaren och fnissade hysteriskt jag och farmor.
 
Om jag hade bråttom till skolbussen så tog jag sparken och jädrar vad det gick. Ett under att jag inte slog ihjäl mig åtminstone lite.
 
Nu när jag varit rökfri i 6 månader så borde jag väl kunna tjata till mig en spark av min make. Inez skulle tycka att det va hysteriskt roligt att åka med på sparken. Sen fanns det i alla fall när jag va liten en sån där barngrej att sätta fast på sparken som man kunde bädda ner ungarna i med ett fårskinn eller en vanlig åkpåse.
 Fast i dagens läge behöver nog ungarna ha en hjälm på skallen annars klassas jag nog som en dålig förälder.
 
Fast jag kommer ju klassas som galen ändå när jag far nerför backen här borta vrålandes JIIIIIIHUUUUU...

Skriv en bok!........

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Säger de till mig folket runt i kring.
Jo det kanske vore en ide men vad sjutton skulle man skriva om då egentligen.
 
Jag har börjat många böcker i mina dagar. Men så skriver jag nåt kapitel och sen tar det stopp. När jag sedan ska fortsätta så läser jag det jag redan skrivit och inser att det hunnit hända en del som gör att jag äntrat perspektivet på det jag redan har skrivit och så känns det på något vis osant och så raderar jag alltihopa.
 
Så vad sjutton skulle man skriva om egentligen?!
 
Min syn på livet eller? Min vardag? Konsten att manipulera en man?
 
Nä men allvarligt så funderar jag på det igen....... Men det kanske får bli i en blogg verion där varje kapitel inte alls behöver höra ihop med varandra.
 
Nu ska jag snygga till mig och ge mig ut i snöyran.

Hur dagvill kan man bli?....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Tittar ut och hoppas verkligen att snöstormen lägger sig innan fredag då jag ska köra till Värmland. Glava närmare bestämt, Värmland är ju stort.
Det är mormors begravning på Fredag så jag hoppas verkligen att det minskar i snöyran. Sedan får det snöa bäst det vill efter det.
 
När jag går hemma oavsett om jag är sjukskriven eller föräldraledig så blir jag så otroligt dagvill. Om jag inte hade min kalender på kylen hade jag inte haft en aning om vilken dag det är. Nu när Johan är hemma med mig så blir jag helt borta i rymden när det gäller dagarna. Annars kan jag ju genom att veta att han är på jobbet åtminstone lokalisera att det är vardag.
Härom natten drömde jag en sådan jobbig dröm. Jag drömde att jag missat hela fredagen och begravning och allt bara för att jag var så dagvill. Jag vaknade och var helt kallsvettig och grät, hur bövelen skulle jag kunna rätta till det här. Sedan insåg jag att det var mer än en vecka kvar tills den 7e. Men känslan följer med mig och jag vaknar på morgonen med smått panik över att jag missat Fredagen som fortfarande inte har kommit.
 
Fy för att bli dagvill..... Idag är det ONSDAG! Det såg jag på kylen.

Alltså bara för att jag...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
är färdig att slå en skål i skallen på min make " mentalt i alla fall" betyder inte att vi är osams i en hel vecka fram över och ska skiljas eller nåt.
 
Det är väl ingen katastrof att man blir osams eller!? Är det något man ska dölja i det dålda eller? Det är skillnad på att vara osams så det skriker om det, ta till sig det varandra säger, gå vidare och lära sig än och vara osams, lägga locket på och dra.... typ.
 
Jag har ett temprament som en italienare. Jag tänder på 853 cylindrar på en gång och det finns ingen hejd. Sedan när jag dragit ur systemet så är det lugnt igen. Det är liksom borta sedan även om man kanske talar i efterskalvet.
 
Sån är jag och det är okej att vara sån.... Jag har inga behov att att älta all i evinnerlighet....
 
Förra inlägget skrevs mest i syfte att visa att det inte är alltid är bra att vara lika...

Olikheter...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Innan jag skriver detta inlägget vill jag påpeka att min make gett sitt fulla godkännande av att jag skriver det.
 
Och andra sidan kanske han ger sitt godkännande enbart för att han inte orkar lyssna på när jag vrålar åt honom mera. För det är exakt det jag har gjort.
 
Ägnat en timma åt att vråla om att han inte kan säga i mot mig trots att han anser att jag beter mig illa. Jag tolererar inte längre att han bär saker som egentligen är små saker inuti tills det kommer ett tillfälle som kanske inte alls har me saken att göra dyker upp och då kommer det som kan känner ganska mindre rationellt än värklighetförankrat.
 
Det skär sig ibland mellan oss två. Det händer inte ofta men när det händer så blir jag tokig och tokig blir jag eftersom jag märker att han tycker det är så känsligt att han låser sig och bara svarar ja på allt jag säger.
Det blir lätt så när jag är så känslomässig att jag  skriker ut mina känslor knappt innan jag börjat känna och han håller det inom sig eftersom han blir så obekväm med att han inte kan få fram saker på rätt sätt. När han blir sån så kan jag blir hemskt provoserande och säga typ vad som hellst för att han ska säga vad han tycker.
 
- MEN ÄR DU HELT JÄVLA BLÅST ELLER!!!!!!! KAN DU INTE BARA SÄGA VAD DU KÄNNER OCH INTE HUR DU TYCKER DET BORDE VARA.
- Jo.......
- MEN SÄG DÅ!!!!
- Men vad? Vad ska jag säga???
- GHAAAAAAAAA!!!!!!! KÄNSLOR ÄR INTE ALLTID RATIONELLA INSE ATT DET INTE ÄR NÅGRA FEL!!!
- Jag vet....
- JA MEN SÄG DÅ!!!!
- Jo men så är det ju....
- MEN FÖR I H*LV*TE VILKEN KATASTROF KOMMER SKE OM DU MÅSTE SÄGA VAD DU KÄNNER! INTE VAD DU TYCKER!!
- Inget antar jag.......
 
Och vet ni...... Det finns inget som gör mig så hysteriskt jädra arg som detta. Jag blir så frustrarad att jag står och stampar i golvet och känner mig precis som Inez. Det är då jag känner att jag måste slå sönder saker.
 
Idag kom vi i alla fall så pass långt att han erkände sina brister. Ja ni förstår att bara säga ja när jag ifrågasätter är inte att erkänna, jag känner när det borde komma ett "men" efter det där JAet. Fast idag var jag argare än vanligt. Det va nästan så K gick ut igen när hon kom förbi.
Men idag sa han i alla fall.
- Det här är en svårighet jag har och jag lovar att träna på det! Jag ska träna på att formulera mig i tid innan det växer och blir fel i ett annat sammanhang!
BRA!!!!!!!!!!!
Betydligt bättre än bara ett JA..
 
Det är inte lätt alla gånger att vara så olika som vi är i ett förhållande men jag vidhåller fortfarande att det är betydligt bättre än att vara lika. Hur bövelen skulle det se ut om båda strod och stampade i golvet med rödmosiga kinder av ilska eller om båda stod i var sitt hörn och sa - JA........ troligtvis betydligt mer komplicerat än nu.....
 
Sen gör det inte saken bättre när jag vet att jag är som tagen ur en gammal Kalle Anka film när jag blir så där arg..... Fast nu när jag skriver så känner jag att jag blir vansinnigt förgrymmad igen!!!

10.000 tals nyanser av glädje......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Kan ses varje dag, varje vecka, dygnet runt, året om...
 
Lite skvättande vatten.
Yrande snö.
En fot som tidigare inte upptäckts.
Ett skämt.
En komplimang.
En kram.
En snöboll.
Ett hopp i sjön.
En god tandkräm.
Gemenskap.
Kärlek.
En blick.
En tand.
Ett rufsigt hår.
Ett framsteg.
Ett skutt.
En vinkning......
Ett moln ser ut som en elefant.
 
Ser mig omkring och möts varje dag av 10.000- tals olika former av glädje. 10.000 tals olika sorters leenden per person. Vackra små ansiktsutryck, olika skepnader.
 
Jag älskar så otroligt mycket att ordet älska återigen känns litet.
 
Mina fina ungar.
 

Ibland tänker jag så fel...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ibland blir det bara så himla fel när jag tänker.
Eller det är kanske inte i tanken det är fel utan snarare när jag ska omsätta tanken till handling, då blir det knas.
 
Som idag som exempel. Glöggen ska hällas av och som förste lyftare och hällare står naturligtvis min make till förfogande. Han hade igår omsorgsfullt tagit in 2 stycken stora rostfria bunkar att använda när glöggen skulle silas av. I en av bunkarna låg lingonen från igår så jag tog den för att allt klegg skulle hamna på samma ställe och sedan kan jag mata fågarna med det var min tanke.
 
- Men hur kommer alla bären genom silen?!
- Hur menar du?!
- Ja det är ju massor med bär i det som är silat?!
- Är det? Ja men se på f*n det är det ju!
- Det kan ju inte slinka igenom?!
- Det kan ju faktiskt kanske möjligtvis kunna tänka sig att det beror på att jag nog ställde byttan med de redan avsilade bären under..... Kanske?!
 
Här var det ju så himla bra i tanken egentligen! Allt klegg och skräp på ett och samma ställa men i praktiken blev det totalt raka motsatsen.
 
Hade det nu inte varit för att Johan gjort en ordentligt egen lite miss i Fredags så hade jag blivit riktigt mobbad för det här. Nu påpekade han bara att han inte var i stånd att håna mig. Eftersom jag själv sagt att " Det här talar vi inte om för någon " om hans blunder så gör jag det inte men jag har god lust för jag gapskrattar fortfarande inombords åt det hela.
 
När vi ändå är inne på ämnet att omsätta tanke i handling så har jag en sån jädra bra låt i skallen. Jag har haft den där i ett halvår. Texten är så gott som klar och även musiken, det ska bara komma ut till munnen och gitarren. Anledningen till att jag inte kommit till skott med det är för att det är så jädrans bra där inne i huvudet att det omöjligt kan bli lika bra när det kommer ut i luften i form av toner. Jag får nog suga på den ett halvår till innan jag känner att jag är redo att få ut den utan att krossa den!
 
Nu doftar i alla fall huset glögg igen känner jag. Jag måste nog gå ut ena vända och komma in igen för att känna doften ordentligt tror jag.
 
Bjuder på en bild av mina fina adventsljustake för 460 spänn som jag skrivit om tidigare.
 
 

Adventsljustaken....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Skulle jag ju ha letat rätt på idag, det glömde jag helt bort.
 
Jag får sätta J på det när jag kokar glöggen i morgon. Hade ju varit mysigt att tända första ljuset i morgon när den nykokta glöggen avnjutes,
En himla fin adventsljustake har jag. Den köpte jag för 9 år sedan nu. Det är handgjord och exlusiv, köpt i en liten gårdsbutik och inte så många existerande i dess slag.
 
Jag köpte den strax före första julen i nya livet, alltså efter drogträskvandringen. Jag hade prestationsångest över hur jul/nyåret skulle bli, hur gjorde man, hur formar jag en bra juletid för sitt barn, hur bevisar jag för honom och alla andra att jag fixar det här? Mycket prestation var det.
Så jag löste det helt enkelt med att köpa en handgjord adventsljustake för 460 kr vilket var en hel förmögenhet med mitt lilla socbidrag som jag då levde på. Jag trodde i min dumma prestationsångest att det var sånt som var viktigt. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle agera känslomässigt att jag försökte kompensera det med en svindyr unik adventsljustake.
Sen kunde jag inte ens njuta av fanskapet eftersom jag blev tvungen att äta vit franska från lidl för 9 kr " eller vad den kostade" 2 veckor med ens sonen fick maten fram tills den 20e samma månad. 
- Nej mamma är inte hungrig nu, jag äter lite senare men ät du..
 Så varje gång jag åt den jädra franskan blev jag påmind om att jag slängt 460 kr på en adventsljustake. Där i mellan var jag ganska nöjd med att vi hade fint på bordet och jag var drogfri tillsammans med mitt barn. Sen blev jag lite salig varje gång jag fick beröm för min fina ljustake.
 
Året efter slog jag på med den stora julmiddagen. Där skulle allt som skulle existera på ett julbord finnas. Den dåvarande lägstanivån av föräldrapenning fick sig en rejäl törn och jag tyckte inte ens om hälften av skiten som stod på bordet så mycket kastades bort. Men det skulle vara där för att det skulle vara så helt enkelt.
 
Idag kan jag tänka tillbaka på det och le åt min egen dumdristighet o det jag trodde var viktig och då egentligen viktigt för andra bör tilläggas.
Idag njuter jag av min fina adventsljustake som med åren blivit fylld av stearin och ännu mera unik. Ser fram i mot att få fram den och tända det första ljuset och fortsätta ända fram till jul. Hänga upp lite pepparkakshjärtan med alla namnen på ovanför köksbordet och göra december till det VI anser vara en riktig jul/nyårs-tid.
 
När vi är nöjda och avslappnade så är "oftast" våra barn nöjda och avslappnade.