Spänning som liksom hänger i luften så här helgen innan skolstart.
Den lilla Inez på 4 år har för länge sedan tröttnat på sommarlov. Hon vill tillbaka till dagis, kompisarna och sin stora kärlek.
De lite större avkommorna är väl inte riktigt lika entusiastiska som Inez och den minsta han struntar liksom i vilket men håller med syrran för att han helt enkelt ska tycka som henne.
I skrivande stund har Alfonz 2 år somnat över mina fötter i soffan framför lilla prinsessan. För övrigt är huset tomt och tyst, väldigt tyst.
Tystnaden var välbehövlig känner jag när den äntligen infann sig. För även om man älskar sina barn mest i hela världen så kan den mest tålmodiga rutinerade morsan få för sig att gnugga öronen med stålull efter ett par timmars intensiv entusiasm av en fyraåring med munläder som en telefonförsäljare. Tusen frågor, kyvnyp, tonårshormoner och dregel kan få mig att känna mig lite smått klaustrofobisk ibland.
- Tänk om han inte kommer att känna igen mig nu efter sommaren! Jag menar, jag har ju vuxit så himla mycket? Får man säga himla förresten?
- Ja det får man!
- Bäst jag gör ett paket åt honom ifall han glömt hur jag ser ut!
Sen ska saxar, glitter, presentpapper och snören fram. Köket förvandlas till på nolltid till en krigszon i tappra försök att få till något så vackert som möjligt att ge till sin stora kärlek.
Ett fint pulver av glitter landar på det mesta av inredningen och min första tanke är om det är enklast att dammsuga eller torka som om det va så himla viktigt egentligen. Det finns ju värre katastrofer än lite glitter på typ allt. När hon sedans står där och stolt visar upp sitt lilla knyckliga paket med vita snören på så känns det där glittret ganska oviktigt egentligen. Dessutom är det snart måndag och jag kommer få se henne spatsera till dagis med det lilla paketet som hon har lagt i en liten presentpåse. Vad slår det liksom? Även om jag sett den synen säkerligen trettio gånger så blir jag aldrig mätt på den.
Jag kommer än i dag ihåg min stora kärlek som jag hade när jag var fyra år. Jag hade utstakat hela vår framtid tillsammans och kärleken var så stark, äkta och oskyldig, det fanns inget vackrare i världen då. Problemet var bara att han var dubbelt så gammal som mig och inte ett dugg intresserad av någon liten snorunge som hängde vid staketet när han spelade fotboll med klasskompisarna.
Inez har ju i alla fall valt någon jämngammal och kärleken är ganska besvarad.
Tillbaka till verkligheten.
Undrar om jag ska dammsuga?