Mardrömmar!
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
I drömmen var jag och Zack tillbaka flera år i tiden tillbaka i det gamla livet. Samma hus och samma människor runt omkring. Skillnade var att jag var drogfri men tvingades leva i kaoset ändå.
Vi bodde då väldigt nära järnvägen och det va smällkalla vintern, inte vanlig vinter utan polarvinter.
Jag beslutade mig för att gå hem till en kompis som bodde längre ner längs järnvägen. När jag kom in där var det svin-kallt i lägenheten och hon gick runt i ytterkläderna.
Jag gick in i vardagasrummet och fick se en syn som fick mig att kräkas rätt ut.
På golvet låg min pappa död och det var bara halva han kvar. Jag skrek och blev helt hysteriskt och de förklarade att han hade blivit påkörd av tåget och dom hade släpat hem det som var kvar av honom, från midjan och uppåt. Dom lät alla fönster och dörrar vara öppna för att han skulle frysa ner så han inte skulle ruttna.
Jag blev ännu mer hysterisk och ville ringa efter hjälp.
- Är du dum! Då kommer ju snuten, hur fan skulle det se ut, fick jag till svar.
Jag släpptes inte ut ur lägenheten utan tvingades sitta där brevid hans kropp och se hur han blev stelare och stelare.
Sen sattes värmen på, det va bastuvärme och kroppen började förmultna i en faslig fart och lukten av ruttet lik var fruktansvärd.
Resten av drömmen var bara ett ända känslomässigt kaos och jag gjorde allt i den lilla lägenheten för att pappa skulle få en värdig hantering efter sin död som möjligt vilket var omöjligt i den miljön. Folk kom och gick och tittade på mig i bland utan att lägga särskilt mycket notis om hur jag slet och kämpade mot föruttnelsen. Jag släpptes inte ut för ens jag vaknade.
Fy fan, den drömmen vill jag aldrig uppleva igen.
Usch, det är mycket man får gå igenom i sina drömmar och bearbeta... och säkert är det välbehövligt även om det är riktigt jobbigt emellanåt. Jag kände ju din pappa och mitt minne är att han var en himla mysig kille! Söt och trevlig... Kram Mia