Hontass "Hon Den Där"

Idag slog det mig igen, tänk om livet faktiskt är en dokusåpa egentligen.

Var är alla kameror egentligen?

Jag kanske lever i efter ett strukturerat manus fast jag inte vet om det, som i Truman show.

Undrar hur många tittare jag skulle ha? Vilken ålderskrupp skulle de vara i och vad skulle de uppskatta i min alldeles egna dokusåpa.

Jag det kan nog te sig som jag är ganska självcentrerad med en alldeles egen jordaxel som gloria. Ja och jag är väl kanske ganska självcentrerad men va fan, det är inte utan att att man undrar ibland.

Jag gör så in i bomben korkade saker och det händer så mycket oväntade händelser att jag inte kan sluta fundera på om det här inte var uppgjort från början.

Om det nu är så att mitt liv är en dokusåpa som folk sitter och skrattar åt så skulle jag vilja göra vissa ändringar i manuset. Vi vill bo närmare ekvatorn halva året och tjäna rejält med pengar. Dessutom skulle jag vilja ta del av intäkterna för de är antagligen rejäla. Och så vill jag sluta betala tvavgiften omgående!

Lite borde man ju ha rätt att få styra över om man är till allmän beskådning.

Jag undrar om dokusåpan slutar när jag dör eller om mina avkommor får var sin följetong. Och var det någon innan mig? Min mor möjligtvis!

Är det verkligen bara jag som tänker så här ibland?

Eller är det en dolt önskan om en speciell uppgift på jorden, att göra bort sig.......

Igår när jag satt och försökte samla mina tankar tillsammans med en vän som kom jag att minnas vissa episoder i min barndom.

Jag älskar kyrkogårdar, jag är praktiskt taget uppvuxen på en.

Rättvik har en fantastiskt vacker och välskött kyrkogård med en otroligt vacker kyrka precis bredvid Siljans strandkant.

Som barn ägnade jag ganska mycket tid på kyrkogården då min far var och fortfarande är verksam som en av de som sköter om det vackra. Jag älskade att få åka med i traktorn när en grav skulle grävas eller sitta med på gräsklipparen när gräset skulle ansas.

Men framför allt älskade jag att i ensamhet strosa omkring på den stora kyrkogården, läsa på gravarna och titta på vackra kors och stenar.

Där på kyrkogården var som en annan värld, en svunnen tid som på något vis blev till för evigt med anhörigas texter på stenarna. Framför allt älskade jag ett kors som var egengjort av en far till sitt barn om jag inte minns helt fel. Korset var prytt med rosrankor i smide, så otroligt vackert.

Där på kyrkogården kunde jag gå runt i en annan tid och fantisera om adelsmän och rättviksdräkter från forntid och jag själv var en viktorians ung flicka på jakt efter något.

Allt var så enkelt, oskuldsfullt och utan bekymmer.

På Allahelgona åkte jag ofta med farmor Ingrid ner till kyrkan för att tända lite ljus. Så otroligt vackert att i mörkret skrida fram i ett hav av ljus tända av människor som vill minnas.

Än i dag när jag kommer hem till Rättvik och besöker kyrkogården möts jag av samma känsla.

Det vackra korset står kvar om än lite väderbitet och jag återvänder till en svunnen tid som en liten prinsessa med viktoriansk klänning som hittat hem. Inget är så fridfullt och lugnt som en sådan plats.

I sommar ska jag ta med Inez dit, jag vet att hon kommer att älska det.

När vi besöker en kyrkogård ser jag i hennes ögon det jag själv kände som barn.

Flödande fantasi.....

Det blev tyst i huset efter att barnen valde att du ut på gården efter lunchen.

De har varit hemma från dagis de senaste dagarna då Alfonz händer, mun och fötter varit fulla med blåsor och febern har kommit och gått. Resten har än så länge klarat sig utom systersonen Max som också råkat ut för eländet.

De har målat med vattenfärger, tittat på film, blivit målade till katter och haft sitt dagliga slagsmål.

Precis när de målat färdigt och jag håller på att tvätta av div färgade kroppsdelar så försvinner lådan med vattenfärger från bordet. Det är så det funkar här, allt försvinner och mycket förblir borta för all evighet.

De flesta som besöker oss berömmer oss för den fantastiska atmosfären i har i vårt hem. Även om stök och oreda är mer en regel än undantag i det här huset så lyckas vi på något vis skapa en atmosfär som får människor att trivas och vilja stanna kvar.

Många gånger har besökare sagt att de inte vill lämna den plats de sitter på och att de tycker att det är så skönt här. Jag antar att vi får ta det som en komplimang att folk inte vill gå. Värre vore det om de flydde fältet direkt de kom innanför dörren.

Så konstigt är det väl kanske inte ändå. Vi är ju ett antal fantastiska individer som sprider vår energi genom rummen som sätter sin prägel i väggarna. Ja man får faktiskt tycka så om sig själv för er som nyss höjde på ögonbrynen.

Men när min mor var här och för inte första gången letade hon efter något som plötsligt försvunnit så satte hon ord på något jag själv funderat över många gånger men inte funnit uttryck för.

 - I det här huset finns ett stort slukhål någonstans!

 Så är det faktiskt! Trots ordning och reda så försvinner saker spårlöst.Nu hade målarlådan bara förflyttat sig till skåpet det ska ligga i fast fel hylla.Jag och barnen lämnade lådan för att gå och tvätta av och ingen annan befann sig i huset. Men när jag nu i skrivande stund vände på nacken så ligger den plötsligt i bokhyllan bakom mig.

 Ibland händer det att jag kan hitta något jag länge letat efter längst ner i tvättkorgen. Eftersom den inte är tom så himla ofta så tar det då ett bra tag att finna. Men plötsligt en dag låg där tv-dosan som jag letat efter i en evighet och gett upp hoppet om att finna.

Jag har funnit försvunna pryttlar i min underklädeslåda och även en telefonladdare återfanns i tvättkorgen. Dessutom går det på ett ögonblick. Jag kan vända min uppmärksamhet till något annat och vips är det jag höll på med borta.

Vid ett tillfälle när jag trodde jag blivit knäpp på riktigt och var ensam hemma så noterade jag på en liten lapp vart jag lagt det som försvann mest vid just den perioden, tv-dosan. När jag sedan skulle ha dosan så var den borta. På lappen stod det tydligt att jag lagt den framför tv-n där den ska ligga men spårlöst borta var den och ingen annan fanns i huset att skylla på.

Den återfanns efter mycket letande och irritation på köksbänken bredvid kylskåpet.

Det här skapar problem! Minst sagt stora problem!

Jag är ju faktiskt en ganska rejält förvirrad människa och jag behöver ha saker liggandes på sin plats även om jag är expert på att bara ställa i från mig något för stunden och sedan inte minnas vart jag gjort av det. Jag har det tillräckligt jobbigt med min egen förvirring. Jag behöver inte ett slukhål som plötsligt dyker upp och snor och flyttar saker och ting för oss.

Det är ju liksom som ett hån eftersom jag varje gång tvivlar på mig själv och tror att det är jag som slarvat bort det. Tänk så många gånger jag oskyldigt anklagat mig själv eller andra.

Men i fortsättningen tänker jag skylla det jag slarvar bort på slukhålet för det kan lika gärna vara så.

 Det var i alla fall ganska skönt att se att även min mor drabbades av slukhålet. För några somrar sedan hängde det upp hennes bikinitrosor i en ljusstake på väggen.  Hon letade länge och väl efter dessa innan hon fann dom.

 Undrar om slukhålet kan ta människor? I så fall är det nog dags att börja bli paranoid snart. Nä så får jag inte tänka då blir jag ju dum i huvudet på riktigt.

Nog om slukhål.

Nu ska jag gå ut och tvinga barnen gräva ett riktigt hål som vi kan plantera sticklingar i för att få lite insynsskydd på gården.

Det är vi himla duktiga på jag och min man.

Som storfamilj efter semestern kan det vara minst sagt knapert i kassan och man letar febrilt efter småmynt och pantflaskor. Det är förvånansvärt vad mycket man kan hitta när man börjar leta efter saker och ting. Jag stoppar alltid ner mina mynt i min bh och min bh kan jag ta av mig lite var som helst i hemmet. Det vill säga att jag lägger ur prylarna inklusive mynten just där jag står, där och då.

Men det vore ju himla bra om jag kunde komma ihåg vart jag har alla de där platserna där jag tömmer när bysten blir för stor.

Men i alla fall så slår jag slår mig själv med häpnad över mina kokkunskaper i mellan åt.

Som syrran sa.

• Du kan fan koka soppa på en spik och gott blir det!

Japp det kan jag minsann faktiskt. En lök, en fiskbit, kryddor och lite potäter kan man göra väldigt mycket med.

Det fanns en tid då jag inte kunde laga mat alls. Jag jag som 23-står i mitt kök i den lägenhet jag tilldelats av socialtjänsten efter 9 månader på behandlingshem.

Hur fan kokar jag makaroner?

Jag hade i tonåren varit ganska haj på mat men när vuxna som barn får inkört i huvudet från någon man älskar att man faktiskt inte kan egentligen någonting så tappar man liksom alla förmågor. Jag som 6-åring kunde koka ägg men när jag var 20 så kunde jag det inte längre.

När jag strax efter förvirringen om makaronerna i soclägenheten träffade någon som faktiskt var ganska bra på det där med mat så började det sakta men lite osäkert att komma tillbaka.

Idag är jag jädrigt haj på att få ihop en middag av lite pantflaskor och några mynthögar och det är något jag är jädrigt stolt över faktiskt.

För även det som ser ut som skit kan vara smarrigt.

Spänning som liksom hänger i luften så här helgen innan skolstart.

Den lilla Inez på 4 år har för länge sedan tröttnat på sommarlov. Hon vill tillbaka till dagis, kompisarna och sin stora kärlek.

De lite större avkommorna är väl inte riktigt lika entusiastiska som Inez och den minsta han struntar liksom i vilket men håller med syrran för att han helt enkelt ska tycka som henne.

I skrivande stund har Alfonz 2 år somnat över mina fötter i soffan framför lilla prinsessan. För övrigt är huset tomt och tyst, väldigt tyst.

Tystnaden var välbehövlig känner jag när den äntligen infann sig. För även om man älskar sina barn mest i hela världen så kan den mest tålmodiga rutinerade morsan få för sig att gnugga öronen med stålull efter ett par timmars intensiv entusiasm av en fyraåring med munläder som en telefonförsäljare. Tusen frågor, kyvnyp, tonårshormoner och dregel kan få mig att känna mig lite smått klaustrofobisk  ibland.

- Tänk om han inte kommer att känna igen mig nu efter sommaren! Jag menar, jag har ju vuxit så himla mycket? Får man säga himla förresten?
- Ja det får man!
- Bäst jag gör ett paket åt honom ifall han glömt hur jag ser ut!

Sen ska saxar, glitter, presentpapper och snören fram. Köket förvandlas till på nolltid till en krigszon i tappra försök att få till något så vackert som möjligt att ge till sin stora kärlek.

Ett fint pulver av glitter landar på det mesta av inredningen och min första tanke är om det är enklast att dammsuga eller torka som om det va så himla viktigt egentligen. Det finns ju värre katastrofer än lite glitter på typ allt. När hon sedans står där och stolt visar upp sitt lilla knyckliga paket med vita snören på så känns det där glittret ganska oviktigt egentligen. Dessutom är det snart måndag och jag kommer få se henne spatsera till dagis med det lilla paketet som hon har lagt i en liten presentpåse. Vad slår det liksom? Även om jag sett den synen säkerligen trettio gånger så blir jag aldrig mätt på den.

Jag kommer än i dag ihåg min stora kärlek som jag hade när jag var fyra år. Jag hade utstakat hela vår framtid tillsammans och kärleken var så stark, äkta och oskyldig, det fanns inget vackrare i världen då. Problemet var bara att han var dubbelt så gammal som mig och inte ett dugg intresserad av någon liten snorunge som hängde vid staketet när han spelade fotboll med klasskompisarna.

Inez har ju i alla fall valt någon jämngammal och kärleken är ganska besvarad.

Tillbaka till verkligheten.

Undrar om jag ska dammsuga?