Igår när jag satt och försökte samla mina tankar tillsammans med en vän som kom jag att minnas vissa episoder i min barndom.
Jag älskar kyrkogårdar, jag är praktiskt taget uppvuxen på en.
Rättvik har en fantastiskt vacker och välskött kyrkogård med en otroligt vacker kyrka precis bredvid Siljans strandkant.
Som barn ägnade jag ganska mycket tid på kyrkogården då min far var och fortfarande är verksam som en av de som sköter om det vackra. Jag älskade att få åka med i traktorn när en grav skulle grävas eller sitta med på gräsklipparen när gräset skulle ansas.
Men framför allt älskade jag att i ensamhet strosa omkring på den stora kyrkogården, läsa på gravarna och titta på vackra kors och stenar.
Där på kyrkogården var som en annan värld, en svunnen tid som på något vis blev till för evigt med anhörigas texter på stenarna. Framför allt älskade jag ett kors som var egengjort av en far till sitt barn om jag inte minns helt fel. Korset var prytt med rosrankor i smide, så otroligt vackert.
Där på kyrkogården kunde jag gå runt i en annan tid och fantisera om adelsmän och rättviksdräkter från forntid och jag själv var en viktorians ung flicka på jakt efter något.
Allt var så enkelt, oskuldsfullt och utan bekymmer.
På Allahelgona åkte jag ofta med farmor Ingrid ner till kyrkan för att tända lite ljus. Så otroligt vackert att i mörkret skrida fram i ett hav av ljus tända av människor som vill minnas.
Än i dag när jag kommer hem till Rättvik och besöker kyrkogården möts jag av samma känsla.
Det vackra korset står kvar om än lite väderbitet och jag återvänder till en svunnen tid som en liten prinsessa med viktoriansk klänning som hittat hem. Inget är så fridfullt och lugnt som en sådan plats.
I sommar ska jag ta med Inez dit, jag vet att hon kommer att älska det.
När vi besöker en kyrkogård ser jag i hennes ögon det jag själv kände som barn.
Flödande fantasi.....