Ibland stannar jag upp och fnissar lite åt något små roligt. Men av någon anledning har jag mest hamnat på såna där rosa-moln-mamma-bloggar som jag brukar kalla det.
Rosa-moln-mamma-bloggar är bloggar skrivna av mammor som är så där äckligt positiva och lyckliga vad som än händer och vilken motgång som än sker. Då kan jag inte låta bli att undra och det är en egen illusion eller en strävan efter perfektion.
" Lilla Eskil 6 månader har skrikit i 2 månader, han är så söt när han börjar bli blå" "Söta lilla Ivan 2 år har kletat bajs på hela badrumsväggen, så gulligt så man blir rörd att se barnets strävan efter att få utforska nya saker"
Allting är så perfekt. Mamman är perfekt i snudd på en Bree Van de Kamp, pappan är perfekt och den mest underbara man man kan hitta och barnen de är så perfekta att några brister eller satyg inte går att finna hur man än försöker...... Det luktar säkert lavendel ur munnen på dom när dom vaknar på morgonen "även efter en rödvinsfylla" och doftar vanilj när de skiter. Mannen kommer hem pigg och utvilad från jobbet, mamman har dukat upp en 3 rätters middag och barnen har under eftermiddagen gjort alla läxor som behöver göras innan skolavslutningen nästa vår.
Men vart finns verkligheten?!
Ska jag läsa en blogg så vill jag kunna identifiera mig själv i den på något sätt som mamma, kvinna, fru eller vad det än är man söker..... Sen slår mig tanken att det kanske bara är jag som är fläng som tröttnar på ungar ibland och känner att jag vill dunka huvudet i elementet när någon tjatat oavbrutet i 95 timmar. Undrar om det bara är jag som känner att ett elhalsband med fjärrkontroll och en rulle silvertejp skulle lösa många irritationsmoment och underlätta vardagen i många fall.
Men då behöver jag bara titta mig omkring i min närhet och inse att NEJ DET ÄR INTE BARA JAG... Det är ju faktiskt mänskligt att inte vara ofelbar.
Man kan inte vara så perfekt.
Det är jobbigt att kliva upp på morgonen, ungar är för jävliga i mellanåt, mannen går en på neverna och man själv vill inte ens titta sig i spegeln och mötas av en skrämmande, hemsk förställd bild av en själv. Man önskar ibland att man kunde kasta ut alla och låsa dom ute i ett dygn eller 2. Man förbannar sig över att barnarbete är olagligt "IRONI" och att det inte är tillåtet med en isoleringcell i källaren.
Man förbereder sig i mellanåt på att framtiden kommer tillbringas i en tvångströja och att en fin demens kommer att slå till strax efter 30. Man kan oxå känna en enorm tacksamhet att man har den där sista spärren som gör att man inte har ihjäl någon när en hel barnaskara gaddat ihop sig mot en och spelar ut alla mot alla, skriker, gapar och lever rövare, man inte sovit på ett ex antal dygn och gubbfan är grinig, kåt, otacksam och totalt osexig med häng på kalsongen och gnäller över att det ligger en leksaksbil i hans arbetsko.
Men på något sätt så lever jag hellre i detta organiserade kaos än innanför en falsk och perfekt fasad. För fy vad dåligt jag skulle må om jag strävade efter den perfektionen och vilken frustraktion jag skulle känna mot alla andra i familjen som inte levde upp till kraven.
Nej jag är då nöjd som jag har det med min kaotiska, icke perfekta och ibland helt vansinniga tillvaro. Mina ungar är inte perfekta, J är halv tokig och jag är så långt i från perfekt och "normal" som man kan bli. Är nog mer lik en elak häxa än Bree.
...... Och det är jag förbannat nöjd med.
Eller ja..... Kanske som Bree som hon kan vara när perfektionen rinner ur händerna på henne.
Nej det är inte bara du! Dessa bloggar får mig att vilja spy. fast de är inte ensamna, även de med blinkande änglar/indianer och också de fjortizbloggarna som super oc knullar..
Jag tror det är svårt att skriva verkligheten för vissa, helt enkelt :)