Parasit...
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Någon som jag kunde säga till att jag faktiskt inte vill ha i min närhet.
Fibron är en sak, jag har lärt mig hyvsat att leva med den konstanta smärtan även om de dagar och nätter det är som värst ibland tar knäcken på mig. Jag har hyfsat lärt mig att balansera min vardag och hur jag ska lägga upp saker och ting för att det ska fungera, sänka kraven på mig själv mm.
Men med ibs:en har jag inte kommit dit ännu. Att vakna på natten med en sådan magknip så kallsvetten bara rinner och det ända man önskade va att någon kunde sätta ett spätt i magen.
Försöka gå och gå och gå och gå tills det släpper och man kan ta sig till toaletten som nästan är omöjlig att sitta på då man hellst vill ligga på det svalare golvet och åla.
En läkare sa att attackerna kunde liknas med barnkolik. I så fall kan jag inte begripa att det inte görs någon mer smärtlindring för kolikbarn då smärtan är fruktansvärd.
Ont i kroppen kan jag ha vart jag än befinner mig, det blir inte någon mer katastrof än att jag kanske börjar gråta av smärtan till slut.
Men ibs:n..... Man vill inte stå någonstanns där det inte finns tolett när det slår till, tro mig man vill verkligen inte det. Man blir så utmattad att ett maraton hande känts lindrigare.
Natten har varit hemsk...
Jag känner att det börjar dra i hop sig till en period med bara naturdiet. Det är ett måste i mellan åt men det är riktigt jobbigt innan hungerna har lagt sig. Men nu kan jag inte äta någonting utan att tarmarna löper amok och då brukar det hjälpa med att "nollställa" och låta magen vila genom att inte stoppa i den en massa.
Jag vill inte ha dig men jag blir inte av med dig!
Du är en parasit som gör mitt liv betydligt mer komplicerat än nödvändigt!