Igår när det va dags att somna så hade jag några av livets största frågor i huvudet som snurrade. De dyker ju mest upp när det är dags att sova, fast när jag står i duschen brukar det också dyka upp allt möjligt konstigt underligt i skallen. Ja med förutättning att jag duschar ensam och utan Inez förstås för då är jag ju strängt upptagen med att ta i mot alla möjliga kompilmanger från henne ang min kropp.
I alla fall låg jag bland annat och funderade på vad jag kräver utav min man egentligen. Jag hade en hel del andra viktiga grejer att grubbla på också men de försvann liksom under natten.
Men tillbaka till ämnet.....
Jag insåg för ett kort ögonblick hur mycket som krävs av honom egentligen. Som kvinna och mamma kan jag ibland eller ganska ofta tänka på att det måste finnas tid till att bara vara jag Sandra ibland. Jag hör aldrig honom säga något sånt. Kanske får han utloppet av det när han går ut till bussen där han pysslar, svetsar och läser bloggar.
Jag inser att det inte alltid kan vara så himla enkelt att följa med i mina svängar särskilt nu när jag är ur funktion och han på något sätt ska vara både kvinna och man. Jag lever inte i någon illusion om att allt ska vara jämnlikt då jag anser att jag är kvinna och han en man. Vi är inte två stycker hen. Det är skillnad på kvinnor och män och inte bara det som sitter mellan benen. Vi är skapta att tänka på lite olika vis. Män har 2 proppar i sitt lilla skåp medans kvinnor måste ha lika många strömbrytare och proppar som pentagon ungefär. Sen anser vi väl i vårat förhållande att man ändå delar på sysslor men att vissa saker är kvinnogöra och andra saker mansgöra och ibland hjälper vi varandra i de olika områdena som existerar i ett hem med barn och i ett äktenskap.
Men just nu måste det nog vara lite svårare än vanligt för honom att hänga med i mina svängar.
Han har tagit över det mesta av det jag gör som mamma-syssla, min mamma-syssla just nu är att gosa med våra barn och sedan kräver jag att han ska vara man också mitt upp i allthopa. Det är nämligen viktigt för mig att han är just MAN. Därför blir jag lite glad när han skyndar sig på med arbetskläderna när Alfonz slumrar en stund för att gå ut och skruva med något. Ja inte bara för att vi får lite andrum från varandra utan också för att jag känner att han gör de där manliga sakerna som för mig är manligt.
Missförstå mig inte för jag tycker det är oerhört manligt med män som visar känslor, män som värnar om sin kvinna och tar hand om mat och disk för att hjälpa till. Jag går inte igång på mansgrisar men jag ännu mindre igång på män i förkläde och bebiskräks på kinden.... Fattar ni eller?!
Men just nu är det tufft för honom för jag kräver nog att han ska vara både och föräldraledig hemmafru med arbetarbrallor med olja på, nappflaskan i ena handen, tumstocken i den andra och sjunga vyssan lull under tiden.
Sen måste jag ju också provocera lite ibland för att påminna mig om att han inte accepterar vad som hellst och har sina gränser för vad jag kräver av honom. Då biter han i från och morrar lite, har han sedan arbetsbrallorna på sig så blir det extra bra för då påminner han om arga snickaren och sen blir det sovrummet nästa..... Ja inte nu då men typ annars, när jag inte är opererad.
Och såna här funderingar har jag för att jag är just kvinna med lika många proppar och strömbrytare som pentagon. Fast jag önskar att jag hade en fungerande jordfelsbrytare för det hade varit bra att ha.
Jag provade att svampmåla runt en bortskruvad lysknapp en gång. Detta gjorde jag trots att Johan så manligt instruerat mig om hur långt i från jag måste vara med svampen. Av någon anledning tycke jag att han övereagerade när han va så övertydlig om att jag inte fick komma i närheten av strömgrejen.
Det gjorde ganska ont men sen slog ju jordfelsbrytaren till i ett nafs och vidare skador kunde undvikas.
Så kan det ju bli lite allt som oftast i livet fast då utan en fuktig svamp och ström. Då är det himla bra att ha en jordfelsbrytare i pentagon.
Eller så kan jag ju lyssna på min man, det funkar ju också.
