En av mina främsta egenskaper är katastroftänk. Jag kan avläsa en katastrof på vilket avstånd som hellst lång innan de ens har skett. Jag kan få till en katastrof i förväg i hjärnan som är så orimlig att risken är 1 på 10.000.
För att skydda mig mot katastroferna så sätter jag upp planeringarna i hjärnan som jag skrivit om tidigare. Jag lägger väl inte så himla stor vikt över att jag är sån här egentligen. Jag kan skratta ganska så gott åt mig själv och de orimliga senarion jag sätter upp i min skalle. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag tänker så här. Skulle det orimliga ske så kan jag sätta hela mig på att det är mig det händer.
I morgon är det Fredag och jag och Filip ska åka till Värmland på mormors begravning. När jag tittade ut genom fönstret i morse och såg att det fortfarande snöar insåg jag att jag faktiskt inte har någon bra planering för det här. Jag måste köra, jag kommer inte undan det. De sista 2 veckorna har jag gått mest i ett vacum och väntat på att denna fredagen ska komma. Jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Ska jag byta om efter vägen? Hur ser vägarna ut till Glava? Har vi snöskyffel i bilen?
Jag försöker tänka ut vilka slags katastrofer som skulle kunna tänkas hända. Det värsta som kan ske är att jag står i diket i värmlandskogen i kjol. Ska jag ta med mig termobrallor och kängor? Hur trött kommer jag vara efteråt? Hur tidigt måste vi åka? Om vi åker tidigt och trafiken är okej och vi kommer fram tidigt vart tar vi vägen då? Bör jag ta med mig för övernattning i fall att vi inte tar oss hem igen?
Så många frågor och huvudet står still i ett vacum som inte kommer släppa för ens jag är hemma igen. I går fick jag lite dåligt samvete för de utanför familjen över att jag är så osocial. Men jag känner att det får vara så just nu. Jag behöver de underbara varelserna i våran familj, min förstående make och våra glada ungar. Vackra leenden och glada skratt.
Det är det jag behöver och jag tänker ta mig det. Fäller en tår.... Det är okej. Tittar ut på den yrande snön, blir orolig... Det är okej.
Sörjer....
Det är okej!...