Jag har gått och funderat på en sak ett tag nu.
Under de senaste månaderna har jag fått höra från olika håll att allt går så enkelt för mig. Att jag haft sån tur, att allt bara löser sig för mig osv. De här kommentarerna kommer dock bara från människor som det inte har gått så bra för i eller människor som står och stampar på samma ställe på de vita knogarna.
Härom dagen hade jag ett samtal med en bekant på telefon som jag har lite sporadisk kontakt med beroende på var i missbruket han befinner sig. Detta samtal fick bägaren att rinna över och grubblerierna satte igång. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och kom in på det här med husköpet osv. För 113 gången under vår vänskap slänger människan ur sig!
- Tänk att allt är så enkelt för dig! En annan får slita som ett djur för att komma någonstanns i livet!
Jag kontrade med att fråga vad han då gör för att förhindra att gå in i gamla spår och vad han gör för att förbättra kvalitén i livet.
- Det vet ju du att jag kämpar och vill.
- Ja men vad gör du i handling? Det räcker ju inte med att bara vilja även om det är en bra början.
Fick inget vettigt svar utan mest en massa suckar. Jag la inte särskilt mycket vikt på det här samtalet men i min hjärna snurrade det på ordentligt.
Vad är det som får dessa människor att tro att allt har gått så lätt för mig. Bara för att jag inte haft en massa återfall på knarket och resan har gått mer upp en ner så betyder ju inte det att resan från då till nu har varit enkel.
Det har varit för jävligt stundtals och jag har kraftigt ifrågasatt min förmåga att ta mig tillbaka.
Man har varit tvungen att välja bort människor man tycker om, ransakat sig själv till leda, hitta roten till det onda, ha ett extremt tålamod med att det tar tid att få tillbaka tilltron från alla man sabbat det hos och det är inte gjort på en handvändning, hitta sin plats i sahället osv och detta är bara en bråkdel av dett jobb man måste göra. Först nu efter snart 6 år kan Zack säga att han litar på mig och jag kan känna att han menar det oxå, det har tagit tid och det måste få göra det.
Bara för att man tar bort drogen är ju inte problemet löst, det krävs lite mer arbete än så. Detta hade ALDRIG gått om det inte vore för en förbannad envishet, målmedvetenhet och en hel del vägledning.
De flesta jag får såna här påståenden från har fått den vägledningen, men vad tjänar det till om man inte använder den. Saker och ting serveras ALDRIG på silverfat, man måste slita, kämpa och förtjäna andra människor och myndigheters förtroende. Jag behandlas inte längre som en missbrukare av varken social, polis eller någon annan myndighet, tror människor att det är så bara för att drogen är bortplockad. Nä det har liksom krävts lite mer än så.
Visst jag har fått mycket hjälp och stöd, kanske mer än många andra. Men jag har fått slita för den hjälpen med genom att vara tillmötesgående och göra som dom säger.
Bara en sån sak som att inse att "jag kanske inte vet vad som är bäst för mig, jag kanske måste lyssna på andra som vet hur man gör" det är en hård sak att inse för någon som KAN SJÄLV!
Visst jag har skaffat mig ett drogfritt liv, utbildning med bra betyg, körkort och allt sånt där praktiskt och jag kan till viss del förstå att människor tycker att det har sett lätt ut men det har det verkligen inte varit det krävs mer än så.
När jag skulle få mitt körkortstillstånd ringde någon från de som bestämer om det ska lämnas drogprover osv till soc och frågade om jag verkligen skulle ha nåt tillstånd. Det sker aldrig, dom ringer inte och frågar sånt jag vet inte varför de gjorde så men jag är tacksam. Socialen svarade "självklart ska hon ha det" och jag fick mitt tillstånd. Hur kommer det sig då tro? Den myndighet som jag hotat, lurat, gapat och kostat en jävla massa pengar. Det hade de ju aldrig sagt 6 månader efter jag kom hem från behandlingen eller hur! Jag måste ju ha presterat en hel del för att få upp ett sånt förtroende för att dom ska ge ett sånt svar. Men många ser inte det, de ser det som att jag fått saker och ting gratis och att alla bara ställer upp i vått och torrt.
Det har tagit nästan 6 år att komma till den punkt där jag känner mig som "en vanlig Svensson" Det är så skönt, men det har tagit tid och kostat både blod,svett och tårar. Men hade det tagit 6 år till så hade det fått göra det.
Så varför tror människor att det varit så enkelt? Är det för att slippa inse vilket jobb och vad som krävs av en som människa för att undvika att inse vad de själva måste göra? Eller är det bara ren avundsjuka?!
Jag lär nog inte få ett vettigt svar på det heller!
