Jag har funderat ett tag kring det här med den privat sfär.
Inte så att jag går och grubblar på det så tråkigt har jag inte men ibland träffar jag människor som får mitt hjärnkontor att börja snurra lite extra. Som idag då jag stötte på en människa som alltid får mig att fundera på det här.
Jag tycker nämligen att människors beteende och varför man agerar som man gör är otroligt intressant. Jag kan som ex tycka det är jätte intressant och faschinerande hur det funkar i hjärnan på en brutal mördare, en sk kannibal eller andra hemska saker. Jag tycker handlingarna är fruktansvärda men jag kan ändå inte låta bli att fundera på exakt " vad" som rörde sig i deras huvud just då. Vad har format dom till det dom är? Är det psykiskt? socialt? arv? miljö? eller kombination?! Jag berättade om mina funderingar vid ett tillfälle för en människa som jag arbetade ihop med i samband med att det hade hänt något sånt där riktigt hemskt. Hon tyckte jag va rent ut sagt dum i huvudet. Själv tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att jag funderar så här. Ingen föds ond anser jag! Sedan finns det ju kanske 253 andra olika orsaker till varför man agerar som jag gör. Men jag tror när jag tänker efter att människan kanske trodde att jag försvarade handlingen vilket jag inte gjorde. Jag tycker bara det är intressant med människans hjärna....
Nu kom jag ifrån ämnet.... I alla fall...
Privat sfär är för mig det där området jag har runt mig som om någon kommer innan för det känns obehagligt. Om ni står i en kassakö på Ica som ex så kommer ni kunna se ett antal som håller ett visst avstånd och flyttar den som står brevid eller framför sig närmare så backar de automatiskt. Det känns helt enkelt jobbigt på något oförklarligt vis när någon kommer för nära. Jag brukar förklara det som att det känns som om aurorna krockar.
Jag har vanligtvis inga problem med att släppa in någon i sfären men oftast när jag gör det så är det ju jag som tar det där steget närmare. Jag skulle kunna gå fram och krama en främmande människa bara för att jag vill det.
Men så möter man vissa människor som man nästan vill kasta sig bakåt när man möter. Som denna jag mötte idag. Alltid när vi stöter på varandra och börjar prata så tar han ett steg framåt så han liksom kliver innanför det där området. Han håller alltid fullt fokus på den han talar med och ger ett intryck av att vilja lägga sin tid även om han kanske hade viktigare saker för sig egentligen, det inger ett förtroende. Jag har studerat när han talar med andra och han gör precis samma sak då och jag har sett vissa som backar och andra som möter upp.
Det intressanta blir då hur jag reagerar varje gång. Jag får behärska mig för att inte ta de där 2 stegen bakåt, andas och på något sett tänka mig att jag öppnar dörren in till sfären, sen är det okej igen och det är inte obekvämt. Då kan jag fundera på vad det är hos den andre människan som gör att jag reagerar så där. Vad är det som gör att det liksom krockar?! Är det närheten? Är det fokuset på mig? Är det utstrålningen? Eller kombon?
Ja jag vet........... Lite väl djupt och analyserande, Jag skyller på att jag är kvinna. Funderingarna har inga gränser men som sagt, jag tycker att människors betende och agerande är otroligt intressant.
Nu sover i alla fall resten av huset. Barnen överlevde kvällen utan tv och jag känner mig som världens bästa Morsa som kan hålla fast vid tv-förbudet även om de tycker jag är världens elakaste plågoande. Men jädrar vad de kommer att älska mig när jag slår på tv igen.