Strosa gata upp och gata ner....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Har planterat min lilla rumpa på en liten gräsplätt brevid smedjan i Wadköping i väntan på A och de små avkommorna.

Jag tycker om att gå här i de gamla trånga gränderna. Inte särskilt mycket folk som stör.
Känner mig hemma i miljön.
Jag fastslår hårt och fast att jag är född i fel tid.

Jag skulle funnits för flera hundra år sedan. Haft 13 barn och en liten ganska enkel gård med massor av djur.
Sälja lite karameller på marknaden med lilla Inez som hjälpreda.
Den tiden då de trånga små gränderna med kullerstenar var storstaden.

Sätt mig i ett betongetto och jag går under, äts upp inifrån.

Jag trivs här i denna miljön.
Fick jag själv välja så skulle vi bo i en timmerstuga mitt ute i ingenstanns.

Min bild är en promenad längs en liten gräsig skogsväg, lagom stor för häst och vagn. terrängen öppnar sig och där ligger den lilla gården med en brunn mitt mellan de stå husen.

Ja ja, någon gång kanske det kan bli möjligt.





Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Ullis:

Jag älskar att läsa det du skriver. Det lät så underbart att leva mitt ute i ingenstans. Kan se dig sitta på en pall o mjölka en kossa.... Rikta spenen på Johan så han får mjölk i nyllet!! Ser bilden framför mig.. Kram

Kommentera inlägget här :