Ibland blir det bara för mycket....
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Det går inget vidare.
Jag brukar ändå må ganska hyfsat vid den här tiden på året annars när det är varmt och gott.
Men inte nu, det blir bara värre.
Att försöka tvätta håret är en kamp, att komma ur sängen är en kamp, att hålla i kaffekoppen är en kamp, att försöka koncentrera sig på att lyssna på vad andra säger när dom talar till mig är en kamp och talar flera personer samtidigt blir det katastrof.
Att äta mat går inte och jag får leva på flytande föda. Minsta lilla jag får i mig av annat så ser jag gravid ut och får bosätta mig nära en toalett.
Jag hade en mysig dag i går utan några jätte stora ansträngningar. Tvättade 3 maskiner med tvätt och plockade undan lite sedan satt jag i solen eller i poolen med barnen.
Kvällen slutade igen i tårar och jag fick slå hårt på mina lår och överarmar för att försöka få benen att sluta krampa och krypa i smärtor. Kinderna blossar upp och det känns som jag ska koka upp inifrån "detta sker även när det är kallt ute och har inget med värmen att göra" Det blir så när jag har riktigt ont och det sker nu mera i stort sätt dagligen. Varför vet jag inte, har aldrig fått någon förklaring på det, men otäckt är det när det sker.
Huvudvärk delux som jag känner kommer från nacke, axlar och bröstrygg.
Det värsta är att jag känner att det dag för dag bara blir värre. Förut hade jag bra dagar och dåliga dagar, nu finns det bara dåliga dagar och inget tillfälle till återhämtning.
Och kontakten som jag nu har inom vården är en människa som anser att det bara är att bita ihop och stå ut.
Vet att det blir skillnad bara jag kommer in till kliniken igen. De har lite annan syn på saker och ting där.
Men det tar ju ett par månader innan jag är där igen.
Tyvärr känner jag från flera att det tydligen är jag som ska ha dåligt samvete för att jag inte klarar, orkar.
Men det funkar inte på mig längre. Jag kan inte, jag glömmer, och förvirrar och jag är värdelös att höra av mig. Jo men det finns en anledning och det vet alla om, och räcker inte den så ..... Ja men gå då. Jag kan inte göra mig frisk bara för att någon annan tycker det.
Tack och lov ändå att det är sommar och jag inte behöver ha tunga jackor och skor på mig.
Tack och lov för underbara J och mina underbara ungar som gör det värt att fortsätta vara upprätt och ger mig tankar på annat är bara smärtor.
Hade det inte varit för dom så hade jag lagt mig ner och vägrat resa mig upp.
Nu är det dags att hämta lilla Inez på dagis. Ska bada i poolen med henne så jag får skratta lite åt hennes upptåg i vattnet, underbara unge!
Ps: Ja jag är gnällig, jag vet.
Jag tycker då inte att du är det minsta gnällig! Du verkar snarare ha en förmåga att se ljus i mörker som är helt otrolig! Att ha så ont och ändå kunna se fram emot och glädjas över dom mindre sakerna!