Samtidigt är det lite ironiskt då jag helst inte har människor runt mig alls. Men den är skillnad med familjen, skillnad med min man.
Man behöver nödvändigtvis inte umgås. Han får gärna vara ute på gården bara han finns på lagom avstånd. Ludvika är INTE lagom avstånd!
Jag är inte gjord för ensamhet! Jag är inte gjord för ledarskap. Jag är gjord för tvåsamheten.
Dessutom får jag en massa löjliga katastrof tankar när han är borta.
Han kommer hem i morgon kväll men min känsla är lika med flera veckor.
Jag avskyr att sova ensam. Han får gärna balansera på sin kant bara inte sängen är tom. Jag kommer fylla sängen med ungar och djur i natt, svära över att det är trångt och njuta av att det inte är tomt.
Det är jädrigt långt tills i morgon kväll!
Kram kram.. Jag är likadan