Skrev febrilt och det gick bra fram tills Pappa dog, där tog det stopp det gick inte alls att skriva mer.
Nu de senaste veckorna har jag kännt att det är dags fortsätta. Sagt och gjort. Igår satte jag mig ner och skummade igenom det jag skrivit hitills för att känna av hur jag skulle fortsätta.
Jag fick en smärre chock när jag läste igenom allting jag skrivit. Händelser och episoder jag skrivit om är mina, allting är mitt men känslorna och värderingarna stämmer verkligen inte med den personen som jag är idag.
Mycket har hänt det senaste året och mycket har ändrats, jag har förändrats. Att fortsätta skriva där jag slutade skulle vara som att ta in och låta en annan författare fortsätta skriva en bok som handlar om mig och mitt innersta. Händelserna, episoderna och annat är ju det samma, men känslorna och värderingarna kring sånt som hänt är absolut inte det samma.
Det mesta jag skrivit var på något sett expolsivt "om man nu kan utrycka det så" så mycket ilska, så mycket sorg och massor med bitterhet och funderingar om jag verkligen är värd ett bra liv.
Det existerar inte idag. Visst finns det agg mot både mig själv och andra och visst finns det lite måttligt med bittehet oxå men på en annan nivå och med en annan distans. Jag fick en svart-vit nyans när jag läste det jag skrivit om mina egna känslor kring saker och ting och ett analyserande kring mina egna känslor om vad som är normalt och icke som jag idag inte riktigt tycker är riktigt sund.
Samt att jag föraktade mina egna känslor kring saker och ting och såg dessa som lite förbjudna och hade dåligt samvete att jag kände som jag kände. "Om en människa sårar eller skadar en annan människa på något sett så är ju den sårades känslor lika starka även om den som sårat inte anser att det är så farligt. Den sårade har rätten till sina känslor även om den som sårat anser de vara överdrivna."
Det existerar ju inte idag. Jag vet vad jag känner, jag vet varför jag känner det och det är oxå helt okej att känna det för det är min känslor oavsett vad dom bottnar i eller om andra har en annan syn på grunden till dom. Jag anser oxå idag att jag är värd ett bra liv.
Jag har alltid ansett att man inte behöver nöja sig med småsmulor för att man har haft andra förutsättningar än många andra människor. Varför ska man nöja sig med det lilla bara för att man befunnit sig på botten en gång?! Skillnaden är idag att jag kan känna det ända in i själen och jag kan dessutom acceptera att jag faktiskt mår jävligt bra.
Jag måste inte skapa en egen katastrof när jag mår FÖR bra med risk för att andra ska hinna förstöra det före migoch jag åter igen ska bli sviken. Jag mår bra, jag är lycklig och jag njuter av det.
Många som levt hårt "jag ser det ofta" lever i en värld där dom nöjer sig med ett litet halmstå bara för att jämfört med förr så är det här himlen. Jag vägrade nöja mig med det och idag är jag lycklig och känner att jag faktiskt är nöjd även om jag inte har några miljoner eller att jag ofta är ett tacksamt snacka-skit-objekt. Riktigt nöjd ska man nog aldrig bli med risk för att tappa drivkraften men ni fattar väl lite vad jag menar hoppas jag. Jag har slutat att göra saker för alla andra hela tiden som jag gjorde för ett år sedan. För att kunna vara en bra mamma, en tillfredställande fru och en bra vän så måste jag se till mig själv i första hand. För mår inte jag bra, är trygg och är lycklig kan jag ALDRIG forma mina barn till att bli trygga och lyckliga. Om jag inte kan älska mig själv hur ska jag då kunna lära mina familj att älska och respektera sig själva. Jag har erfarenheter som man inte ska behöva ha men idag är de inte en belastning, de är en erfarenhet och som alla erfarenheter är de bra att ha.
Jag är både lugnare och tryggare i dag, jag vet vem jag är och jag vet vart jag står i både förhållande till mig själv och andra, det är inte längre en fasad utåt och ett osäkert inre.
Så jag insåg ganska snabbt att om det ska bli någon bok någon gång så är det helt enkelt bara att börja om från början. Och dessutom hoppas på att det inte händer en massa katastrofer på vägen som gör att jag måste börja om på nytt i skrivande ;-)
När jag sen tänkt på detta en stund så blev jag totalt skräckslagen. Blev tvungen att ta upp det med J. Jag frågade han rätt ut om förändringen varit bra eller dålig. Visst visste jag att jag utvecklats som människa väldigt mycket det sista året men inte riktigt SÅ mycket som jag upptäckte när jag läste min text. Naturligtvis blir man ju då lite halv spak. Det betyder ju att man under en väldigt kort tid "ett år är ju trots allt ingen evighet" förändrats även i sin partners ögon och denna kan ju då uppleva det som om man inte alls på något sätt är den person som man blev kär i en gång i tiden. Han lugnade mig dock med att det bara är positivt och att det inte finns något negativt i det hela och jag uppfattade det ändå som om det han faktiskt blev kär i finns kvar! Tack och lov.
Så nu får jag helt enkelt planera för ett nytt upplägg av boken. Dröjer väl ett halvår eller så innan andan faller på igen ;-)
Det var kanske bra att boken blev liggande ett tag. Och det blir väl lite lättare att skriva när du har den andra att utgå ifrån. Du kan ju säga till när du är klar. Jag skulle gärna läsa den.
Sköt om dig.
Kramar
Bibbi