Plötslig ilska och fundering!
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
"Den där pappan som körde in i ett träd och kom till himlen för att han inte hade något körkort" som Leo skulle ha sagt. Han säger så när han ska förklara vilken morfar han pratar om.
I alla fall började jag tänka på honom. I samma stund som jag tänkte på honom kände jag bara hur ilskan bara växte. Jag blev så jäkla förbannad. Jag tror det beror på att jag fått barn igen.
När Leo föddes så gjorde han en sån förbannat idiotgrej att jag praktiskt taget fördömde honom för all framtid. Av alla pucko-grejer han har gjort så var den gången en av de värsta. Jag var arg när det skedde men den riktiga ilskan kom ca en månad efter det skedda när jag verkligen kom på hur idiotiskt det var. Ungefär i den tiden jag nu är med Inez.
Nu har jag kommit å mig själv med att gå här och skälla högt över detta. Jag hör ju hur jag låter när jag går här och muttrar "Hur fan kunde du din förbannade **** ***"
Det hjälper ju knappast av att gå här och skälla högt i ensamhet. Men ibland behöver man bara gapa av sig lite för att sedan kunna släppa och knata vidare.
Han bad aldrig om ursäkt för det men han gjorde det indirekt genom andra har jag förstått nu i efterhand. Ett förlåt mig hade väl kanske inte dämpat varken min ilska eller min besvikelse men ändå. Det är en av de saker som jag inte har kunnat förlåta ännu. Jag har accepterat och hyfsat gått vidare men att förlåta går inte ännu. Men det tycker jag abslout inte att man måste heller "så länge man inte låter sig ätas upp av bitterheten" och jag VET att han skulle förstå det.
Jag vet att han är jätte stolt över mig och det jag presterat och det liv jag byggt upp osv.
Vid ett tillfälle sa han till mig:
-Du har lyckats skapa dig den tillvaro som jag skulle vilja ha men aldrig kommer att lyckas med. Jag är så stolt över dig, du är en fighter!
Det värmde verkligen att höra honom säga dom orden. Jag känner att jag skulle behöva höra det från honom idag med om och om igen.
Jag hör det från andra människor runt mig. Men det är bara när det kommer från vissa som det verkligen sjunker in, om man kan förklara det så. Pappa Ove, Mamma, Terry, Farmor, Farmor Ingrid "i himlen sen många år", Pappa Pierre och Mia är ju såna som jag verkligen kan ta till mig att höra det ifrån.
Varför är det så? Att när vissa säger vissa saker så sjunker det in men när andra säger samma saker "även om personerna betyder lika mycket" så kopplar det liksom inte.
Människan "och min hjärna" är en underlig skapelse.
Nä nu behöver jag inte skriva mer för nu är jag inte arg längre.....
Vad bra när det går att skriva bort ilska- det gjorde jag ofta förut,men nu är jag sällan arg längre, iallafall inte så mycket. Men jag har varit arg på Bengt många gånger, och blir igen, för att han hade mage att dö- föresten arg på alla pappor som inte kunde hålla sig vid liv och finnas till för dem som behöver dem...som om de kunde välja! Men Bengt hade iallafall sagt att han skulle bli 112 år och då är det faktiskt ett stort jävla svek när man dör så tidigt...