För ett tag sedan så råkade jag höra ett samtal mellan två människor. Jag vet att man inte ska lyssna på när andra talar med varandra men ibland är det svårt om man inte har öronproppar med sig vart man än går. Dessutom diskuterade dom ganska högljutt så det va svårt att undvika och när jag väl hörde samtalet så kunde jag inte låta bli att börja fundera.
Den ena människan hade ganska tydligt haft ett ganska knackit liv på ett eller annat vis, det framstod i alla fall att det hade varit riktigt tufft. Det andre människan som var äldre, kanske en mamma eller svärmor försökte ganska barskt tala om för vederbörande hur bra hon ändå hade det idag jämfört med förr. Hon hade ju trotts allt tak över huvudet, oftast mat på bordet och ingen som var elak mot henne." Visa lite tacksamhet för i helvete ".
Sånt här kan få mitt hjärnkontor att snurra rejält. Givetsvis ska man vara tacksam för livet och det som man får. Jag är tacksam var eviga dag över att få ha förmånen att äta frukost tillsammans med mina barn, kunna ge dom den mat dom behöver, kärlek i överflöd och vara den som får sätta gränserna i deras uppväxt. Det finns så otroligt mycket som jag är tacksam över så jag skulle kunna skriva en hel bok om det.
Men tacksamhet är inte samma sak som att " nöja sig med ".
Jag anser inte att man ska behöva nöja sig med småsmulor bara för att man startat lite längre ner på näringskedjan och börjat med sämre förutsättningar eller kommit i en kris i livet som gjort att man fallit ner ett par pinnhål. Om man lever i svart så är det lätt att sedan nöja sig med grått och inte kämpa för att komma till vitt eftersom man tittar tillbaka och jämför med hur det var när det va som svartast. Den som startar på vitt då, den skulle ju aldrig nöja sig med grått... eller?!
Om jag hade nöjt mig med grått så hade jag fortfarande suttit i en soclägenhet med ett förmedlingskonto, jag hade inte haft ett självständigt liv och troligtvis mått ganska pissigt. Jag hade säkerligen inte kommit särskilt långt med min personliga utvecklig, missbrukatpersonligheten hade varit mycket tydligare, mitt liv hade säkert styrts av gamla trauman och jag hade varken haft utbildning eller körkort. Sedan hade jag säkert om jag haft ett förhållande levt med en gangster och inte en genomsnäll rörmokare. Men om jag hade jämfört det med några år tidigare så hade det ju framstått som rena himmelriket och jag hade varit oerhört tacksam för att slippa vara där jag var förr. Det är så himla enkelt att fastna där oavsett vad orsaken är som gjort att det varit svart.
När jag hörde de två kvinnorna diskutera så ville hela jag bara utbrista
- Varför ska hon nöja sig med det där när hon kan klättra dubbelt så högt upp på stegen om hon bara vill och får rätt stöd! Hon är väl ändå värd bättre ändå även om det varit mycket sämre! Tacksam kan hon vara ändå under tiden för allt som ges...
Det grämer mig för att jag inte sa det där men samtidigt hade jag nog framstått som en otacksam idiot för jag blev så uppretad att jag nog inte kunnat förmedla det på ett bra vis. Men jag tycker faktiskt inte man ska behöva nöja sig med en viss nivå bara för att man legat och slickat på botten i den svartaste kloaken. Det är inte otacksamhet att vilja mer med livet än så. Jag anser att det är att se sitt eget värde i att vilja ha ut mer av livet. Och nu snackar jag inte i materiella ting utan livet i sin helhet.
Ta det du är värd av livet och fortsätt sikta upp mot dina mål, det är du värd.
tänkvärda ord!