Ironi, ett icke ironiskt inslag.
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Sparken va en pågående dispyt i bloggvärlden där flera människor tagit illa upp och blivit sårade. Just dom tänker jag inte skriva om för det är deras sak men mycket av det handlar från början om ironi och detta gav mig sparken i häcken.
Det här med sarkasm och ironi på nätet kan ibland vara en farlig fälla för missförstånd och dåligt mående.
Jag har tänkt skriva om det här länge eftersom om man skulle sätta en person för att visa ironi så skulle det bli jag på en bild.
Nu mera är ju min blogg ganska rumsren "har fått anpassa mig lite efter vilka läsare jag har" men tiden på metrobloggen va inte alls lika rumsren.
Ibörjan när människor reagerade häftigt på något som jag skrev blev jag riktigt arg.
Ibland blev det lite munhugg och ibland blev någon ledsen över vad jag skrev. Jag kunde inte för allt i världen förstå varför folk blev så arga. Jag skämtade ju bara, jag va ironisk. Och när någon blev arg så blev jag ju ännu mera provokativ.... naturligtvis "jag i ett nötskal"
Jag blev hotad med att bli anmäld till soc efter ett inlägg om att det borde vara lagligt med barnarbete. Jag blev hotad med polis när jag skrev ett riktigt elakt inlägg om några bloggare som trakasserade andra bloggare med div hemskheter. Jag blev oxå hotad med polis när jag skrev ett inlägg om att jag behövde pengar och tänkte gå runt bland invandrarna och driva in någon skatt dom inte kände till för att dom skulle få stanna i Sverige. En annan tyckte jag va den hemskaste mamman i världen för att jag ens tänkte tanken silvertejp + barnmun = sant. Massor med såna insidenter va det gott om.
Många uppskattade det men några tog väldigt illa vid sig och jag kunde inte förstå varför.
Tills en dag när jag var på öppna förskolan och några av mina väninnor va där. En väninna som inte kände mig så bra då fråga varför jag va så arg jämt för på bloggen. Jag förstod inte vad hon menade. Jag va inte arg jämt. Ganska ofta va jag arg men inte jämt.
Men hon tyckte att jag bara skällde och skällde och skällde och tyckte illa om allt.
En annan väninna skrattade och talade om att hon kunde se mig framför mig hur jag skrattade och diskuterade när hon läste mina inlägg. Det var då det slog mig. Väninnan som uppskattade det va en vän som kände mig utan och innan. Hon vet hur jag är och att det mesta som kommer ur min mun ska tas med en nypa salt och en blink i ögat. Den andra väninnan visste inte alls vart hon hade mig och upplevde mig som ganska obehaglig i text. Jag insåg då att för henne va det ju bara text. Det fanns inga ansiktsutyck, hon hörde inte min röst och inte heller mitt elaka fnitter och blinket med ögat.
Efter detta lugnade jag ner mig lite... fast bara lite. Där i mot så började jag mer tydligt förklara i bloggen att det fanns väldigt mycket ironi i min vardag och att allt inte ska tas så himla seriöst.
Nu behövs det ju knappast förklaras så himla rumsren som jag har blivit * MORR*. Näst intill en sån där blogg som jag själv föraktar. Dags att ta sig i kragen tror jag och göra något åt det här "mjäkandet".
Men det här med ironi i text är ett svårt ämne då det kan uppfattas på hur många sätt som hellst.
Och man ska nog som både skribent och läsare tänka en gång extra innan man regaerar om man över huvudtaget reagerar.
Men jag älskar ironi. Utan ironi vore livet bra tråkig, i alla fall i min värld.
underbart inlägg..var tvungen att länka till det!