Att Vårda...

publicerat i
Både sig själv, andra och relationen mellan man och fru är viktigt för mig.
hela helgen har gått i vårdandets tecken.

De små sov hos Tilda fredag natt och jag och J hade huset helt för oss själva vilket inte hör till vanligheterna. Först hade jag tänkt mig att vi skulle fara iväg någonstans. Vi beslutade ändå att stanna hemma. Åker vi iväg blir ju inte allt fokus på oss vilket var det som va meningen med det hela.
När barnen åkt kraschade vi naturligtvis på var sin soffa ett par timmar ganska så utmattade. Men plötsligt hade vardagsrummet förvandlats till en fotostudio och vi roade oss med blixtar, lampor och kamera. Mycket fina bilder blev det. Roligt hade vi och det är ju viktigast.
Jag tror på att man behöver vårda sin relation som par. Det är alldeles för lätt att gå in i slentrian och bara köra på i vardagen. Det är lätt hänt med jobb, barn och allt annat som är vardagen.

En relation sköter sig inte själv. Den behöver matas, vattnas och vårdas för att kunna gro och fortsätta blomstra.
Det är alldeles för lätt att se förbi varandra i stället för att se just varandra och plötsligt är det ända ensamma umgänget ett snabb-sex varannan Lördag kl 23.00.
En kvinna behöver höra att hon är vacker och duktig, en man lika så. En kvinna behöver få känna sig kvinnlig inför sin man och en man behöver få vara mannen med stort M för sin kvinna...... i alla fall för oss.
Oavsett hur många barn vi har och hur mycket vi har att göra så finns det alltid tid för OSS. Det gäller bara att prioritera.

Vi som par är otroligt noga med att ge OSS egentid för varandra. Vad vi gör är inte så viktigt bara att vi gör det. Nu blev det vårat gemensamma fotointresse som fick vara hjälpmedel för vårat fokus på varandra.

Idag har jag vårdat mig själv tillsammans med Tilda. Några timmar på Relaxen på Gustavsvik gav mig precis det jag behövde till mig själv. Lite bubblor, ångbastu, några längder i bassängen, god mat och en nylagd solbränna.
Nu är hela jag som spagetti och ganska så slut. Men trots det så ler och lyser jag inombords för jag har vårdat och njutit av både mig och min relation.

I skrivande stund sitter jag i den blåa fotöljen på Leos rum. Bara det blonda kaluffsen sticker upp och han skruvar sig då han har svårt att sova. Kita ligger i hans fotända och snarkar. Han har det svårt på kvällarna och Kita får agera vakthund. Jag har övertalat honom om att Kita kan bita ihjäl både zombies och mördare.

Hoppas det hjälper.



Barnledig Egen Man & Fru Tid...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Det har jag och min make haft i dag, det har vi varannan måndag mellan 18-20.
Egentligen är det Cope-tonår föräldrautbildning som komunen erbjuder vi åker på men det är även lite egentid i bilen dit och hem.
I alla fall är det väldigt givande att åka dit till Familjens Hus och bolla lite ideér och tanker, skratta och fnissa lite.
 
Jag har gått det förut då varianten om mindre barn så jag hade inte tänkt att gå det i år.
Men så kom det sig att den kära Ann höll info om det på ett annat möte jag deltog i.
Jag frågade om det bjöds på fika och hon kontrade med....
- Jag räknar med dig! och tittade på mig så där fullt i fan att jag ville springa hem och ringa och anmäla halva min släkt.
Jag talar ju om MIG här. Hon som känner världens dåligaste samvete mot alla som jobbar inom folktandvården bara för att hon väljer att ta familjen till Smile i stället. Hon som fick en egen sida på Wikipedia för att ge "dåligt samvete" ett ansikte, dessvärre blev sidan tyvärr bortplockad snabbt som tusan.
Naturligtvis anmälde jag både mig och min make. Han var ju lite tvär från början men nu kan man nästan ana att han ser fram i mot de där måndagarna med guldklimparna från komunen.
 
Idag gick det dock upp för mig att det bara var 2 tillfällen kvar!
 
PANIK!!!!!!!
 
Jag har ju faktiskt skapat mig ett behov här. Att det ska ta slut ger mig ju separationsångest från helvetet. Hur sjutton ska jag klara mig själv nu med massa hormonstinna tonåringar runt omkring mig. I vanlig ordning så flyger logiken långt långt bort utom räckhåll. Det finns liksom inte en tanke på att jag klarat det alldeles ypperligt och att det inte var att vi hade såna enorma problem som gjorde att jag anmälde mig. Nu ska jag helt plötsligt klara mig själv igen. Släppas ut i tonårsvärlden utan instruktionsbok och där vara auktoritär  utan att behöva stå på en stol så jag inte behöver vara minst.
 
Egentligen handlar det inte så mycket om att jag tror att jag inte ska klara av det. Rationellt sätt att se på det så vet jag att jag är en skit bra både tonårsmamma och småbarnsmamma. Allting handlar om att jag tycker det är så himla mysigt att vara där tillsammans med min man, roliga människor och hämta kraft och energi en stund.
 
Så nu har jag separationsångest.
Men jag tror jag kommer få igenom att ha en träff till.
Om inte så kommer jag ta till Lille-Skutt-Tårarna.
 
 
 
 

Om jag skulle kalla mig.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Bloggare så vore jag den sämsta av den sämsta.
 
Fast nu är jag ingen bloggare. Jag är jag och även fast jag vet att det jag skriver är uppskattat av många så är det främst för min egen skull jag skriver för att jag har behov av det.
Som så mycket annat finns behovet i perioder.
Egentligen hade jag kunnat skriva om hur mycket som hellst de sista månaderna men behovet har inte funnits där.
Varje dag är ju fyllt av betraktelser, tragi och vardagshumor.
 
Fast jag är ju en periodare i det mesta jag gör. Jag har en liten tendens att bli lite manisk i det jag gör.
Får jag för mig att jag ska lära mig sticka så ser jag till att sticka tills fingrarna blöder och det mesta annat som inte är livsviktigt blir ganska eftersatt. Sen dumpar jag det för då kan jag det hyfsat och då är det inte roligt längre.
 
När jag satt härom dagen och fnissade lite åt mig själv och mina perioder i det mesta som existrerar så kom jag att tänka på det här med självförtroende och självkänsla.
Jag har något slags varannan dag syndrom. Dessutom styrs jag otroligt av det som finns runt omkring mig, känslor, musik, humör och stämmningar över lag. Jag är som en svamp som suger in allt. Sedan kan det bli lite svårt att sortera alla intryck och känslor som inte alltid är mina och som i många fall gör mig lite överkänslig. Förr stängde jag in mig i det här och la all skuld på mig. Idag har jag inga problem med att fråga någon annan om mina tankar och känslor är rationella. För det ska gudarna veta att det finns mycket i den här hjärnan som inte är rationellt. En fördel är att när jag fråga J om jag är rationell och han säger NEJ så är det ganska enkelt att slänga det i soptunnan.
 
Jag hänger nog inte med i svängarna själv ibland. Det gör inte så himla mycket egentligen.
Jag intalar mig själv att det är en del av min underbara charm. Min make håller inte alltid med men det gör inte så himla mycket det heller. Jag är en kvinna med förmåga att sålla ut det jag tycker är viktigt och mindre viktigt
Hänger ni med i svängen? Nej inte jag heller men det gör inget.
 
Jag har många mindre fördelaktiga saker med mig själv och den som drabbas hårdast av dom sidorna är oftast jag själv. Om jag skulle ta mig själv på allra störta allvar jämnt så skulle jag gå under och jag anser inte att livet ska gå ut på att lida oavsett hur det ser ut och vilka förutsättningar man har.
Om man bara gör det bästa med det man har, accepterar sig själv och lär sig och skratta åt sig själv och sina beteenden så kan man ganska snart ha ganska roligt åt sina mindre fördelaktiga sidor. När man sedan börjar se dom med lite humor så börjar de snart blekna mer och mer och blir ganska så obetydliga.
 
Nu talar jag inte om sidor där man skadar andra människor utan snarare sig själv i sitt sätt att se på sig själv och det egna jaget, skuld, skam, självförtroende och självkänsla.
 
När jag skriver detta har jag Jonas Gardell och " Nästan Vackra" i öronen.
Så otroligt vacker och så sann.
 
Dagens tanke..... Skratta mer åt mig själv...
.