Hontass "Hon Den Där"

 

Det flödar toner ur högtalarna när jag dansar mig fram genom undervåningen, plockandes lite här, viker tvätt lite där. Jag fullständigt älskar att försvinna bort i musiken och låta kroppen ryckas med. I bland blir dansandet mest ett par spasmiska rörelser och andra utifrån skulle nog mest bli rädda över om jag var på väg att få ett epilepsianfall eller inte.

Inez njuter och är gärna med skrattet blir ett sånt där härlig barnskratt som kommer ända nere i från magen.

Leo är inte lika imponerad. Mamma ska inte dansa runt i makens kalsonger med dålig resår. Han tycker nog att jag åtminstone kan ta på mig en bh, det kan ju faktiskt komma någon.

Men när jag dansar så struntar jag fullkomligt i det, det är bara jag och musiken. Jag blir bara lycklig. Till sist brukar jag få med honom ändå när han inser att han inte kommer undan synen. Då dansar ungarna någon snurr-på-huvudet-dans och mamman dansar med de stora badlakanen och 14 udda strumpor.

Ingenting i synen är perfekt men allt känns fullkomligt....

 

 

 

Ofta när jag ser hur de små upplever världen kan jag sakna den där känslan av att att det mesta man gör är ett äventyr. Då den största lyckan befann sig när man fick hoppa i en vattenpöl, när första snön kom och känslan av att gå igenom den, den stora lyckan av att få välja dagens middag eller krypa upp i knät och lyssna på en saga som kanske var lite läskig. Jag är glad över att jag inte har vett till att förstå att jag som vuxen inte bör hoppa i vattenpölar och gärna gör det tillsammans med mina barn, de lider inga större men utav det.

Någonting jag funderar mycket på just nu är att en dag troligtvis alldeles för snart så ska min lilla flicka bli större och kommer att inse att världen inte alltid är så vacker och allt det där naiva kommer att sina mer och mer. Internet är min största fasa. Varje dag ser jag olika sidor på nätet profiler gjorda av tjejer mellan 11-15 år där hela profilen är som en vandrande reklampelare för de själva. Tekniken för utvecklingen framåt men gör samtidigt så otroligt mycket skada. Bilder pumpas ut på nätet med texter " Gilla om du tycker att jag är snygg" sexig? osv." Några kommenterar hur fin flickan är, några lägger några elaka kommentarer och de som inte skriver något eller gillar tycker automatiskt att flickan på bilden är ful. Så måste det ju vara eftersom de inte ger bilden någon uppmärksamhet alls.Vad gör det med en självkänsla varje gång det slängs upp en sån bild? Om det lyssnats bara på det positiva som gavs så hade den varit skyhög men eftersom det mest lyssnas på det negativa så blir det nog inte så bra.

 

Det är en ålder jag verkligen inte saknar, tidiga tonåren alltså?! I den senare tonåren var jag ju mamma och där hade jag liksom växt i från den dessperata känslan som man inte kan riktigt sätta ord på när man är tonårstjej.

Jag menar inte att alla tonårstjejer har det jobbigt för så är det inte. Vissa har turen att inte bry sig nämnvärt om hur man ska se ut och vara ut från någon annans normer.

Men mycket jag ser gör mig rädd. Jag jagade också den sanna kärleken i den åldern. Jag kunde inte heller känna skillnaden mellan kärlek, attraktion och kåthet resulterat av hormoner sprutande som en oändlig fontän. Det är där min rädsla för tekniken kommer in.

Om jag på den tiden skulle göra samma reklam för mig själv som tjejerna idag kan göra varje dag på internet så skulle jag till en börja med bli tvungen att hyra ett stånd på Rättviks marknad. Hellst skulle det nog stå så nära rondellen som möjligt eftersom det va där ungdommarna hängde. Sedan skulle jag få göra ett stort plakat med en käck sexistisk text på ang mig själv. I handen skulle jag ha en stor megafon eftersom jag måste överösta folksamlingen och då och då skulle jag vråla

 

Det skulle vara ganska krångligt att få till det snygga plutet med läpparna som gör att näsan ser platt ut samtidigt som jag vrålade i min megafon. Fast det kan ju kompenseras med fler strumpor i bh.n och djupare uringning.När marknadsdagen var slut skulle jag cykla med alla tillbehör de 5 km hem till flickrummet i Nittsjö och räkna lapparna. Kanske fick jag några lappar men vet nu hur många besökare det är på Rättviksmarknad varje år och som inte gav någon lapp. Naturligtvis skulle jag inte se de få lapparna jag fått heller utan tänka på alla de 1000 som inte gav någon lapp utan bara gick förbi.

Det hela skulle bli så himla krångligt att det skulle göra det omöjligt att göra den formen av reklam av sig själv.

Men med dagens teknik kan detta göras överallt varje dag.

- Men vart är föräldrarna då?! sade en fyndig människa jag diskuterade saken med.

Ja.... få tror inte något sånt om sin lilla ängel. Andra gör allt som står i deras makt för att förhindra det. Men man kan inte skydda sina barn från omvärlden 24/7. Det är omöjligt, då skulle de inte få gå till skolan, ha kompisar, titta på tv, läsa tidningar. Man kan bara önska att de verktyg man gett har varit tillräckliga för att de ska använda dom i den stora världen. Men där hormonerna kommer in går det sunda förnuftet ut så enkelt är det. Alla har vi varit tonåringar och alla vet vi att vill vi blåsa våra föräldrar så gör vi det, det är naivt att tro något annat. När min lilla dotter säger att hon vill vara Rapunzel så känner jag att jag skulle vilja ta tillfället i akt att låsa in henne i ett högt torn någonstans och skydda henne från resten av omvärlden och särskilt från hormonstinna tonårspojkar som på sin kant kampar med hormonerna även om det inte är på samma sätt som flickorna gör.

Jag i tidig tonår gjorde allt för att finna den stora kärleken som skulle vara resten av mitt liv. Jag var så säker på det att jag gick över både vänner och föräldrar. Man söker kärlek och får kuk som Mia Skäringer sa vid något tillfälle.

 

Flicka: Åh han älskar mig.

Pojke: Åh jag får ligga, vänta tills polarna får höra.

Flicka: Får stämpeln som slampa.

Pojke: Blir cool.

Fast för 15 år sedan räckte det ju med att man hade haft 2 små kärlekar och sedan var man slampan ungefär.

Nu låter det som om jag är oerhört bitter på tonårspojkar från min undom. Det är jag naturligtvis inte, de tampas med sitt och kombon blir inte alltid så bra.De är inte så bra på att läsa signalerna. Sitt eget ansvar i att våga säga nej kommer man inte i från även om man gärna vill skylla saker och ting på andra, särskilt de mindre fördelaktiga bitarna av sig själv. Bitter blir jag på de som rent och uträknande utnyttjar flickans behov av att känna sig älskad. De sk vuxna som är ruttna nog att putta in en trasig själ på 14 år på en toalett, göra sitt och sedan lämna henne gråtande. Den typen av människa vill jag plåga... sakta.

Där i mot önskar jag att jag hade tillräckligt god bild av mig själv att säga - Jag behöver inte dig för att känna att jag duger!

Det hoppas jag att min dotter i framtiden kommer kunna säga om hon hamnar i en situation där hon söker kärlek men blir serverad något annat. Jag önskar att hon kommer kunna säga och känna JAG DUGER UTAN DIN BEKRÄFTELSE!

Jag önskar att alla dessa flickor på jakt efter bekräftelse kunde se sig i spegeln och inse hur vackra dom är. Det utan att pluta med läpparna så att näsan blir platt och ta bilden upp i från så att klyftan ska synas mer.

Jag önskar att barn skulle få vara barn, både pojkar och flickor.

Jag vill ta dom i handen och hoppa i vattenpölarna, utan gummistövlar!

 

 

 

 

 

För ett tag sedan så råkade jag höra ett samtal mellan två människor. Jag vet att man inte ska lyssna på när andra talar med varandra men ibland är det svårt om man inte har öronproppar med sig vart man än går. Dessutom diskuterade dom ganska högljutt så det va svårt att undvika och när jag väl hörde samtalet så kunde jag inte låta bli att börja fundera.

Den ena människan hade ganska tydligt haft ett ganska knackit liv på ett eller annat vis, det framstod i alla fall att det hade varit riktigt tufft. Det andre människan som var äldre, kanske en mamma eller svärmor försökte ganska barskt tala om för vederbörande hur bra hon ändå hade det idag jämfört med förr. Hon hade ju trotts allt tak över huvudet, oftast mat på bordet och ingen som var elak mot henne." Visa lite tacksamhet för i helvete ".

Sånt här kan få mitt hjärnkontor att snurra rejält. Givetsvis ska man vara tacksam för livet och det som man får. Jag är tacksam var eviga dag över att få ha förmånen att äta frukost tillsammans med mina barn, kunna ge dom den mat dom behöver, kärlek i överflöd och vara den som får sätta gränserna i deras uppväxt. Det finns så otroligt mycket som jag är tacksam över så jag skulle kunna skriva en hel bok om det.

Men tacksamhet är inte samma sak som att " nöja sig med ".

Jag anser inte att man ska behöva nöja sig med småsmulor bara för att man startat lite längre ner på näringskedjan och börjat med sämre förutsättningar eller kommit i en kris i livet som gjort att man fallit ner ett par pinnhål. Om man lever i svart så är det lätt att sedan nöja sig med grått och inte kämpa för att komma till vitt eftersom man tittar tillbaka och jämför med hur det var när det va som svartast. Den som startar på vitt då, den skulle ju aldrig nöja sig med grått... eller?!

Om jag hade nöjt mig med grått så hade jag fortfarande suttit i en soclägenhet med ett förmedlingskonto, jag hade inte haft ett självständigt liv och troligtvis mått ganska pissigt. Jag hade säkerligen inte kommit särskilt långt med min personliga utvecklig, missbrukatpersonligheten hade varit mycket tydligare, mitt liv hade säkert styrts av gamla trauman och jag hade varken haft utbildning eller körkort. Sedan hade jag säkert om jag haft ett förhållande levt med en gangster och inte en genomsnäll rörmokare. Men om jag hade jämfört det med några år tidigare så hade det ju framstått som rena himmelriket och jag hade varit oerhört tacksam för att slippa vara där jag var förr. Det är så himla enkelt att fastna där oavsett vad orsaken är som gjort att det varit svart.

När jag hörde de två kvinnorna diskutera så ville hela jag bara utbrista

Det grämer mig för att jag inte sa det där men samtidigt hade jag nog framstått som en otacksam idiot för jag blev så uppretad att jag nog inte kunnat förmedla det på ett bra vis. Men jag tycker faktiskt inte man ska behöva nöja sig med en viss nivå bara för att man legat och slickat på botten i den svartaste kloaken. Det är inte otacksamhet att vilja mer med livet än så. Jag anser att det är att se sitt eget värde i att vilja ha ut mer av livet. Och nu snackar jag inte i materiella ting utan livet i sin helhet.

Ta det du är värd av livet och fortsätt sikta upp mot dina mål, det är du värd.

Jag skulle skriva ett käckt inlägg om en grej som hände på Juldagen. Detta inlägget skulle heta något i stil med att det var bevisat att det va tomt i bollen där uppe.

Anledningen till detta inlägget var att Leo fick en spionlampa i julklapp. Denna lampan lyste han mig i munnen med när han och Inez lekte doktor. Plötsligt säger han att det lyser rött ur mitt högra öra. Han lyser utanför munnen och när han sätter lampan till munnen så utbrister han: - Hi hi Ja det lyser verkligen..

Jag har gått och finulat på det här och hur gångar mellan mun och öra går egentligen, varför lyser det bara ut genom det högra örat och inte genom det vänstra?!

Jag skojade till det med att det nu är bevisat att det är tomt maken höll givetvis med. Men när jag berättade om det hela för min Mamma som utbrast - Jo men det är nog inte omöjligt! Så kläcker min kära man ur sig - Fattar du inte att du blev blåst av en 7 åring!!

Jag blev tvungen att fundera ett tag, ungen var ju verkligen trovärdig. När jag sedan frågade Leo så fnissade han bara och tyckte det va hemskt roligt att jag gått på det hela.

Jädra unge!

Vilken himla tur att jag inte skrev det där inlägget där jag va så eld och lågor över att man kunde lysa genom munnen och ut genom örat! Jag fattar ju att jag hade blivit totalt idiotförklarad..... Och jag fattar att jag nog blir helt idiotförklarad nu med men va fasen......

Min unge har ju humor i alla fall och eftersom hans mamma är så sablans blåst så blir det ju en bra kombo då.... Eller?!