Skadeglädje.
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Inte ett sånt där gulligt skratt åt någon sjuk humor. Nej ett sånt där äka hångarv över hur människor kan vara så förbenat patetiska.
Jag pratade med en vän idag. En vän som jag lärde känna på missbrukets tid. Vi har varit vänner i ca 8 år och känner varandra väldigt bra. Han är äldre än min pappa och agerar i mångt och mycket som någon slags storebror. I alla fall ringde han idag och vi pratade en lång stund. Han hade träffat ett par gemensamma bekanta till oss härom dagen som jag inte har kontakt med. De människorna är fortfarande aktiva i sitt missbruk och jag har inget i utbyte med dom. Men jag kan dock hälsa, se glad ut och prata om väder och vind om jag möter dom på stan. Jag är inte den som vänder ansiktet och andra hållet och inte låtsas om som att folk inte existerar.
Jag känner mig så pass trygg i mig själv efter 6 1/2 år knarkfri så jag behöver inte försöka skydda mig själv genom att låtsas om att människor jag delat erfarenhet med inte existerar även om vi gått olika vägar.
I alla fall så hade han träffat på ett gäng av dessa och det hade börjat pratas om mig. Varför fattar jag inte men det hade i alla fall kommit på tal.
Snackat hade gått i stil med:
" jaha och där sitter hon med sina ungar i sitt hus med sin utbildning och sitt körkort och tror att detta ska vara hållbart. Det är bara en tidsfråga innan hon är tillbaka med oss igen och det är ju ett rent under att hon inte är här redan. Det kan inte gå så bra för någon som inte lever i en ohållbar drömvärld. Snart trillar hon ordentligt, jag bara väntar på det.. bla bla bla"
Vännen min hade ju naturligtvis som den goda vän han är fått ett riktigt jävla tokspel och blivit vansinnig. Han hade gapat och skrikit om att jag minsann hade gjort mer än som nästan va mänskligt för att ta mig tillbaka och längre fram än vad många i min situation och bakrund kunde drömma om. Han hade vrålat att jag minsann hade ett liv och var en respektfull person medans de var kattskit under skosulan.
Sen kan jag tillägga att han är en man som tar stenhårt på heder och ärlighet, vinner man hans respekt så är man speciell i hans ögon.
Han är INTE snäll när han blir arg. Han är snäppet värre än mig faktiskt..... Ganska många snäpp värre.
När han berättade det här så brast jag ut i sånt äkta skadeglädje skratt. Ni vet ett sånt där skratt som man blir så lycklig av, det bara bubblar och man kan inte sluta skratta fast man vet att man egentligen borde.
Han blev dock väldigt ställd och lite upprörd över min inte fullt väntande reaktion då han trodde att jag skulle bli vansinnig.
- Va skrattar du åt att de säger så här!?!?
- Ja, kväver jag fram i skratt anfallet.
- Men det är väl inge kul, hur kan du skratta!?!?!?
* Jag hör hur han nästan blir arg för att jag inte verkar bry mig märkvärdigt utan finner det hela komiskt*
- Ja men fattar du inte, hulkar jag fnissande fram.
- Nej det gör jag verkligen inte, jag är jätte arg på dom och du bara skrattar.
- Ja men ser du inte hur patetiskt det är.
- Öhhh....
- Fattar du att de här människorna ägnat hela 6 1/2 år på att vänta på att jag ska trilla dit.
- Öh......
- Om man är så förbannat patetisk att man kan lägga så lång tid på att vänta på någons förfall bara för att man inte kan unna någon annan ett bättre liv än vad man själv lyckats få till trots att de levt ett betydligt längre liv än mig. Ja då anser jag att människan/ människorna är så puckade att man bara kan skratta åt dom. Även om kanske tiden står still i deras värld så gör det inte det i min.
- Så du tycker att det här är kul?!
- Ja det här tycker jag är riktigt roligt. Det måste betyda att trots hur mycket skit de snackar så måste ju jag vara så väldigt betydelsefull att man FORTFARANDE går och väntar på detta fall.
* här blir han alldeles tyst en lång stund. Sedan nästan hör jag hur "ölbäljen" börjar guppa i andra änden av luren*
- Fattar du nu, fnissar jag fram
- Ja, säger han och brister ut i asgarv.
Sedan skrattade vi gott en bra stund.
Jag är en mycket god medmänniska.
Jag är så god att jag gladerligen låter dom prata och vänta. Dom får göra det i 6 1/2 år till om dom vill. För om 6 1/2 år kommer de fortfarande stå på samma ställe och trampa med ens jag fortsatt min ilfart framåt.
Det gör mig ingenting.
För eftersom jag är så god så vill jag alla människors bästa.
Kan jag då berika någon människas patetiska och händelselösa liv genom att dom går och väntar på mitt förfall och inte kan unna mig min lycka. Ja då får dom gärna göra det.
Jag är en sån himla god människa att jag bara kan känna glädje för att kunna tillfredställa någon..... Skadeglädje!
* Moahahahaha*
Nä tacka vet jag moraliskt förfall.