När superkrafterna försvinner...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Så blir jag ganska platt och förvirrad.

Bråk, sårande ord, en koliknatt, möten och nu får jag ta fram kryckorna om jag ska kunna förflytta mig alls.

Jag hatar Ehler-danlos syndrom så mycket att om det vore en verklig person skulle jag förgöra denna.

Många dagar ser jag mina superkrafter trots farthinder.
Idag är inte en sådan dag!

Trött på att vara ovanlig!

De nödvändiga konflikterna och de som inte gör någon nytta...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag tycker verkligen inte om konflikter.
Börjar det dra ihop sig i luften till en konflikt så backar jag hellre än illa fäkta. Detta främst för att jag är så jädra känslomässig att jag börjar grina och ber om ursäkt innan jag ens fått skäll, nästan i alla fall.

Med ett gäng ungar i alla olika trotsåldrar eller utvecklingsfaser dom det så fint kallas blir det ju givetvis konflikter dagligen i stort sätt.

Det gäller att välja sina strider smart.
Barn är manipulativa, egoister och dessutom jädrigt smarta. Du kan inte vinna en konflikt med en unge genom att bråka och bli hysterisk vilket är lättare sagt än gjort när man är inne på den 78e konflikten idag och inte har sovit på ett par dagar. Tappar du kontrollen så har de vunnit.ändå genom att du sedan måste be om ursäkt för ditt hysteriska beteende.

Idag hade vi en konflikt som jag valde att inte ta.

Vi skulle åka till vad Wadköping och strosa runt lite i de gamla husen. Inez skulle sätta på sig skor.

- Men ta på dig skor!!!!
- Men sjysst! Jag har ju gjort det!!

Där står den lilla snart fyraåriga lilla ungen som har ett vokabulär som resten av tonåringarna med ett par skor, eller 1 av varje i 2 par.

6 storlekar för stora, en grön och en vit på olika fötter.

- Men Inez ta på dig springskorna!
- Nej!
- Foppisarna?
- Nej?
- Men det kommer bli jobbigt att gå!
- Nej!

Jag kunde inte vinna det här utan att bli vansinnig så istället smög jag ner foppisarna under Alfonz vagn.

Där inne står vi i den lilla medeltida butiken. Vi betraktar alla fina saker. Plötsligt säger butikskvinnan till Inez..

- Bara för att du har så himla fina skor så vill jag ge dig en rosa sten. Den kommer hjälpa dig att sova gott och drömma fina drömmar, ge dig mod och styrka.

Inez ögon glittrade där hon stod med en rosenkvarts i handen. Vi tackade på mycket och gick.
På vägen ut säger Inez.

- Vilken snäll tant, den fick jag för att jag hade så fina skor!
Sedan tittade hon bestämt på mig och väntade på svar. Jag visste vad hon tänkte och bekräftade henne i det.

- Du är jätte fin i dom skorna!

Tre minuter senare ville hon ha sina foppisar. Hon hade fått ut nåt av plågan och nu va det nog.

Vad gör ett par för stora skor med olika färg i den stora världen egentiden?!

Det finns viktigare saker att bråka om.




Det kallas tvivel....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.....

Han är bra den där Winnerbäck. Han brukar kunna ge mig en hel del att tänka på. I och för sig krävs det inte så himla mycket för att få det här hjärnkontoret att snurra men han kan få det att snurra lite extra.

Så under tre tjocka filtar och lite god rökelse sitter jag i min oas efter att nattat barn och matat djur och funderar på just tvivel.

Jag tvivlar väl på det mesta i livet. Tar ingenting för givet innan jag har det i handen och kan se, känna och kanske smaka. Det kan bli ganska jobbigt i mellan åt eftersom jag aldrig kan vila och slappna av i en väntans tid.

Jag har blivit duktigare på att tro på att saker ordnar sig men ett tvivel finns alltid där som en gnagande taggtråd genom tarmen.
Kanske är det så när en lycka ofta följts av minst fyra katastrofer.
Jag har förlikat mig med att livet är en ständig prövning där utveckling är ett resultat av prövningen....

Men tvivel....

Det är en förbannat jädra jobbig känsla!

Det jag tvivlar mest på är alltid mig själv, att duga, att vara tillräcklig.
Förr var jag alltid tvungen att göra allt bäst och rätt, inget annat var tillåtet. Jag kan också FAKTISKT!
Idag kan jag åtminstone sänkt mig till att acceptera ett godkänt.
Men aldrig ett icke godkänt! Aldrig någonsin! Det spelar ingen roll hur omständigheterna ser ut.

Som härom dagen när lilla Leo slängde en kommentar om att han tyckte jag skulle cykla Vätternrundan. För mig är det en omöjlighet, jag kan ju fan inte cykla runt byn. Men i min hjärna skulle jag kunna göra det i ett rent jävlar annamma sen är det skit samma om det blir skador för livet av det. Nu är ju just den grejen så stor att till och med jag fattar att jag inte ens ska pröva. Det är värre när det handlar om att lära sig sticka till hela familjen.

Appro på det som kom jag just på att jag behöver en liten smedja. Smide är något jag velat lära mig länge.... Tvivel..... Skulle mina händer, axlar rygg att fixa det.... Jag kan ju pröva i alla fall. Men jag kanske inte ska investera och bygga jätte mycket innan jag prövat.

Ja tvivel.....

När det gäller mig själv i livet är tvivel en konstant taggtråd men jävlar när jag fått för mig att lära mig nåt då är det allt eller inget på gott och ont.

Tänk om jag kunde överföra det ena till det andra.
Jag behöver nog träna på det tror jag.

Nä nu får jag gå och lägga mig. Det blev alldeles för tomt när alla somnade.
Morgonmyset är det goaste på hela dagen och något jag längtar efter.

Sov gott.



En tur i naturen...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är läkande för både stora och små. Ett enkelt och billigt sätt att stimulera barnen samtidigt som man själv får lite själavård.
Alfonz tultar över stockar, rötter och stenar. Inez fladdrar runt, tackar moder jord och poängterar hur vacker allt från kottar och vitmossa är.

I hennes värld är allting vackert och särskilt i naturen. Jag känner mig lite som Ronja Rövardotter när vintern är på intågande.
Hur ska det bli?
Jag behöver skogen och det gör Inez också.
Stora tårar föll från hennes kind när vi skulle fara hem och som den dramadrottning hon är sträckte hon ut händerna genom bilrutan som om skogen skulle rädda henne från de fula elaka trollen.





Jag försökte muta med lördagsgodiset men blåbär funkar ungefär lika bra bara hon får vara i sin skog.

Vinter.....

Hoppas det blir mycket snö annars får det vara. En regnig vinter går knappt att överleva. Ska det nödvändigtvis vara vinter så ska man kunna njuta av den. Bygga snögrottor, lyktor, åka släde, leka i pulkabacken, stå på ett par skidor bakom en häst och grilla korv i en uppskottad grop.
J håller inte med men det är nog för att det är han som skottar snön här hemma skulle jag tro.

Fast visst är det något visst med första frosten. Luften blir så lätt att andas och det glittrar och glimmar mest överallt. Sverige är vackert, jag gillar kontrasten i årdtiderna. Men sommaren hade kunnat vara lite längre bara.

Ikväll blir det mys med goda ostar har min J bestämt. Så jag njuter av det och de sista kvällarna på altanen. Det går inte att sitta här halva nätterna längre.

Kärlek till er..








Isande kyla..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Nu ni gott folk, vänner ovänner och lösa bekanta ska fru Sundelin tala om att det är riktigt svinkallt på altanen.
Jag har burrat ner mig under tjockaste filten och tjockaste tröjan och funderar på att gå in och sätta på mig termobrallorna. Jag tänker minsann inte ge upp min oas i första taget.
Jag antar att läsare redan insett att jag kan vara lite dumdristigt envis ibland. Åter igen en del av min underbara charm.

Dagens tanke....

Saker och ting är vad vi hör det till oavsett hur fruktansvärd saken ser ut.
Men lite hjälp på vägen kan vi nå precis hur långt vi vill och detta är en av allt som jag vill föra vidare till mina barn.

Jag har har jätte jobbiga dagar och hela dagen i går gick till smärtor och självömkan.
Det är faktiskt okej att tycka synd om sig själv ibland. Skillnaden är vad man väljer att göra med det sedan ju som jag nämnt tidigare.
Jag rensade igår med tårar så idag och följande dagar kommer vara mer lätthanterliga.
Jag måste komma ihåg att ha någon sorglig film redo när kranarna behöver tömmas. För ska det tömmas så ska det tömmas och inte täppas igen och låsas...

Nå ja nog om detta....

Ska återgå till familjen, för ni vet väl att jag bor i hop med en grupp människor inom eliten. Underbara ungar och underbar make som står ut med mig.




Rör inte mina rutiner!

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
När rutiner ska ändras är jag ett vrak totalt. Det kommer väl ta mig 3 månader att ställa om mig till skoltid igen.

I går gjorde jag en rejäl psykisk kraftansträngning. Smällen kom fort. 2 timmars sömn i natt och en kaskadspya av en smäll i ryggen. Tänk att det kan göra så ont att man bara kräks rätt ut, fy.

Dagen har funkat hyfsat eller inte alls beroende på hur man ser det. Jag väljer det första alternativet.

Nu funderar jag på om jag borde ställa i ordning allas skor innan jag däckar. Att leta efter skorna i det här huset är som att gå i en skoaffär.
Först tar det ett jädra tag innan man hittar den första! Sedan tar det lika lång tid att få den andra så man kan få dra där i från och bråttom är det ju alltid.

Det hade varit en bra ide att ställa ordning skorna nu men jag är alldeles på tok för trött, bättre att göra det i morgon. Då ger jag i alla fall inte upp innan jag hittat dom.

Om bara Alfonz som sovit middag alldeles för sent kan komma sig för att bli trött någon gång.



Skolstarten...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är i morgon och det märks på både stora och små.
En svär lite extra, en gråter lite lätt, en fnissar mest och en är jätte arg över att inte få gå till dagis för ens på tisdag.

Skolstarten skapar fjärilar oavsett ålder. Själv är jag mest nervös över hur jag ska komma upp i morgon. Jag kommer i vanlig ordning vakna runt kl 5 och tro att jag har försovit mig.......


Nu kom det arga dagisbarnet med mardrömmar, hemskt ledsen och upprörd. Då är det skönt att krypa upp i mammas knä, under filten, på altanen och tala om hur man jagar bort allt läskigt med roliga tankar.
Själv njuter jag av närheten, små andetag i mitt öra.

Fy bubblan vad jag kommer sakna att ha småbarn när de är större.

Nu ska jag sjunga för min dotter som ibland är ett monster.

Natti.


Småbarnsledighetsförvirring...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Plötsligt försvann alla småbarn i huset.
En liten mitt i mellan variant åkte till sin far och de två minsta blev kidnappade av Tilda.

I vanlig ordning så tycker jag att det ska bli skönt med lite lugn. Men när de väl åkt så blir det bara tomt och förvirringen är total.
- Vad sjutton gör man nu då?!

Funderar på om vi ska åka och fotografera någonstans.
Vi är ganska måna om egentiden tillsammans som par. Hade vi inte varit det så hade det nog brustit för länge sedan skulle jag tro med våran hektiska vardag.
Den här veckan har varit ett stressmaraton och jag känner att jag gärna avslutar den på ett avslappnat vis för att inte stressen ska följa med in i nästa vecka. Det är skolstart på måndag och då behöver barnen en samlad mamma.

Tillbaka till rutinerna....
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Annars brukar jag tycka att det är ganska skönt när skolan börjar. Men den här sommaren har varit så fantastisk att jag inte vill att det ska ta slut. Inga större måsten och vi har bara njutit tillsammans med ungarna. Gjort många dagsutflykter och letat nya badplatser.

Jag är nöjd med sommaren med den underbaraste familjen.

Nä leta rätt på maken och tvinga honom att umgås med mig.




Minnen och spår av någon som kom och försvann....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har tänkt en den på åren som gått sedan 1980. Jag behöver lägga mitt pussel och jag är nästan färdig.

Vissa bitar får jag lämna till någon annan. Kanske vi någonsin kan vända dom rätt men det gör inget om de ligger lite fel heller. Jag behöver få ihop saker för att kunna anpassa mig och släppa. När jag vet nåt konkret kan jag känna OKEJ och gå vidare och leva efter de redskap jag har. Jag känner mig trygg i att vara så.

Men jag har tänkt mycket på de människor jag mött under mitt liv. Många onda som skadat mig illa och som låtit läkningen ta lång tid, såren som inte ville sluta blöda. De som fått mig att vända ut och in på mig själv och skapat ett jag som jag inte vill ha.... Dessa har jag tänkt på idag.

Ångrar jag att jag träffat dessa människor idag?!
Jag kunde i mitt hjärta känna NEJ!
Trots det obehag det gett så har det gett mig så himla mycket mer. De har gett mig så mycket kunskap, så mycket kärlek till de jag älskar, så mycket förståelse och så mycket som jag inte kan sätta ordet på.

Jag kan idag titta mig i spegeln och tänka att jag duger. Jag kan känna att jag älskar mig själv mer än någon annan och känna tacksamhet för alla som gett mig möjligheten att känna så.
De som älskat och stöttat mig är en stor del. De som skadat mig har en lika stor del i självinsikten även om de är rötägg.

Detta är en del av det jag vill ge till mina barn.
Människor kommer att såra dig men vad du väljer att göra med det är det viktigaste. Man kan välja att låta det äta upp dig eller stärka dig.
Lite självömkan måste man tillåta sig för att kunna landa och tänka och lägga känslolivet på plats, det tar sin tid.

Någon sa en gång...
- DU ÄR INGET OFFER!

Då va detta lite hårt att höra och kanske inte rätt tillfälle. Men nu håller jag med henne och förstår vad hon ville säga med det. Ungefär det jag vill förmedla med texten jag nu skrivit.

Tyck synd om det du gick miste om, självömka lite... Men sen...

Lev och njut. Alltid lär vi oss nåt som gör oss till bättre människor för andra och framför allt oss själva.



Är hösten här på riktigt?

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Åtminstone känns det så.

Jag och J brukar alltid börja bråka om hur vida det är för kallt eller ej. Jag lämnar altandörren öppen och som står öppen hela sommaren. Han stänger och svär något om att värmen går ut.

På våren är det samma visa. Jag kastar upp dörren en solig dag i april och tycker att våren är här. Han svär nåt om att vi inte skiter pengar och stänger.

Än har han inte dragit igen altandörren men jag vet att det kommer, snart.

Idag har vi varit i skogen. Förmiddagen var tuff i tingsrätten och när J lämnade över barnen till mig och for till jobbet grät jag av smärta och trötthet.
Jag beslutade att ta barnen till skogs. Där kan jag sitta på en stubbe och glo när dom springer runt och njuter av blåbär och myser med grodor.

Vi hade det jätte mysigt i sol, åska och spöregn.
Vi dansade samtidigt som de skrattade så de kiknade med vattnet rinnandes nedför nästipparna och ansikten blåa av blåbär.
Jag var förvånad över hur bra jag mådde när jag kom hem. Jag hade ont men själen var lugn. Smärtorna blev plötsligt hanterbara.

Borde vara dags att göra massa nytta men egentligen har jag ju gjort en väldans massa nytta om jag tänker efter.

Vad har jag prestationsångest över egentligen, dumma mig!







Hösten är här...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Det känns så tydligt där jag sitter i min oas att sommaren är förbi.

Men jag har fattat ett beslut. Jag har insett hur viktig den är för mig och min lilla stund på kvällen. Vad mycket den ger mig i både energi och harmoni.

Jag får helt enkelt vinterbona altanen. Förra hösten satte vi upp plats för att hålla snön borta. Det lilla gjorde det tillräckligt varmt här ute när vi eldade i kaminen. Jag tänker inte ge upp min oas för säsongen!
Jag är ju för bövelen gift med en rörmokare och någon nytta ska jag väl ha av hans expertis inom värme!

Så får det bli helt enkelt!

Ett fruktansvärt uppvaknande....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Vid 3 tiden i natt fick mig att vrida mig i plågor.
När man först börjar känna av smärtan i drömmarna och vaknar av att man ligger ihopvikt som en fällkniv och kvider. Det känns som om tarmarna håller på och brista. Kallsvetten rinner och det går inte att få fram mer ljud än lite kvävda stön. Har många gånger försökt att väcka J men under attacker kan jag inte tala. Jag får försöka kravla mig ur sängen och ta mig upp på benen. Det ända som kan få det att släppa är att gå tills tarmarna börjar röra på sig och man kan springa till toaletten. Precis som man gör med hästar som har kolik. Gå tills dom skiter.Ibland tar det 30 minuter ibland flera timmar och har man otur några dygn.
Så i natt har jag vandrat mellan kök och vardagsrum i smått panik. Runt, runt, fram och tillbaka med känslan av att snart brister dom som överfyllda vattenballonger.
Många läkemedel har jag prövat och många utredningar har gjorts men inget har funkat och inga resultat har getts. Ibs är som att få diagnosen huvudvärk ungefär. Känner mig tvingad att återgå till flytande föda. Så länge jag inte stoppar i mig nåt fast så slipper jag det här och det är det värt när man haft några attacker på en vecka.

Nu är jag väldigt, väldigt trött och sliten.
Ikväll ska jag till Conventum. Jag måste hinna sova, åtminstone en halvtimme eller så.

Tur att det finns make up att dölja tröttheten med.

Det är allt annat än tyst...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Trots att natten har infunnit sig.
Ett konstant jämnt droppande från taket som jag inte kan bestämma mig för om det är behagligt eller irriterande. Syrsorna spelar, musik formas i löven av vinden och man kan tydligt höra hur det rör sig runt mig trots att jag är ensam vaken hemma.
Hörde för några minuter sedan hur dörren till övervåningen öppnades och fotstegen på vägen upp. Det pillas både här och där. Det är nästan lite ironiskt då jag sa till en vän idag att när det rör sig mycket omkring mig så har jag lyssnat för dåligt alldeles för länge.

Det är väl så, jag behöver pausa mer än bara fysiskt. Vila lite, lyssna på de som vet bättre och inte bara tro att jag kan allt så himla bra själv jämnt. Det är faktiskt jädra skönt att få följa i stället för att alltid styra allt jämnt. Kontrollbehovet ligger väl den kvinnliga naturen lite till mans annars i alla fall om jag tar en titt på mig själv.

Ingen musik och ingen rökelse ikväll. Jag vill vara här och känna det som finns runt mig. Får ställa bort bunken med ostbågar för den förstör alltihopa för mig med sin stank. Man behöver inte vara lättdistraherad för att få stämningen förstörd av lukten från ostbågar. Det är som när man är så jädra hungrig och öppnar ett paket med färdiga köttbullar. Då är jag fasen inte hungrig längre, urk....

Dags att flytta hunden från fötterna och göra kvällen i huset Annelund.



Mamma du behöver lite extra kärlek och omtanke....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Så sa min fina lilla snart 4 åriga prinsessa till mig idag.

Vi var tidiga till stan som vanligt. Jag behöver extra tid att lägga allt som går fel på efter vägen.
Inez som är väldigt förtjust i slott och kyrkor ville gå in i Nikolai kyrkan ovanför stortorget så det gjorde vi.
I en båt med sand satt små ljus, ljus för de som behöver en extra tanke.

- Ska vi tända ett ljus för någon Inez?
- Ja.
- Vem tycker du behöver lite extra kärlek och omtanke?
- Du!
- Jag!?
- Ja
- Vill du tända ett ljus för mig? Är du säker?
- Ja mamma du behöver lite extra kärlek och omtanke.

Så så blev det, Inez tände ett ljus för mig och sedan gick vi vidare.
Vi hittade en stor skattkista med en liten skåra i där man kunde lägga i pengar. En insamlig för utsatta barn.
Jag förklarade detta för Inez som såg väldigt allvarlig ut.
Med armarna i kors utbrister hon...

- Vi behöver hjälp!
- Va gör vi?
- Ja..
- Med vad behöver vi hjälp, pengar?
- Nej vi behöver hjälp så vi kan hjälpa alla ledsna barn som behöver våran hjälp.

Här fällde jag nästan en tår och kunde inte låta bli att undra vad sjutton rör sig i det där barnets huvud och vad kommer hon bli när hon blir stor. Hon ska i alla fall ha minst 10 barn, det har hon sagt och jag tror henne.
Hon har även sagt att hon ska göra med sina barn som jag gör med mina barn. Det får man väl ta som en komplimang antar jag.

Efter skattkistan ville jag gå. Jag hade sett det jag ville se och tiden för mötet började närma sig.
Det ville inte Inez alls!

- Jag tänker sitta här och tänka en stund!




Som tur är tänker hon ganska fort " när hon inte väljer film "

Mina underbara ungar!
Hur kan man inte vara lycklig när man har fått förmånen att ha så fina, kloka och kärleksfulla individer runt sig, biologiska eller ej.

Nä dags att sätta på lite kaffe så det finns klart åt J när han kommer hem.

Stadstrafik..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är ingenting som jag vill utsätta mig för. Jag är totalt skräckslagen över att köra inne i stan. Särskilt i Örebro där alla cyklar hur som hellst och trafikanterna är mer än stressade.

Jag borde ha en stor skylt på bilen med texten FÖRVIRRAD! Inte för att någon skulle ta hänsyn ändå men det skulle kännas bättre i alla fall.

Jag har en plan över hur jag ska ta mig från A till B och sedan vidare till C. Men det spricker alltid med att det inte finns några parkeringar eller liknande.

Jag skulle kunna parkera i Vivalla och gå in till stan för att slippa köra.

Adhd slår till och hönan är virrigare än någonsin, till och med lite aggressiv.

Nu ska vi åka. Mitt in i smeten ska vi, Stortorget närmare bestämt.

Be för mig!

Isande...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är vindarna som smyger sig in på altanen i kväll. Den ljumma sommarkvällen där jag sitter här halvnaken försvann och byttes ut mot en tjock och lång skickad tröja och de knähöga raggsockorna jag fick av U i födelsedagspresent.

Lisa Ekdahl i lurarna vilket jag känner är lite väl deppigt just nu. Trasig kärlek och sålda hjärtan kan jag inte relatera till just nu. Jag är väl.ändå så älskad som det bara går att bli. Lyft, följd och inte ensam.

Appropå ensam så kom jag att fundera på idag på tillfällen för länge sedan då jag kunde sitta i en hel grupp med vänner och ändå känna mig ensam. Idag kan jag sitta i ensamhet och ändå känna mig fylld av det som sänds ut av de som just då inte är där.

Det är ganska nyligen jag för första gången jag upplevde den där känslan om ensamhet som jag aldrig känt förut. En otrolig befrielse att åter igen kunna lägga en obekväm känsla åt sidan och fortsätta kliva framåt.

Jag funderade på om jag själv har något orimligt krav eller önskan att bli fullärd i livet. Efter att ha haft ett rådslag med mina 2 hjärnceller insåg jag att så inte är fallet. Jag vill aldrig någonsin komma till den känslan som säger mig att jag vet det jag behöver om mig eller livet i allmänhet.
Jag vill aldrig sluta växa, sluta förundras och skratta åt alla knepiga och galna idéer jag har. Vill aldrig sluta förvånas över det som rör sig runt och i mig. Jag vill fortsätta bli stolt över mig själv när jag lärt mig något nytt, precis när.man som barn lärde sig nya saker och gladdes något oerhört över att äntligen kunna cykla. Jag vill aldrig tappa den känslan oavsett hur gammal jag blir.

Idag tog jag barnen och for till en vän, en manlig vän. Playdate med glada barn med tindrande ögon och liknande skratt samtidigt som mamman fick andas lite annan luft och glädjas av barnens lycka och själv få tala lite allmän skit.
Jag älskar de vänner som jag har. De som står där praktikt taget mitt i hjärtat och bara tar mig för det jag är och inget annat. Där jag kan koppla bort alla eventuella murar som det kan finnas rester av och bara vara, där det inte finns något att teatra inför, där allt blir så okomplicerat.

Ser fram i mot fredag och kaffe med Elin. Vi är alltid så himla kloka ihop. Jag kan med bestämdhet säga att jag och min lilla klunga av vännerna som står i hjärtat tillhör eliten i mänskligheten. Attans om vi bara hade makten att lösa världsfreden.
0,2 gånger av 10 har jag faktiskt lösningen på de flesta av världens problem! Den övriga tiden är jag nog mest korkad tror jag...

Nä nu får det vara nog. Känns verkligen som hösten är på ingång och jag vill fortsätta ha mina kvällar här ute på altanen. Varje höst sitter jag här med vinyerjacka och vägrar erkänna att det.är för kallt. Men riktigt så långt har det inte gått än.

Natti natt...







Natten är kommen...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
.... Äntligen och dagen är över.
Tillbaka på altanen, de mekaniska har släkts och naturen växer.

Jag har under sommaren njutit så väldigt av min oas, Café Oasen som incheckningen heter på fejjan.
Hur ska jag göra när vintern kommer? Jag behöver få ha den där lilla stunden på mitt ställe där jag hämtar kraft och energi. Bussen rör jag inte det är Johans. Jag får helt enkelt bygga mig en liten kåta eller spara pengar och köpa en egen.
Jag behöver mitt space även bara för en liten stund och jag behöver vara utanför husets väggar.

Alla årstider har sin tjusning. Jag behöver bara hitta min plats i alla skeden.

Drog på mig lurarna, hög musik och varje kroppsdel suger in andetagen samtidigt som jag blir tyngre och tyngre.
Dofterna i natten är så fantastiska och lätta att andas.Vid såna här tillfällen älskar jag att vara jag. Njuter av att ha min fina familj, allihopa fulla av kärlek och varje människa unik.
Biologiska eller ej vad spelar det för roll, kärlek är vad kärlek är.

"Himlen har en plan för dig" sjungs det nu i mina öron.... Jag har det textat på min hals. Det är en påminnelse om att allt har ett syfte även när det känns för tufft. För visst är det väl så att allt går att använda? Åtminstone vill jag tro så, att inget är bortkastat om man bara använder det på rätt vis. Jag vill inte att något ska kännas som bortkastad tid, av allt går att lära och växa. Av det jag fått vill jag kunna ge oavsett hur det påverkat mig just då när det skedde.
Känner mig välsignad med så mycket kärlek runt mig. Ibland undrar om jag är värd allt samtidigt som jag vill tro på att det man ger får man...

Nä nu ska jag stänga av musiken. Jag blir alldeles för djup av musik i mellanåt för mitt eget bästa. Behöver nog gala ur stämbanden lite tror jag.
Sjunga ut!
Natti natt.

Slagit mig ner i fotöljen...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
.. På altanen efter middag, en himla massa tvättande och nakna barn som sprutar vatten på varandra, sig själva och mamman när de får chansen.
Inez talar oavbrutet om allt och ingenting.

- Är gurkor döda när vi äter dom?
- Dör de när vi skär sönder dom.
- Varför är inga kompisar hemma?
- Kan barn vara troll egentligen?
- Är löss en sorts vampyrer?

Jag satte henne på golvet med alla våra pysselgrejor, saxar, lim osv. Hoppades att jag skulle få slippa svara på frågor hela tiden om hon var sysselsatt med skapandet som hon älskar. Men icke, damen är fullt kapabel att göra flera saker samtidigt.
Men hon är lycklig min prinsessa och finns det något finare än det.
Men jag skulle verkligen behöva vila öronen en stund men det är ju natt snart igen.

Nu ska jag assistera med lim så nu får jag inte sitta still längre...



Tystnaden och natten...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
.. Har fallit i huset Annelund.
De små sover och de stora häckar på sina rum.
Jag njuter under ljuskronan på altanen. Tröttare än tröttast men vill inte gå och sova. Luften är lätt att andas och det ända som hörs är en hund som snarkar vid mina fötter. Till och med kycklingarna sover djupt i natten.

Natten är då jag trivs bäst och slappnar av, lever ut allt jag har.
När jag promenerar gör jag det hellst i mörker. Trots att jag är livrädd för psykopater och galna hillbillys som ska komma och styckmörda mig och strö ut mig över bygden så går jag hellre på natten. Man blir osynlig och finns inte för andra för en stund. Några lampor lyser i några fönster och jag kan fundera på hur deras kvällsrutiner ser ut, vad gör de nu?
På natten känner jag mig anonym och landar på något vis i mig själv mer än på dagtid.
På dagen rusar tiden fram och allt bara sker. Människor tittar genom sina fönster och ser vem som går förbi... " Jaha är hon utanför gården?!"
Nej jag vill ha natten, när naturen lever upp och inte tystas ner av människor och maskiner. När gräshopporna spelar och djuren vågar sig fram att leta mat.

Jag skulle kunna sova på dagen och leva på natten om inte resten av livet krävde motsatsen.

En sval sommarfläkt smeker ansiktet, dofter och ljud blir så mycket tydligare. Det mekaniska tystas ner när det naturliga växer.

Sova på altanen i natt kanske?.....

Åskan har dragit förbi...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Och det värsta regnet har lagt sig. Enligt mitt tycke kunde det gott ha fått fortsätta lite till.
Dagen har rullat på i en faslig fart. Efter 5 timmar på stranden är denna mamman ganska så mör. 5 timmar med trötta ungar som inte har gnällt ett ord. Fantastiska barn vi har.
Vattnet va så pass varmt att jag vågade bara utan att bli allt för nedkyld och smärtsam.

Vi har byggt sandstallar till ponnysarna, letat fisk, trampat på slime, grävt ner barn och bara njutit i fulla drag.
Leo tog med mig en bra bit ut. Han drog mig på sin lilla surfplattegrej av frigolit. Botten var äckligt! Fy faaan för att sätta ner fötterna när slimet slingrar sig mellan tårna. Jag vägrade sätta ner fötterna trots att vattnet knappt nådde till tuttarna. Kramphöll mig i frigolitbiten. Leo roade sig med att se till att jag föll av hela tiden. Jag fick panik och han skrattade rått som den sadist han är.
Mysigt med glada barn trots det.

Jag och Inez plockade sten.
Även gråsten glittrar, åtminstone så länge man fuktar dom....

Nu kvällen i huset Annelund.




Chokladpraliner.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Sitter jag och smaskar på tillsammans med kaninen Göran som mest bufflar runt och tvättar sig.
J luskammar barn i köket. Känns som en bra arbetsfördelning detta.

I morgon är det 5-årig bröllopsdag.
Vart sjutton tar åren vägen? Får lite ångest när jag märker hur fort det går. Jag har det så himla bra i mitt förhållande till min J och kärare och kärare blir jag. Måtte det aldrig gå åt fel håll för han är jädrigt bra min J. Han står ju ut med mig ju!

Har haft en jobbig migrändag idag. Har lyckats få det i ordning och hoppas det håller då min lilla Leo tävlar i morgon och jag gärna vill vad med och titta.
Saknar många människor, min familj, Verene, Guro, Liv, Liv och många fler som finns på lite längre håll.
Det känns skönt för mig som aldrig förr kunnat umgås med kvinnor att faktiskt känna saknad av kvinnliga vänner som betyder mycket.

Fick kramas med Tilda idag. Underbara Tilda som är så fantastisk och finns där alltid. Och stal en kram av Monique vid Maxi. Om J någonsin lämnar mig så ska jag gifta mig med Monique. Leo är inte så förtjust i den planen, vart sjutton skulle vi alla få plats?! Det va hans största problem... Underbara barn.

Göran har har tröttnat på mitt sällskap för han biter i min byxa. Inez säger att det ät svar så nu gör vi kvällen i huset Annelund.