Barnen blir större och mammans ångest följer efter..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Lilla A har börjat på dagis.
Det innebär för mig i känslan att han nästan är tonåring fast jag vet att han bara är 1 1/2.

Alfonz är den sista av avkommorna och jag kan känna en viss njutångest när jag vet att ju större han blir ju mer garanterat blir det att jag aldrig kommer få uppleva det som var igen.

Jag älskar ju att ha småbarn hur tufft det än må vara.

Dagis då....

Jo första dagen han jag inte få av honom kläderna innan han rusade in.
Dag två lämnade jag honom mellan 9-12. Han ville inte ens bry sig om att jag gick.
Min lilla separationsångestpojke brydde sig inte att mamma gick.
Hugget i hjärtat är inte riktigt lika stort som om de vrålar efter en men det finns där.
Plötsligt är mamma inte lika viktig längre. Jo visst är jag viktig men inte på samma vis. Han är en egen liten människa med en alldeles utmärkt egen vilja.
Men han älskar dagis vilket gör mammahjärtat nöjd.

I natt låg vi inlagda på barnkliniken för feberkramper.
Han var mycket risig när vi kom in.
Men i morse när han vaknade var det ett mycket piggt litet charmtroll som vaknat till liv.
Så fort någon öppnade dörren till vårt rum så drog han som en avlöning.
Personalen han inte med och jag fick springa i korridoren med klänningen vid höfterna och tuttarna i händerna för att de inte skulle flaxa runt alldeles för mycket i mina försök att hinna med ungen med bar överkropp.
Sköterskan tyckte det va hysteriskt roligt och informerade glatt min man när han anlände.

Nu ligger jag på min soffa fetmätt efter middagen. Alfonz är oförskämt pigg och Inez leker någon lek som jag tydligen är delaktig i.

Lördag i huset Annelund och jag njuter av att vara jag.