När döden knackar på dörren....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Lilla Morfar...

Vi visste alla att det var på gång men det va då rakt inte förankrat i mig och i flera.

Fy bövelen!

Malte var inte våran biologiska morfar. Men han har alltid funnits där som våran morfar och varit den bästa morfadern någonsin.

När jag var 17 blev jag gravid med Zack. Jag gick raka vägen till morfar där vi befann oss när jag fick veta. Han tog allt med ro och lovade att finnas i närheten när jag talade med resten av familjen.

- Du vet Sandra, jag och mormor talade härom dagen att det nog va dags snart och jag har sett det på dig sen du kom men tänkte att du får säga det själv!

Världens finaste morfar.
Jag vet inte vad jag ska säga.... När Zack var född fanns de där och tog i mot mig när jag kom hem från bb.

Döden blir så påtaglig och jag undrar hur det ska kännas när de som står ännu närmare försvinner.

Han behöver mormor som styr upp saker och ting och med henne får han vara nu men fan vad ont det gör...

Jag är tacksam över att de båda var med på vårat bröllop i alla fall.

Han gjorde mycket för många människor både unga och.äldre. Mormor och Morfar öppnade sitt hem för ALLA som behövde hjälp.

Jag önskar att när jag blir äldre får jag bli som dom.

Ni är båda saknade och jag älskar er så mycket.

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Kerstin:

Beklagar sorgen
Och det gör alltid ont tycker jag, men lite mer när det är en närstående.
Kram

Kommentera inlägget här :