Sommaren är här.... och rädslan...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Både människor, djur och grönska lever ut vid den här tiden.
 
Jag njuter för fulla muggar av det vackra vädret, glada barn och bruna ben.
Allt blir så mycket enklare på sommaren. Barnen kan springa ut nakna, inga bylsiga viterkläder, elräkningen sjunker, kroppen fungerar lite bättre, sommarlov och vi gör vad vi vill utan krav.
 
Nackdel är myggbett, igelkottsloppor och svinkoppor.
Men nu ska jag inte tänka på det, jag ska vara POSITIV.
 
Men med sommaren kommer vatten och båtar!
Båtar är min stora skräck. Inte för egen del men angående barnen.
Min skräck för att sätta mina barn i en båt är inte rationell någonstans. Det är bara fruktansvärt.
Jag ser för mig i mitt inre hur unge efter unge ramlar ner i det svarta vattnet, sjunker och aldrig mer syns till trots desperata försök till att hitta dom.
Jag kan genomföra det men det är på gränsen och jag grinar som Inez när hon ser en skalbagge med de värsta Lille-Skutt-tårarna.
Ända anledningen till varför jag genomför det om än gråtandes är att jag inte vill att mina barn ska gå miste om roligheterna. Dessutom hatar jag när rädslor styr mitt liv och något jag inte accepterar.
 
För ett tag sedan var vi i Stadsparken inne i stan. Där kan man en liten båt över Svartån till Barnens ö. På vägen till båten tar Inez min hand, trycker den hårt och tittar mig i ögonen.
 
- Mamma, du behöver faktiskt inte gråta idag!!
 
Till och med 3-åringen fattar att Mammans rädsla inte är logisk och tack gode gud för det.
Jag skulle alltså hellre ta de små som inte kan simma på ryggen och simma över med dom än att sätta dom i en båt. Fattar ni då hur vrickat det är.
Det sa jag till en dam som satt bredvid mig i båten när jag började få lite panik när jag såg lite vatten på botten av båten. Att det hade regnat förträngde jag helt, det va ju klart vi höll på att sjukna, det fattade väl vem som helst.
 
- Du är ju vrickad! utbrast damen till mig.
- JAG VEEET!!!
 
Förra sommaren skulle barnen åka segelbåt. Bara en sån där liten provsväng på havet.
Jag satt på bryggan och hulkade en bra stund innan jag klev i. Leo satte kvickt på sig flytväst för att lugna sin mamma. Jag klev i efter ett tag, det gör jag alltid. Jag behöver bara suga på karamellen ett tag innan. Det skulle inte falla mig in att inte genomföra det då det skulle innebära idiotångest.
När ungarna skulle ur båten  "i och ur är värst" så gick jag under däck för att slippa se det. För det som inte syns finns inte och då behöver man inte vara rädd. Snacka om att sticka huvudet i sanden.
 
Ja ja nog om detta. Jag tycker att vi åkt nog med båt i år. 10 meter åt ena hållet över ån och 10  meter tillbaka. Enligt J så bottnade jag till och med, men det sa han säkert för att han såg att jag började hyperventilera.
 
Nu är det kvällen i huset Annelund.
Tonåringarna sysselsätter sig sent då det är sommarlov och de små snarkar i sina sängar.
I morgon måste jag släppa lyxslappet och ge mig iväg på möte. Bli en tigerhona och slå näven i bordet för 583e gången.
 
Sov sött och vakna blött..
 
 
 

Kommentera inlägget här :