Påfrestande börjar det bli känner jag.
Blev ganska psykiskt stressad idag när jag talade med kvinnokliniken och insåg att jag borde slutat blöda för länge sedan av operationen. Jourtid i morgon, jippi.
Lille Leo livar upp dagen med att vara hysteriskt rastlös. Febern har lagt sig och han klättrar på väggarna.
- Tänk mamma om allt det här stora vore en muskel vad stark du hade varit då, säger och och klappar på min överarm.
- Va?!
- Ja, det är ju så stort här!
Jag tror att det va tänkt som en komplimang, åtminstone lät det så på tonläget. Min lilla prins. Inez är överlycklig över att Leo är hemma. Hon älskar att leka med Leo. Tyvärr är det oftast inte ömsesidigt utan han tycker att hon är ganska skitjobbig.
Själv ska jag försöka landa efter sockerkicken jag gav mig själv genom att trycka i mig resten av kladdkakan som stod i köket.