Så himla typiskt Söndag idag.
Tråk, depp, blött och grått... All positivitet blir som bortblåst och lemmarna värker.
Amningshormonerna är på väg ur kroppen och resulterar i att jag vill krypa under en sten och gråta lite förtvivlat. För mitt eget mående fysiskt så skulle jag behöva amma för jämnan. Det är lite svårt att få till rent praktiskt men det hade varit bra.
Såna här dagar längtar jag riktigt mycket hem till Rättvik. Eftersom solen alltid lyser i Rättvik i min skalle så blir det lätt en tillflyktsort mentalt. Då behöver jag få vara nära min familj, Pappa och Rina, Mamma och Terry Toppa. Att vara dotter en liten stund och inte bara mamman med superkrafter. För just idag är superkrafterna tömda och jag är extremt mänsklig, kvinnlig, pmsig. Alla vardagsbestyr blir helt plötsligt mycket tyngre än vanligt och en grå klegga lägger sig på axlarna.
Fast nog behöver man ha såna här dagar också. Det är svårt att uppskatta det som gå enkelt om det inte får svänga lite. Ikväll kommer Leo hem från pappa också, så som jag längtar efter min lilla prins. Han som har de största frågorna och de bästa svaren på livets stora gåtor. Allt är så enkelt i den lilla världen. Måtte de få ha sin naiva syn på livet kvar länge, förhoppningsvis lite kvar av den även i vuxen ålder.
Snart är jag förhoppningsvis läkt och allt kommer gå tillbaka till de vanliga rutinerna. Visst är det skönt att Johan är hemma och hjälper mig. Men jag vill ha saker som det alltid är. Stessa för att få ihop allt på morgonen, luget som faller när jag sätter mig i soffan med segerkoppen kaffe. Ja jag är en ganska fyrkantig rutinmänniska, utan rutin blir det kaos. Mina mentala strategier och planeringar spricker och då blir det korsdrag mellan öror.....
Fortsätt simma, fortsätt simma Doris i morgon är det Måndag.
kram<3