Jag vet att du är nära och jag känner dig tätt intill. Sakta försvinner du igen och jag fylls med åter en tomhet. Kom tillbaka, lämna mig inte, jag behöver dig. Om du så bara är en doft så spelar det ingen roll, stanna hos mig.
Jag vet att jag inte behöver slå mina knogar blodiga för att du ska vara stolt över mig, jag vet att jag duger som jag är. Ändå gör jag allt som står i min makt för att du från din himmel ska titta ner på mig och le med ännu större stolthet.
Jag kämpar hårt för att klara det, varje dag är en kamp i sorgen.
I dina ögon duger jag som jag är, i mina kan jag aldrig göra tillräckligt.
Inget kan förändra situationen som är och inget kan göra allt ogjort.
Allt förvann och även fast jag vet att inget varar för evigt så hade jag ju hoppats på att det inte skulle komma så snart.
Nu är det för sent, vi kommer äldrig få den där relationen i livet som jag hade hoppats på även om du finns ännu närmare mig nu än någonsin förr.
Jag försöker att inte tänka på hur ont det gör,
Inget varar för evigt jag vet.
Stanna vid min sida, sluta aldrig hålla om mig.
Är det nu våran resa börjar? Snälla visa mig vägen!
Pappa stanna hos mig, låt inte doften, känslan närvaron försvinna.
Vad fint skrivet..Blev alldeles tårögd