Leos tankar om hur man gör med döda husdjur...
publicerat i
Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Våran fina honkatt blev påkörd och dog idag.
Vi har väntat det eftersom hon gärna lägger sig framför bilar och att ha henne som innekatt skulle aldrig fungera eftersom hon va utekatt i själ och hjärta, en riktig tiger.
Barnen skulle ju givetvis informeras om detta och med barn vet man inte hur reaktionen blir och jag va väl mest orolig för Leo.
Många skulle nog kunna tro att både jag och mina barn är empatilösa när det gäller att djur dör.
Så är naturligtvis inte fallet.
Men har man levt med djur av alla de slag hela livet så lär man sig ganska fort att vi lever betydligt längre.
Dock har jag lärt mina barn att djur inte ska dö i onödan bara för att och att även ett sjukt djur kan göra nytta efter sin död.
De har fått lära sig att djur som lider och inte kan botas inte ska behöva leva för att vi människor är egoistiska och inte klarar av våran egna sorg.
De har fått lära sig att skadade hästar blivit motagna efter slakt på björnparken i Orsa för att få återgå till naturen på ett naturligtvis, via någon annans mage.
De vet att man inte kan ha för många tuppar med att de ändå tas till vara och inte bara dör och det som inte vi kan använda kan gå till de vilda djuren i skogen.
Den finaste bocken Gunnar fick resa vidare efter att ha fått hemska smärtor i benen och ligger nu som ett fint skinn på Morhontass soffa.
Zack var inte gammal när han hjälpte Morhontass i slakteriet och de har ganska tidigt insett att döden är oundviklig.
Värre va det när Leo kom på att människor oxå dör någon gång. Den insikten kom strax efter att min biologiska pappa gått bort i en bilolycka. Ca ett år senare insåg han att även jag, hans pappa och alla runt omkring honom skulle dö någon gång. Först grät han hysteriskt i 2 timmar och va helt knäckt. Sedan satt han på altanen och talade med sin döda morfar i en timme sen va den krisen över.
Nu skulle jag berätta att Signe hade dött och jag visste inte riktigt hur han skulle ta det.
En katt tar man inte till vara på samma sätt som man kan göra med andra djur på ett lantbruk som exempel.
Han blev naturligtvis ledsen och grät en liten stund. Han frågade om hon haft ont osv.
- Jag vill se henne, utbrister han plötsligt.
- Jag vet inte... Jag måste prata med Johan hur skadad hon är.
- Vadå då?
- Jo men om hon är illa tilltygad eller platt så är det ingen ide att titta på henne.
- Vadå då?
- Då är det bättre att du minns henne när hon va fin, hel och ren.
- Kan hon vara platt?!
- Hon har blivit påkörd Leo!
Leo blir tyst en bra stund sedan utbrister han..
- Men om hon är helt platt så kan man ju använda henne som vägghylla!
- VA!?!?!?!?!
- Ja eller oxå kan jag hänga upp henne som en tavla ovanför sängen!
Vd sjutton skulle jag säga?! Jag kunde bara skratta.
Jag har ju trots allt lärt mina barn att inget djur ska behöva dö i onödan och det som kan tas till vara ska tas till vara om det går.
Jag fick vackert förklara förmultningsprocessen och att det inte riktigt skulle funka även om tanken va god.
Han höll med till slut och insåg att en regelrätt begravning nog va det bästa.
Men har tyckte det hade varit bättre att ge den till räven om vi bott på lämpligare ställe.
Min goa goa Leo.
Nu är Signe i Nangiala Mamma <3
Underbart!