Detta goda möttes jag av i mjölby och ett fint litet paket med en lyckosten. För nu händer det grejer.
Inez får inte stå och hoppa i sin barnstol
Jag höll på att få en smärre hjärtinfarkt i dag när jag klev ur bilen och kände något under foten. Först trodde jag att jag trampat på hundskit, sen tappade jag luften då det såg ut som en död råtta. Men det visade sig att jag trampat ihjäl en apa.
Inez har beslagtagit Kitas korg framför tv.n
I julklapp fick jag och J en liten julåda med fint knäckebröd, glögg och en burk med hjortronsylt.
När jag såg burken så blev jag glad, jag älskar hjortronsylt.
Jag har varit skeptisk mot att köpa det då jag inte tror att smaken skulle komma i närheten av orginalet som fick mig att älska den sortens sylt på flera vis.
Jag bestämde mig någon dag senare att göra pannkaksfrukost till Leo och Inez och till detta serverades glass och hjortronsylt.
Första tuggan och smakupplevelsen slungade mig mer än 20 år tillbaka i tiden och hem till farmor Ingrids kök.
farmor Ingrid var den mest underbara männsika jag någonsin fått äran att känna. Hon var så varm, så trygg, så ödmjuk och man kunde inte annat än att älska henne.
Ibland hände det att jag och min bror sov över där.
Jag brukade när "innan jag blev lite större" sova i lilla kammaren innanför stora sovrummet.
Jag sov i en säng/köksoffa. Av smaken av hjortronsylten kunde jag minnas känslan av att bli nerbäddad i de manglade lakanen som luktade ljuvligt och var så där prassliga och lite hårda.
De höga kanterna på sängen gjorde att jag kände mig ännu mera ombonad och ända känslan som fanns av att ligga i den där sängen omsluten av höga kanter och prasslande manglade lakan var en enorm känsla av trygghet.
När jag vaknade till på morgonen så var det inte ovanligt att man kände lukten av pannkakor eller våfflor från köket. Jag brukade ligga kvar en stund och njuta av lukten från köket och känslan av att vakna upp i det där trygga.
Till pannkakorna serverades oftast hjortronsylt och grädde eller glass.
Jag älskade det och kunde äta tills jag var nära att kräkas.
Och farmor hon gräddade till vi inte kunde äta mera.
Nu står den lilla burken halft uppäten i kylen.
Jag funderar på att vänta med den till nästa pannkaksfrukost, det får nog bli snart tror jag.
Lite fascinerande är det hur nära ett minne och en känsla man kan komma av bara en smak.
Jag hoppas att känslan håller i sig ett tag för det är ett underbart minne.
Kita skäms, hon har varit olydig. Hennes nya grej är då att sätta sig och stirra in i väggen och tycka jätte synd om sig själv.