Isande...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är vindarna som smyger sig in på altanen i kväll. Den ljumma sommarkvällen där jag sitter här halvnaken försvann och byttes ut mot en tjock och lång skickad tröja och de knähöga raggsockorna jag fick av U i födelsedagspresent.

Lisa Ekdahl i lurarna vilket jag känner är lite väl deppigt just nu. Trasig kärlek och sålda hjärtan kan jag inte relatera till just nu. Jag är väl.ändå så älskad som det bara går att bli. Lyft, följd och inte ensam.

Appropå ensam så kom jag att fundera på idag på tillfällen för länge sedan då jag kunde sitta i en hel grupp med vänner och ändå känna mig ensam. Idag kan jag sitta i ensamhet och ändå känna mig fylld av det som sänds ut av de som just då inte är där.

Det är ganska nyligen jag för första gången jag upplevde den där känslan om ensamhet som jag aldrig känt förut. En otrolig befrielse att åter igen kunna lägga en obekväm känsla åt sidan och fortsätta kliva framåt.

Jag funderade på om jag själv har något orimligt krav eller önskan att bli fullärd i livet. Efter att ha haft ett rådslag med mina 2 hjärnceller insåg jag att så inte är fallet. Jag vill aldrig någonsin komma till den känslan som säger mig att jag vet det jag behöver om mig eller livet i allmänhet.
Jag vill aldrig sluta växa, sluta förundras och skratta åt alla knepiga och galna idéer jag har. Vill aldrig sluta förvånas över det som rör sig runt och i mig. Jag vill fortsätta bli stolt över mig själv när jag lärt mig något nytt, precis när.man som barn lärde sig nya saker och gladdes något oerhört över att äntligen kunna cykla. Jag vill aldrig tappa den känslan oavsett hur gammal jag blir.

Idag tog jag barnen och for till en vän, en manlig vän. Playdate med glada barn med tindrande ögon och liknande skratt samtidigt som mamman fick andas lite annan luft och glädjas av barnens lycka och själv få tala lite allmän skit.
Jag älskar de vänner som jag har. De som står där praktikt taget mitt i hjärtat och bara tar mig för det jag är och inget annat. Där jag kan koppla bort alla eventuella murar som det kan finnas rester av och bara vara, där det inte finns något att teatra inför, där allt blir så okomplicerat.

Ser fram i mot fredag och kaffe med Elin. Vi är alltid så himla kloka ihop. Jag kan med bestämdhet säga att jag och min lilla klunga av vännerna som står i hjärtat tillhör eliten i mänskligheten. Attans om vi bara hade makten att lösa världsfreden.
0,2 gånger av 10 har jag faktiskt lösningen på de flesta av världens problem! Den övriga tiden är jag nog mest korkad tror jag...

Nä nu får det vara nog. Känns verkligen som hösten är på ingång och jag vill fortsätta ha mina kvällar här ute på altanen. Varje höst sitter jag här med vinyerjacka och vägrar erkänna att det.är för kallt. Men riktigt så långt har det inte gått än.

Natti natt...







Kommentera inlägget här :