Hontass "Hon Den Där"

Den blåa fotöljen på Leos rum, väntar på att han ska slappna av tillräckligt så jag kan gå ner på undervåningen. För övrigt är övervåningen tom på barn och då är det svårt att ensam slappna av och somna där. Jag sitter gärna här en stund och lyssnar på när Emil kör en dödsjuk Alfred till doktorn i Mariannelund. Jag hör att det kommer någon uppför trappan, Leo hör och ser att det är Filip som kommer. Han säger inget om att han sett det. Han utbrister bara - Mamma visst sitter du himla skönt i min blåa fotölj? Jag tänker efter en stund och svarar - Jo jag sitter väldigt bra här så jag tror att jag sitter ett tag till....

Han vet att jag vet att han kan somna utan problem bara han slipper vara ensam på övervåningen. Men just nu behövde han mamma i den blåa fotöljen och då sitter jag gärna kvar en stund. Det dröjer inte många minuter innan jag börjar höra hans djupa andetag snarka mer och mer. Jag vet att han har somnat men sitter en stund till i mörkret och bara lyssnar. Ljudet är så fridfullt och avslappnat. Innan jag går ner så kryper jag intill en stund med ens han fortsätter att snarka. Låter fingrarna lirka lite i den blonda kaluffsen. I morgon är det dags för Pappa-vecka igen och allt vad det medför, separationsångest delux. Det är straffet man får ta för att man valde som valde när det inte fungerade. Jag tröstar mig med att vi, jag och F trots allt han en väldigt bra relation om man jämför med många andra. Jag kan ringa när jag vill, vi kan ses ändå även om det är pappa-vecka osv. Det är inte bara avklippt varannan vecka och snart är det fredag igen.

Idag har vi skickat brev till Tomten. Inez som har åsikter om det mesta informerade mig om att även mammor får skicka brev till Tomten. Så jag gjorde som hon sa. Jag önskade mig en spark, lägre elräckning, mindre snarkningar från mina man och glada snälla barn. Egentligen borde jag nog ha önskat mig lite fred på jorden också för att inte verka allt för egoistisk, men man kan ju bara skriva till Tomten en gång om året. Det där med fred på jorden och allt annat osjälviskt kan jag ju skicka en liten lapp om senare i vår när han inte har så himla mycket att göra.

Livets stora frågor som om zebror egentligen är vita eller svarta hästar och om flickor får hoppa i soffan har kommit på tal idag. Till sist blev jag så trött att jag hänvisade alla frågor till min syster Terry Toppa.... Jag tyckte hon hade bra svar " En zebra är ingen häst alls och man får inte hoppa i soffan alls". Det kändes skönt att inte behöva komma med det nedslående svaret själv för en gångs skull. Jag tror jag ska göra så oftare, leja bort svarandet på alla frågor alltså.

Inez är som vanligt hyperaktiv och då menar jag klättra överallt och tala oavbrutet. Det har varit så länge nu. Det är ju inte direkt så att jag inte gör saker tillsammans med barnen. Vi gör något för det mesta även om det kanske inte alltid är så himla avancerat. Idag blev jag tvungen att fråga på dagis om hon är lika hyper där som hon är hemma. - Hon är inte det minsta hyper och den lugnaste vi har här!Jahaaa....... Då förstår jag ju att hon tar igen allt när hon är hemma sedan. Gullungen, hon får mig för det mesta på bra humör med sina galenskaper. Jag hoppas att hon föralltid fortsätter att vara den hon är oavsett om hon är hyperaktiv eller inte. Min stora skräck är att det ska komma någon fyndig lärare när hon börjat skolan och säga till henne hur man bör och inte bör vara. Inez har ju en tendens att säga sanningen till människor på ett eller annat vis och det är inte alltid uppskattat.

Jag stod i köket idag med ett stort leende på läpparna men tårarna sprutade inombords. Plötsligt kommer hon med en teckning.

Sedan skuttade hon skrattandes iväg för att rita en ny teckning. Min fina fina flicka måtte hon alltid få vara den hon är.

 

Alla har sina egenskaper och de ger så mycket, både de större och de små..