Hontass "Hon Den Där"

För ett tag sedan så råkade jag höra ett samtal mellan två människor. Jag vet att man inte ska lyssna på när andra talar med varandra men ibland är det svårt om man inte har öronproppar med sig vart man än går. Dessutom diskuterade dom ganska högljutt så det va svårt att undvika och när jag väl hörde samtalet så kunde jag inte låta bli att börja fundera.

Den ena människan hade ganska tydligt haft ett ganska knackit liv på ett eller annat vis, det framstod i alla fall att det hade varit riktigt tufft. Det andre människan som var äldre, kanske en mamma eller svärmor försökte ganska barskt tala om för vederbörande hur bra hon ändå hade det idag jämfört med förr. Hon hade ju trotts allt tak över huvudet, oftast mat på bordet och ingen som var elak mot henne." Visa lite tacksamhet för i helvete ".

Sånt här kan få mitt hjärnkontor att snurra rejält. Givetsvis ska man vara tacksam för livet och det som man får. Jag är tacksam var eviga dag över att få ha förmånen att äta frukost tillsammans med mina barn, kunna ge dom den mat dom behöver, kärlek i överflöd och vara den som får sätta gränserna i deras uppväxt. Det finns så otroligt mycket som jag är tacksam över så jag skulle kunna skriva en hel bok om det.

Men tacksamhet är inte samma sak som att " nöja sig med ".

Jag anser inte att man ska behöva nöja sig med småsmulor bara för att man startat lite längre ner på näringskedjan och börjat med sämre förutsättningar eller kommit i en kris i livet som gjort att man fallit ner ett par pinnhål. Om man lever i svart så är det lätt att sedan nöja sig med grått och inte kämpa för att komma till vitt eftersom man tittar tillbaka och jämför med hur det var när det va som svartast. Den som startar på vitt då, den skulle ju aldrig nöja sig med grått... eller?!

Om jag hade nöjt mig med grått så hade jag fortfarande suttit i en soclägenhet med ett förmedlingskonto, jag hade inte haft ett självständigt liv och troligtvis mått ganska pissigt. Jag hade säkerligen inte kommit särskilt långt med min personliga utvecklig, missbrukatpersonligheten hade varit mycket tydligare, mitt liv hade säkert styrts av gamla trauman och jag hade varken haft utbildning eller körkort. Sedan hade jag säkert om jag haft ett förhållande levt med en gangster och inte en genomsnäll rörmokare. Men om jag hade jämfört det med några år tidigare så hade det ju framstått som rena himmelriket och jag hade varit oerhört tacksam för att slippa vara där jag var förr. Det är så himla enkelt att fastna där oavsett vad orsaken är som gjort att det varit svart.

När jag hörde de två kvinnorna diskutera så ville hela jag bara utbrista

Det grämer mig för att jag inte sa det där men samtidigt hade jag nog framstått som en otacksam idiot för jag blev så uppretad att jag nog inte kunnat förmedla det på ett bra vis. Men jag tycker faktiskt inte man ska behöva nöja sig med en viss nivå bara för att man legat och slickat på botten i den svartaste kloaken. Det är inte otacksamhet att vilja mer med livet än så. Jag anser att det är att se sitt eget värde i att vilja ha ut mer av livet. Och nu snackar jag inte i materiella ting utan livet i sin helhet.

Ta det du är värd av livet och fortsätt sikta upp mot dina mål, det är du värd.

Jag har funderat ett tag kring det här med den privat sfär.

Inte så att jag går och grubblar på det så tråkigt har jag inte men ibland träffar jag människor som får mitt hjärnkontor att börja snurra lite extra. Som idag då jag stötte på en människa som alltid får mig att fundera på det här.

Jag tycker nämligen att människors beteende och varför man agerar som man gör är otroligt intressant. Jag kan som ex tycka det är jätte intressant och faschinerande hur det funkar i hjärnan på en brutal mördare, en sk kannibal eller andra hemska saker. Jag tycker handlingarna är fruktansvärda men jag kan ändå inte låta bli att fundera på exakt " vad" som rörde sig i deras huvud just då. Vad har format dom till det dom är? Är det psykiskt? socialt? arv? miljö? eller kombination?! Jag berättade om mina funderingar vid ett tillfälle för en människa som jag arbetade ihop med i samband med att det hade hänt något sånt där riktigt hemskt. Hon tyckte jag va rent ut sagt dum i huvudet. Själv tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att jag funderar så här. Ingen föds ond anser jag! Sedan finns det ju kanske 253 andra olika orsaker till varför man agerar som jag gör. Men jag tror när jag tänker efter att människan kanske trodde att jag försvarade handlingen vilket jag inte gjorde. Jag tycker bara det är intressant med människans hjärna....

 

Nu kom jag ifrån ämnet.... I alla fall...

Privat sfär är för mig det där området jag har runt mig som om någon kommer innan för det känns obehagligt. Om ni står i en kassakö på Ica som ex så kommer ni kunna se ett antal som håller ett visst avstånd och flyttar den som står brevid eller framför sig närmare så backar de automatiskt. Det känns helt enkelt jobbigt på något oförklarligt vis när någon kommer för nära. Jag brukar förklara det som att det känns som om aurorna krockar.

 

Jag har vanligtvis inga problem med att släppa in någon i sfären men oftast när jag gör det så är det ju jag som tar det där steget närmare. Jag skulle kunna gå fram och krama en främmande människa bara för att jag vill det.

Men så möter man vissa människor som man nästan vill kasta sig bakåt när man möter. Som denna jag mötte idag. Alltid när vi stöter på varandra och börjar prata så tar han ett steg framåt så han liksom kliver innanför det där området. Han håller alltid fullt fokus på den han talar med och ger ett intryck av att vilja lägga sin tid även om han kanske hade viktigare saker för sig egentligen, det inger ett förtroende. Jag har studerat när han talar med andra och han gör precis samma sak då och jag har sett vissa som backar och andra som möter upp.

Det intressanta blir då hur jag reagerar varje gång. Jag får behärska mig för att inte ta de där 2 stegen bakåt, andas och på något sett tänka mig att jag öppnar dörren in till sfären, sen är det okej igen och det är inte obekvämt. Då kan jag fundera på vad det är hos den andre människan som gör att jag reagerar så där. Vad är det som gör att det liksom krockar?! Är det närheten? Är det fokuset på mig? Är det utstrålningen? Eller kombon?

Ja jag vet........... Lite väl djupt och analyserande, Jag skyller på att jag är kvinna. Funderingarna har inga gränser men som sagt, jag tycker att människors betende och agerande är otroligt intressant.

 

Nu sover i alla fall resten av huset. Barnen överlevde kvällen utan tv och jag känner mig som världens bästa Morsa som kan hålla fast vid tv-förbudet även om de tycker jag är världens elakaste plågoande. Men jädrar vad de kommer att älska mig när jag slår på tv igen.

 

När jag och Tilda satt och talade om livets svåra frågor härom dagen så kom vi in på att jag på något konstigt vis har turen att träffa människor i mina väg genom livet som gett mig så otroligt mycket. Eller framför allt människor som jag har kapitulerat inför och lyssnat på.

 

En av dom människorna var Leena och hon jobbade på Rockesholms behandlingshem utanför Nora. Jag vet att jag skrivit om henne förut för länge sedan men hon är en sån där människa som fastnat i mitt hjärta mycket. Jag kommer ofta att tänka på henne när det är sån här snöyra, kanske för att vädret såg ut så när vi träffades första gången.

Jag hade mellanlandat hos min mor mellan två behandlingshem jag tror det var i Januari 2004. Bara för att jag hade fuckat upp det så betydde det inte att jag hade tänkt att ge upp. Jag ville göra något rätt för en gångs skull. Den tid och det arbete jag lagt ner på att bli drogfri skulle inte vara ogjort. Föga anade jag att det stora arbetet skulle ske när jag träffat Leena. Det kanske var därför jag blev så rädd när jag sträckte fram min hand och presenterade mig. Jag visste på något vis att denna damen kommer jag aldrig kunna manipulera.

Hon var en bastant och rak finsk dam. Om jag inte minns helt fel så var det hennes andra eller tredje första dag på jobbet när hon sattes på att hämta mig. Hon berättade vart hon jobbat tidigare och jag insåg snart att damen hade jobbat med ganska hårdnackade brudar på Runnagården. Själv var jag inte så värst hårdnackad, mest trasig och manipulativ. Men jag märkte snart att hon hade ett gott hjärta, ett enormt hjärta och att hon brann för det hon gjorde Hon talade sällan om sig själv mer än ytligt men man kunde förstå att hon hade praktiska erfarenheter av mycket. Hon visste vad hon snackade om och hon använde det rätt.

 

Hon satte mig i en helt ny fas i mitt liv. Nu handlade det inte så mycket om drogerna längre, inte om min son. Allting handlade om mig. Hon satte mig på att göra en 12-stegsbehandling om mig, mitt sätt att se på mig själv. Hon tvingade mig att umgås med kvinnor och jag avskydde det.

 

- Manipulerar du mig nu?! kunde hon utbrista när jag slingrade mig samtidigt som hon spände ögonen i mig.

 

Första gången svarade jag "nej" men den blicken jag fick då gjorde att jag inte ens försökte försvara mig någon mer gång. Varje gång jag försökte manipulera henne så krävde hon att vi gick ingenom det som fick mig att ens vilja försöka. Hon tvingade mig att göra det som ingen annan lyckats med. Att se på mig själv, sluta slå på mig själv och successivt till och med börja smått älska mig själv. Det var en riktigt tuff tid men hon fanns där och backade upp mig när jag svajade. Hon lärde mig att tala om mig och att tänka på mig själv som en männsika som en männsika som var värd lika mycket som jag ansåg att andra människor var värda. Hon lärde mig att skratta åt mig själv och inte ta allt så himla allvarligt.

Än idag kan jag höra hennes röst i huvudet och känna att poletter trillar ner. Jag kommer på mig själv i att ibland fortfarande vara i det arbetet vi var då. Jag kommer aldrig bli färdig men det strävar jag inte heller efter. Huvudsaken är att jag fortsätter gå framåt även om man backat några steg tillfälligt.

När jag varit drogfri något år så ringde jag till Rockis och frågade efter henne, jag ville tacka henne. Hon fanns inte kvar och någon mer info fick jag inte.

Jag hittade henne " tror jag" på fb för något år sedan och slängde iväg ett mail. Jag fick aldrig något svar. Nu vet jag ju att det som hamnar i övrigtmappen inte alltid syns. Hoppas att hon hittar det och svarar någon gång och inte tror att jag är någon rabiat stalker.

Jag minns ju tillräckligt för att kunna ringa och säga det där tacket men det törs jag inte. Då kommer hon kanske verkligen tro att jag är galen.

 

Men jag skulle så himla gärna vilja. Bara att få tala om att hon gjorde ett sånt jädra bra arbete och att hon får veta att det hon gjort för andra människor är obetalbart. Att alla de där plågande timmarna med svett och tårar faktiskt gjorde en jädra nytta och att jag älskar henne för att hon gav mig redskapen och nyckeln till mig själv.

 

Hon kanske någon gång hittar hit och känner du som läsare igen henne så får ni gärna meddela henne att jag är oerhört tacksam för henne och framför allt för livet.

 

Är det på Söndag har jag hört ryktas om.

 

Jag tänkte ha en riktig mysdag då, koka lite glögg och bara njuta.

Jag skulle ju givetvis ha det lite städat och fint också. Så jag funderar på hur jag ska planera det. Antingen så hysteristädar jag på lördag kväll  när alla andra sover så det är fint när jag vaknar eller också börjar jag idag och håller på fram tills det är dags sör söndag men då är jag så slö att jag inte orkar njuta av glöggkok och annat jox.

 

Jag kan få lite prestationsångest när jag läser om andra som skriver om sina skinande hem inför advent. Hur fasen gör dom!? Hur lyckas dom hålla det så?

 

Jag har några vänner som liksom har det där i fingrarna.De går genom ett rum och swisch lite här och lite där så är det klart och blänker överallt. Själv är jag tame tusan precis tvärt om. Jag går in i ett rum och så swich lite här och där så är allt kaos. Det är som om saker bara far runt i någon form av tornado och sedan står jag mitt uppe i allt, kliar mig i huvudet och undrar " Hur fasen blev det så här nu då". Sen måste jag liksom samla ihop det här på något vis men när jag kommer tillbaka in igen så händer det igen och så går det bara runt.

 

Fast  nu när jag skriver det inser jag att det är så jag brukar förklara för Johan att min hjärna fungerar, exakt så! Då behöver jag ha människor runt mig som kan ta ner mig på jorden igen. Då behöver jag ha det där som jag försöker med barnen när de går för mycket upp i varv. Tydliga instruktioner, tala med en lugn och kontrollerad röst och inte utstråla det minsta av stress för då kortsluter jag och förstår ingenting. Och fattar jag ingenting, då blir jag arg. Är jag dessutom hungrig så blir det ännu värre.

Jag har ju ingen ADHD enligt utredningarna som gjorts efter konstens alla regler men jag tror att jag får en lite släng av det då och då. Åtmistone lite ADD då det går oerhört sakta allt när jag blir stressad. Eller också är jag som alla andra bara att jag erkänner bristerna, ja så är det ju naturligtvis.

Fast när de gjorde de där utredningarna som visade det sig att jag är lite överintelligent, lite för mycket för mitt eget bästa sade den gamla luttrade läkaren som egentligen skulle gått i pension för 15 år sedan.

 

Mä!!!! Det är ju så det är kom jag på nu! Gränsen mellan geni och idiot är hårfin sägs det. Det är därför det blir som det blir så klart! Att jag inte tänkte på det. Det är faktiskt inte så enkelt att balansera på en fiskelina!

 

När skämt och sido... * host*

Nu har Alfonz somnat och jag ska börja med köket. Ta en sak i taget för det är så jag måste göra, väldigt markant också. Hellst ska jag ha checklista och bocka av.

 

 

Men trots checklistor och överintelligens tar inte mig själv på himla stort allvar faktiskt. De som tycker om mig gör ju det trots mina egenheter och själv tycker jag att jag är rätt okej ändå. Det är en del i min underbara charm helt enkelt

 

MEN SÄTT FART SANDRA!!

.

 

Men först ska jag slänga på mig lite mascara och en tröja utan bebiskräks och snor på. Allt går mycket enklare om jag känner mig lite snygg och inte behöver rygga baklänges när jag går förbi spegeln.

 

Igår när det va dags att somna så hade jag några av livets största frågor i huvudet som snurrade. De dyker ju mest upp när det är dags att sova, fast när jag står i duschen brukar det också dyka upp allt möjligt konstigt underligt i skallen. Ja med förutättning att jag duschar ensam och utan Inez förstås för då är jag ju strängt upptagen med att ta i mot alla möjliga kompilmanger från henne ang min kropp.

 

I alla fall låg jag bland annat och funderade på vad jag kräver utav min man egentligen. Jag hade en hel del andra viktiga grejer att grubbla på också men de försvann liksom under natten.

Men tillbaka till ämnet.....

 

Jag insåg för ett kort ögonblick hur mycket som krävs av honom egentligen. Som kvinna och mamma kan jag ibland eller ganska ofta tänka på att det måste finnas tid till att bara vara jag Sandra ibland. Jag hör aldrig honom säga något sånt. Kanske får han utloppet av det när han går ut till bussen där han pysslar, svetsar och läser bloggar.

 

Jag inser att det inte alltid kan vara så himla enkelt att följa med i mina svängar särskilt nu när jag är ur funktion och han på något sätt ska vara både kvinna och man. Jag lever inte i någon illusion om att allt ska vara jämnlikt då jag anser att jag är kvinna och han en man. Vi är inte två stycker hen. Det är skillnad på kvinnor och män och inte bara det som sitter mellan benen. Vi är skapta att tänka på lite olika vis. Män har 2 proppar i sitt lilla skåp medans kvinnor måste ha lika många strömbrytare och proppar som pentagon ungefär. Sen anser vi väl i vårat förhållande att man ändå delar på sysslor men att vissa saker är kvinnogöra och andra saker mansgöra och ibland hjälper vi varandra i de olika områdena som existerar i ett hem med barn och i ett äktenskap.

Men just nu måste det nog vara lite svårare än vanligt för honom att hänga med i mina svängar.

Han har tagit över det mesta av det jag gör som mamma-syssla, min mamma-syssla just nu är att gosa med våra barn och sedan kräver jag att han ska vara man också mitt upp i allthopa. Det är nämligen viktigt för mig att han är just MAN. Därför blir jag lite glad när han skyndar sig på med arbetskläderna när Alfonz slumrar en stund för att gå ut och skruva med något. Ja inte bara för att vi får lite andrum från varandra utan också för att jag känner att han gör de där manliga sakerna som för mig är manligt.

 

Missförstå mig inte för jag tycker det är oerhört manligt med män som visar känslor, män som värnar om sin kvinna och tar hand om mat och disk för att hjälpa till. Jag går inte igång på mansgrisar men jag ännu mindre igång på män i förkläde och bebiskräks på kinden.... Fattar ni eller?!

 

Men just nu är det tufft för honom för jag kräver nog att han ska vara både och föräldraledig hemmafru med arbetarbrallor med olja på, nappflaskan i ena handen, tumstocken i den andra och sjunga vyssan lull under tiden.

 

Sen måste jag ju också provocera lite ibland för att påminna mig om att han inte accepterar vad som hellst och har sina gränser för vad jag kräver av honom. Då biter han i från och morrar lite, har han sedan arbetsbrallorna på sig så blir det extra bra för då påminner han om arga snickaren och sen blir det sovrummet nästa..... Ja inte nu då men typ annars, när jag inte är opererad.

 

Och såna här funderingar har jag för att jag är just kvinna med lika många proppar och strömbrytare som pentagon. Fast jag önskar att jag hade en fungerande jordfelsbrytare för det hade varit bra att ha.

 

Jag provade  att svampmåla runt en bortskruvad lysknapp en gång. Detta gjorde jag trots att Johan så manligt instruerat mig om hur långt i från jag måste vara med svampen. Av någon anledning tycke jag att han övereagerade när han va så övertydlig om att jag inte fick komma i närheten av strömgrejen.

Det gjorde ganska ont men sen slog ju jordfelsbrytaren till i ett nafs och vidare skador kunde undvikas.

 

Så kan det ju bli lite allt som oftast i livet fast då utan en fuktig svamp och ström. Då är det himla bra att ha en jordfelsbrytare i pentagon.

 

Eller så kan jag ju lyssna på min man, det funkar ju också.

 

Igår samtalde jag och Leo om livets storta frågor, hur en livmoder fungerar, varför det blixtrar när tåget går förbi och varför man måste vara 18 år för att gå på krogen.

 

- 56!!!! Utbrister Johan innan jag hunnit få snurr på hjärnan!

 

Aj, den stekpannan vet vart den tog. Den träffade mig rakt i nyllet.

Nu kommer jag inte vara 56 när Leo fyller 18. Trots att jag inte kan räkna då jag har någon form av dysleksi fast med siffror så kändes det ungefär som om någon tryggt med bajspåse i nacken på mig.

 

Tycker det är  så mysigt när barnen fortfarande lever i illusionen av att alltid vilja ha sin mamma med sig. För en liten stund kan jag också leva i den. Känslan av att alltid vara behövd och betydelsefull. Att mamma är det bästa som finns och mamma alltid kan och vet mest och bäst.

 Verkligheten är ju trots allt sådan att om bara något år får jag gå 6 meter bakom Leo när vi ska på utvecklingsamtal för att han ska slippas synas med mig.

Jag erbjöd även att följa med 18 åringen i huset på krogen när han var mindre och fortfarande förväntansfull över ett sånt erbjudande. När den dagen kom och förslaget kom upp igen så var lätet som kom ur den nyblivna 18-åringen något helt annat än förväntansfullt och vi vuxna fick stanna hemma.

 

Jag har tack och lov 2 till små kommer leva i den illusionen ett tag till så jag också kan få leva kvar där.

 

Sen får jag väl leva i illusionen med mina syskonbarn och de framtida barnbarnen. Fast barnbarnen ska dröja..... Länge!

 

Min egen mamma blev mormor när hon var 34 år. Det vill inte jag bli! Fast idag är det kanska skönt att mina barn har en mormor som inte är så himla gammal. Min mormor va inte heller gammal, bara 73 nu när hon gick vidare. Vi har varit lite dåliga på det där med att vänta på rätt tid i min släkt.

Fast den dagen Zack föddes och morsan studsade in på förlossningen och ropade " JAG ÄR 34 ÅR OCH SKA BLI MORMOR!!" skämdes jag lite. Ville krypa in och gömma mig i jättebindan i landstingets nätrosa. Det gjorde inte saken bättre att hon frågade personalen om hon också fick ta lite lustgas. Fast det va skönt att hon va med ändå även om det drog ut så förbannat på tiden att hon hann åka hem och mjölka 60 kor under tiden.

 

Fast älsta lillebror har inte fått någon bebis ännu. Mamma slängde en sån himla rolig kommentar om att både Tobias och Filip skulle hinna bli farfar innan de fick egna ungar. Hur tänkte hon där?!.......

Nä missförstå mig inte, det är bra att dom väntar och jag ser fram i mot att det någon gång blir fler barn i släkträdet även om jag stampar otåligt.

 

Jag har i alla fall något år kvar med mina egna barn där mamma fortfarande kan allt, vet allt och är det bästa som finns.

Sen får jag kanske börja knyppla eller nåt...

 

 

 

Pelagoner i olika storlekar och färger växer lite varstanns runt där du går med böjd rygg och rensa och ordnar.

Då och då vänder du dig om mot mitt håll och sträcker ut din hand.

 

 

Timma ut och timma in plockar du, rensar och gör fint.

Jag förstår inte riktigt hur du klarar av det.

Själv får jag känslan av solsting efter några minuter i trädgårdslandet.

Det ger mig känslan av att du är lite övermänsklig.

 

I går föll ett tyst sommaregn hela dagen.

Det ploppade i den stora vattentunnan där du fyller din vattenkanna.

Jag satt i köksoffan nästan hela dagen, tittade på när du löste korsord.

Då och då försökte jag hjälpa till men jag fick aldrig till det.

Jag gnällde lite för att jag hade tråkigt.

Tittade lite på videon som du spelat in under julen.

I det här huset tittar vi på Kalle Ankas jul året om.

Ja och Stefan och Krister.

Hoppas att solen lyser i morgon.

Mormor sa att vi i så fall skulle plantera.

 

Idag när värmen böljar och solen gassar ser färgerna i ditt trädgårdsland ännu vackrare ut.

 

Jag sitter i skuggan under äppelträdet och funderar samtidigt som jag smaskar på det som du rensat ur landet.

Undrar om det har växt något i rabatten på framsidan av huset?

I morse efter frukosten planterade vi dumlekolor där.

Jag förstår det inte riktigt.

Hur kan de bli fler?

Jag vet ingen annan människa i världen som kan få dumlekolor att växa i rabatten.

Min Mormor måste vara väldigt speciell.

Hon är väldigt speciell.

Inte konstigt att det växer så fint i hennes trädgårdsland varje sommar.

 

 

Du torkar svetten ur pannan, dricker lite vatten och sätter dig brevid mig och tänder en ciggarett.

Det luktar så gott när du röker.

Din doft är något blandat med nylagad mat och cigarettrök.

Konstigt nog blir kombinationen något så väldoftande.

 

Hon tittar så där pillimariskt på mig.

 

 

Jag hoppar upp utan att svara och springer till framsidan av huset.

Jag nästan studsar av iver när du böjer dig ner och börjar fösa undan jord där vi planterat.

1, 2, 3, 4, 5......

10 st dumlekolor blev det den här gången.

Jag förstår det fortfarande inte, men det gör inget.

Vi sätter oss ner och delar på kolorna.

Eller ja, mormor äter en och jag får resten.

 

Det börjar skymma och trädgården ligger vilande i den ljumma sommarkvällen.

Hon tar min hand och pekar upp mot himlen.

 

 

Långt där borta stiger luftballongerna en efter en upp mot skyn.

Himlen blir full av dom.

Alla har olika färger och pryds av reklam.

Alldeles tyst svävar dom fram.

 

Du håller mig i handen där jag står en halvmeter hög mitt i din magiska trädgård och tittar länge upp mot luftballongerna.

Den måste vara magisk, min mormor är magisk.

Bara du kan få kolorna att växa i rabbaten och din köttfärsås går inte att efterlikna.

 

Ingen är som du....

 

Du går fortfarande runt och påtar i en magisk trädgård fast någon annan stanns.

Då och då ger du mig en morot, en ärta eller en jordgubb.

Än idag smakar det himelskt.

 

Fast egentligen är du inte så långt borta....

Det är bara att blunda.