Innan jag skriver detta inlägget vill jag påpeka att min make gett sitt fulla godkännande av att jag skriver det.
Och andra sidan kanske han ger sitt godkännande enbart för att han inte orkar lyssna på när jag vrålar åt honom mera. För det är exakt det jag har gjort.
Ägnat en timma åt att vråla om att han inte kan säga i mot mig trots att han anser att jag beter mig illa. Jag tolererar inte längre att han bär saker som egentligen är små saker inuti tills det kommer ett tillfälle som kanske inte alls har me saken att göra dyker upp och då kommer det som kan känner ganska mindre rationellt än värklighetförankrat.
Det skär sig ibland mellan oss två. Det händer inte ofta men när det händer så blir jag tokig och tokig blir jag eftersom jag märker att han tycker det är så känsligt att han låser sig och bara svarar ja på allt jag säger.
Det blir lätt så när jag är så känslomässig att jag skriker ut mina känslor knappt innan jag börjat känna och han håller det inom sig eftersom han blir så obekväm med att han inte kan få fram saker på rätt sätt. När han blir sån så kan jag blir hemskt provoserande och säga typ vad som hellst för att han ska säga vad han tycker.
- MEN ÄR DU HELT JÄVLA BLÅST ELLER!!!!!!! KAN DU INTE BARA SÄGA VAD DU KÄNNER OCH INTE HUR DU TYCKER DET BORDE VARA.
- Jo.......
- MEN SÄG DÅ!!!!
- Men vad? Vad ska jag säga???
- GHAAAAAAAAA!!!!!!! KÄNSLOR ÄR INTE ALLTID RATIONELLA INSE ATT DET INTE ÄR NÅGRA FEL!!!
- Jag vet....
- JA MEN SÄG DÅ!!!!
- Jo men så är det ju....
- MEN FÖR I H*LV*TE VILKEN KATASTROF KOMMER SKE OM DU MÅSTE SÄGA VAD DU KÄNNER! INTE VAD DU TYCKER!!
- Inget antar jag.......
Och vet ni...... Det finns inget som gör mig så hysteriskt jädra arg som detta. Jag blir så frustrarad att jag står och stampar i golvet och känner mig precis som Inez. Det är då jag känner att jag måste slå sönder saker.
Idag kom vi i alla fall så pass långt att han erkände sina brister. Ja ni förstår att bara säga ja när jag ifrågasätter är inte att erkänna, jag känner när det borde komma ett "men" efter det där JAet. Fast idag var jag argare än vanligt. Det va nästan så K gick ut igen när hon kom förbi.
Men idag sa han i alla fall.
- Det här är en svårighet jag har och jag lovar att träna på det! Jag ska träna på att formulera mig i tid innan det växer och blir fel i ett annat sammanhang!
BRA!!!!!!!!!!!
Betydligt bättre än bara ett JA..
Det är inte lätt alla gånger att vara så olika som vi är i ett förhållande men jag vidhåller fortfarande att det är betydligt bättre än att vara lika. Hur bövelen skulle det se ut om båda strod och stampade i golvet med rödmosiga kinder av ilska eller om båda stod i var sitt hörn och sa - JA........ troligtvis betydligt mer komplicerat än nu.....
Sen gör det inte saken bättre när jag vet att jag är som tagen ur en gammal Kalle Anka film när jag blir så där arg..... Fast nu när jag skriver så känner jag att jag blir vansinnigt förgrymmad igen!!!