Hontass "Hon Den Där"

Hörde jag på radion igår när jag halkade fram genom värmlandskogen på väg till min mormors begravning.

 

Jag log när jag hörde frasen gång på gång i högtalarna. Det är så jag brukar tänka när det är tungt och även så tänkte jag i morse när jag vaknade upp i min säng och brast i gråt innan jag ens hunnit kliva upp. Jag har inget traditionell tro på det viset, men jag tror. Jag tror att det finns en plan för alla även om vi själva formar vårat öde till viss del. Jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att vi lär oss något av allt vi går igenom. Jag tror att vi kommer starka ut på andra sidan bara vi använder oss av det på rätt vis. Fast ibland kan jag vända mig öppåt och skrika - VAD VILL NI EGENTLIGEN MED DET HÄR!!!

 

Hade det här varit för några år sedan så hade jag blivit livrädd för sorgen och känslan, Jag hade flytt så långt det gick på kortast möjliga tid. Idag bromsar jag automatiskt. Klev upp, gick ut i köket till min man.

 

- Krama mig.... och han tar mig i sin famn samtidigt som jag hulkar ut mina tårar.

 

Det är en otrolig befrielse att kunna var ledsen, ledsen på riktigt. Att kunna stanna upp i detta och tillåta mig själv att vara ledsen, det är okej. Att känna vad jag behöver i sorgen och ta mig det. Lugn och ro....

Lugn och ro är för mig inte nödvändigtvis tystnad och stilla. Ro är för mig att får vara med familjen, njuta av det som dom ger mig och det jag kan göra för dom, kärlek. Stänga av yttervärlden och bara vara i nuet, känslan, sorgen, glädjen, tacksamheten. Att gå i min egen lilla värld i min egen verklighet där ingen ondska existerar. Det gör att det känns bra att vara ledsen. Jag är min egen ventil. Jag är inte rädd för att tappa kontrollen, jag vet att jag inte gör det på det viset man kan fasa för när man blir så där ledsen och förtvivlad. Jag är inte rädd för att bryta ihop, för om jag gör det så är det också okej. Det är ett sätt att läka, jag läker.

 

Tittar ut och solen vilar på det tjocka snötäcket på marken. Det är så otroligt vackert. Alfonz ler det gladaste av leenden och Inez överlycklig för att få åka och baka hos sin kompis. Trots ledsamhet och sorg kan jag bara le och känna lycka för en stund. Det påminner mig om hur livet är, glädje och sorg som blandas om vart annat. Att det trots allt när det känns tufft finns så otroligt mycket vackert runt omkring.

 

Jag njuter på något konstigt vis av att vara ledsen. Jag njuter för att jag är stolt över mig själv över att jag törs möta känsla, det har inte alltid varit en självklarhet. Min mormor försvann för länge sedan in i demensen, det var en sorg, nu är hon även borta från jordelivet. Det är två olika sorters sorg. Jag ville skriva ut texten " Mormors Magiska Trädgård" och läsa den på begravningen. Men jag klarade det inte och kände att även det var okej. När då mamma ville läsa den och vi enkelt kunde ta fram den från bloggen och hon kunde läsa upp den betydde så mycket. Det är så jag minns Mormor och det är så jag vill fortsätta minnas henne och det är vad jag tänker göra.