När jag och Tilda satt och talade om livets svåra frågor härom dagen så kom vi in på att jag på något konstigt vis har turen att träffa människor i mina väg genom livet som gett mig så otroligt mycket. Eller framför allt människor som jag har kapitulerat inför och lyssnat på.
En av dom människorna var Leena och hon jobbade på Rockesholms behandlingshem utanför Nora. Jag vet att jag skrivit om henne förut för länge sedan men hon är en sån där människa som fastnat i mitt hjärta mycket. Jag kommer ofta att tänka på henne när det är sån här snöyra, kanske för att vädret såg ut så när vi träffades första gången.
Jag hade mellanlandat hos min mor mellan två behandlingshem jag tror det var i Januari 2004. Bara för att jag hade fuckat upp det så betydde det inte att jag hade tänkt att ge upp. Jag ville göra något rätt för en gångs skull. Den tid och det arbete jag lagt ner på att bli drogfri skulle inte vara ogjort. Föga anade jag att det stora arbetet skulle ske när jag träffat Leena. Det kanske var därför jag blev så rädd när jag sträckte fram min hand och presenterade mig. Jag visste på något vis att denna damen kommer jag aldrig kunna manipulera.
Hon var en bastant och rak finsk dam. Om jag inte minns helt fel så var det hennes andra eller tredje första dag på jobbet när hon sattes på att hämta mig. Hon berättade vart hon jobbat tidigare och jag insåg snart att damen hade jobbat med ganska hårdnackade brudar på Runnagården. Själv var jag inte så värst hårdnackad, mest trasig och manipulativ. Men jag märkte snart att hon hade ett gott hjärta, ett enormt hjärta och att hon brann för det hon gjorde Hon talade sällan om sig själv mer än ytligt men man kunde förstå att hon hade praktiska erfarenheter av mycket. Hon visste vad hon snackade om och hon använde det rätt.
Hon satte mig i en helt ny fas i mitt liv. Nu handlade det inte så mycket om drogerna längre, inte om min son. Allting handlade om mig. Hon satte mig på att göra en 12-stegsbehandling om mig, mitt sätt att se på mig själv. Hon tvingade mig att umgås med kvinnor och jag avskydde det.
- Manipulerar du mig nu?! kunde hon utbrista när jag slingrade mig samtidigt som hon spände ögonen i mig.
Första gången svarade jag "nej" men den blicken jag fick då gjorde att jag inte ens försökte försvara mig någon mer gång. Varje gång jag försökte manipulera henne så krävde hon att vi gick ingenom det som fick mig att ens vilja försöka. Hon tvingade mig att göra det som ingen annan lyckats med. Att se på mig själv, sluta slå på mig själv och successivt till och med börja smått älska mig själv. Det var en riktigt tuff tid men hon fanns där och backade upp mig när jag svajade. Hon lärde mig att tala om mig och att tänka på mig själv som en männsika som en männsika som var värd lika mycket som jag ansåg att andra människor var värda. Hon lärde mig att skratta åt mig själv och inte ta allt så himla allvarligt.
Än idag kan jag höra hennes röst i huvudet och känna att poletter trillar ner. Jag kommer på mig själv i att ibland fortfarande vara i det arbetet vi var då. Jag kommer aldrig bli färdig men det strävar jag inte heller efter. Huvudsaken är att jag fortsätter gå framåt även om man backat några steg tillfälligt.
När jag varit drogfri något år så ringde jag till Rockis och frågade efter henne, jag ville tacka henne. Hon fanns inte kvar och någon mer info fick jag inte.
Jag hittade henne " tror jag" på fb för något år sedan och slängde iväg ett mail. Jag fick aldrig något svar. Nu vet jag ju att det som hamnar i övrigtmappen inte alltid syns. Hoppas att hon hittar det och svarar någon gång och inte tror att jag är någon rabiat stalker.
Jag minns ju tillräckligt för att kunna ringa och säga det där tacket men det törs jag inte. Då kommer hon kanske verkligen tro att jag är galen.
Men jag skulle så himla gärna vilja. Bara att få tala om att hon gjorde ett sånt jädra bra arbete och att hon får veta att det hon gjort för andra människor är obetalbart. Att alla de där plågande timmarna med svett och tårar faktiskt gjorde en jädra nytta och att jag älskar henne för att hon gav mig redskapen och nyckeln till mig själv.
Hon kanske någon gång hittar hit och känner du som läsare igen henne så får ni gärna meddela henne att jag är oerhört tacksam för henne och framför allt för livet.