När man som vuxen inte vill vara stor...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Hur gör man då?

Det frågade Inez mig i går.
Hon har lite smått ångest över att inte bara vara liten längre.
Hon vill inte växa ifrån det faktum att man kan krypa upp i mammas knä och vara ledsen eller bara mysa.
I hennes känsla kommer hon växa upp till vuxen och bli tvungen att betala räkningar över en natt.

- Men vet du Inez, även mammor behöver få känna sig små och bli omhändertagna ibland.
- Men hur gör du som är vuxen när du behöver vara liten.
- Då säger jag till din pappa hur det är. Sen lägger jag mig brevid honom eller kryper upp i hans knä och kramas tills jag är nöjd.
- MED MIN PAPPA!?, PAPPA JOHAN!
- Ja med din pappa, han är ju min man.
- Så då kan du vara liten och gosa ibland fast du är vuxen? Fast med min pappa i stället för din pappa?
- Precis!
- Vad bra!
- Det viktigaste är att man är älskad av den som kramar en så spelar det ju ingen roll vem det är.
- Näää, vad bra.

Här drog hon en lättnadens suck och kröp ner under mitt täcke och somnade.

Det är inte så himla lätt att känna att man blir stor och tro att rätten till närhet försvinner med det.
Alla vill vi väl vara små ibland.




Kommentera inlägget här :