Hontass "Hon Den Där"

Kallas det visst när man får en sån där stor blåsa på läppen som gör sabligt ont och ger en viss känsla av att man håller på att förvandlas till en anka. Kände igår kväll att det stack lite i läppen och funderar på vart jag lagt mirakelkrämen Anti.  Anti ett litet svindyrt serum för att förhindra förvandlingen till Ankan...

 

I samma stund som jag kände stickningarna så insåg hur mycket jag saknar min vän Anna. Hon finns där hemma i Rättvik och jag sitter här i gråa, tråk vädret i platt-Närke. Av någon konstig anledning lyser alltid solen i mitt huvud när jag tänkter på Rättvik, långt i från sanningsenligt. Jag bara saknar henne så himla mycket. Hon är en sån där vän som hängt med sedan urminnes tider innan mens och vi fortfarande lekte i skogen bakom vårat hus i Sätra.

Vi har gått igenom oerhört mycket tillsammans och våra vägar har gått långt i från varandra i mellan åt ändå har hon alltid funnits där. Periodvis har vi träffats en gång om året om vi har haft tur men när vi träffas så är det som om vi umgicks jämt. Nu tack vare fb så har jag ju lite mer koll på henne. Kanske inte så snällt att förknippa henne med något som kallas herpes direkt men när jag känner den där stickande känslan i läppen påminns jag om allt tokigt och roligt vi gjorde när vi va små, så oskydldiga......

 

Badade i sjön hela nätterna, smög in i den övergivna granngården med killarna som fick våra hjärtan att fladdra.

Det är där herpes kommer in för på den tiden kunde man ägna nätter till att hångla. Ett pojkrum någonstans utan föräldrar, spela lite kort, lyssna på någon dåligt kopierat kasettband med Guns and Roses så slitet att man fick dra till det med pennan då och då, Don´t  you cryyyyyyyyyy. Rummet doftade av någon blandning av cigarettrök, axe och tonårsvett. Där hånglade man tills läpparna stack och syrebristen var ett faktum. Idag när jag känner hur mycket våra egna tonåringar kan lukta så undrar jag om inte tjejer i tonåren har blockerat förmågan att känna lukter.

 

Om man tyckte att killen blev lite väl ivrig och modig så ropade man bara ut i mörkret " ÄR DET NÅGON SOM KAN FÖLJA MED MIG OCH KISSA?!"  Då bromsades framfarten liksom automatiskt utan att man behövde protestera så mycket. Fram åt 6-7 på morgonen smög man hem för att hinna sova lite innan nästa kväll och hela vägen hem fnissades det.

 

Vid något tillfälle gick jag till skolsyster med min läpp som bultade och sved.

Hon vidarutvecklade detta inte mer. Skolsyster kunde väl åtminstone ha förklarat skillnaden av munherpes och könsherpes. Jag va helt krossad. Jag hade ju inte ens vågat titta på en snopp ännu och allra minst känt på en. I min lilla skalle så fick jag ju alla möjliga teorier om hur den som smittat mig fått det.

När jag sedan fick samma munsår utan att ha hånglat med varit otroligt stressad insåg jag att man inte bara måste vara i närheten av någons kön för att få munsår.

Idag är det ett tecken på att jag stressat för mycket inuti. Då stryker jag på lite Anti och saknar min Anna.

 

Hon är ett sånt där bevis på att man inte behöver talas vid stup i kvarten för att fortsätta vara en fin vän. Det bevisar att man kan vara otroligt olika men ändå synkar det liksom. Hon lever och har barn med killen från det rök-svett-axe-luktande pojkrummet. Själv fick jag gå igenom en hel radda innan jag lyckades hitta någon som är så totalt olik mig själv att han klarar av att stå ut med mig.

Idag ska jag hänga på mig ett av hennes smycken hon tillverkat. Hon är en jäkel på det där med smycken. Kolla in DalaLycka på fb. Hon kan hon...

 

Min Anna....

 

Vart fan har jag lagt tuben med Anti....