Funderar......
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
J tjatar om att jag ska ta det lugnt och säga ifrån till barn osv. Han tjatar om att jag ska vila inte bara fysiskt utan även psysiskt. Jag vet naturligtvis allt det där, jag är ju inte dum. Men det är så svårt. Ja inte svårt att säga ifrån till barnen på så vis för det har jag inga problem med och de lyssnar allt som oftast.
Men....... När det är helt tyst och det inte finns några måsten då slappnar jag av och det är då den riktiga smärtan och tröttheten kommer och jag blir helt obrukbar. Därför drar jag mig för att släppa allt även om det är helt fel metod. Det är ju bara ett tecken på hur slut kroppen är egentligen men det är hårt att ta den smällen som kommer och då drar jag hellre ut på det. Jag vet att J bara vill mig väl men ibland vill jag skicka över fibron på honom några månader så han inte bara förstår smärtan utan även hur knäppt man tänker för att undvika smärtan. Nu är ju trots allt min man väldigt förstående och fruktansvärt kärleksfull och respektfull, tack och lov.
Nu har i och för sig de sista 2 veckorna varit riktigt tuffa inte bara på barnfronten utan i största allmänhet med en jävla massa som bara måste göras och man inte kan strunta i. Fredrik tog Leo någon extra dag i veckan så jag fick andas lite och det är jag riktigt tacksam över annars hade inte veckan som varit fungerat, eller jag hade inte fungerat. Och veckan som kommer borde bli mycket lugnare och jag tittar i agendan i alla fall, det ser ut som det finns möjlighet till återhämntning "peppar peppar"
Kanske är dag att göra som J säger och inse att jag trots allt oxå är högravid och även om inte jag vill slappna av så behöver bebisen det. Ja ja jag får väl kapitulera då....