Hontass "Hon Den Där"

Fördelen att åka Sverige runt med Makens firmabil är att vart man än kommer så är det någon man möter som vinkar glatt åt mig där jag kommer och far. Det tog mig ett tag att inse varför de hejar på mig. Jag kopplade inte att det kunde vara så att vi har lika bilar. Nej jag trodde i mi enfald att de hejade på mig för att de bara var snälla människor eller för att de kände igen mig. Det va Filip som tog ner mig på jorden..

 

 

Där kände jag mig plötsligt som den mest korkade människan i hela världen igen och eftersom jag befann mig i grums så blev det lite  "Smala Sussi" varning på mig. Ni vet filmen " Smala Sussi".

 

Nackdelen med att maken har en sådan bil är att i Rättvik finns en exakt lika dan. Jag möter alltid den där sablans bilen när jag är där uppe med Inez och utan Johan. Inez tror det är pappa som kommer och blir rent av ursinnig när han inte stannar utan bara åker i från henne utan att ens vinka lite. Nej för att vi åker i min bil är det jädrar i mig ingen som vinkar.

Detta får mig att tänka på när jag växte upp i den lilla byn utanför Rättvik. Alltid om man mötte någon oavsett om det var i byn eller nere på samhället så kunde ett " Höj Höj" eka över byn från de 2 som möttes. Det hörde till god hyfs att " Höjja"  och sätta upp handflatan i vädret.

 

Sen kom jag till storstaden Örebro och där hejjade man inte alls på varandra på samma sätt och det tog mig ett tag att lägga ner den här vanan.

- Men måste du hälsa på alla du möter?! Du känner inte dom! Du är ju pinsam! utbrast mitt ex en gång...

Jag fick ju helt enkelt lägga ner hejjandet. Fast jag insåg ju att det var orimligt att jag skulle hälsa på alla. En sväng på stan var ju enbart full av hejjande på folk som trodde jag var galen. Ni kan ju tänka et själva hur många jag han hälsa på under en dag med bussen från Baronbacken, en runda i centrum och sedan bussen hem igen.

 

Nu bor jag i alla fall i ett mindre samhälle och jag hejjar hur mycket jag vill.

Och de får tycka att jag är hur rubbad det vill, det struntar jag i...

 

 

 

 

 

Hörde jag på radion igår när jag halkade fram genom värmlandskogen på väg till min mormors begravning.

 

Jag log när jag hörde frasen gång på gång i högtalarna. Det är så jag brukar tänka när det är tungt och även så tänkte jag i morse när jag vaknade upp i min säng och brast i gråt innan jag ens hunnit kliva upp. Jag har inget traditionell tro på det viset, men jag tror. Jag tror att det finns en plan för alla även om vi själva formar vårat öde till viss del. Jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att vi lär oss något av allt vi går igenom. Jag tror att vi kommer starka ut på andra sidan bara vi använder oss av det på rätt vis. Fast ibland kan jag vända mig öppåt och skrika - VAD VILL NI EGENTLIGEN MED DET HÄR!!!

 

Hade det här varit för några år sedan så hade jag blivit livrädd för sorgen och känslan, Jag hade flytt så långt det gick på kortast möjliga tid. Idag bromsar jag automatiskt. Klev upp, gick ut i köket till min man.

 

- Krama mig.... och han tar mig i sin famn samtidigt som jag hulkar ut mina tårar.

 

Det är en otrolig befrielse att kunna var ledsen, ledsen på riktigt. Att kunna stanna upp i detta och tillåta mig själv att vara ledsen, det är okej. Att känna vad jag behöver i sorgen och ta mig det. Lugn och ro....

Lugn och ro är för mig inte nödvändigtvis tystnad och stilla. Ro är för mig att får vara med familjen, njuta av det som dom ger mig och det jag kan göra för dom, kärlek. Stänga av yttervärlden och bara vara i nuet, känslan, sorgen, glädjen, tacksamheten. Att gå i min egen lilla värld i min egen verklighet där ingen ondska existerar. Det gör att det känns bra att vara ledsen. Jag är min egen ventil. Jag är inte rädd för att tappa kontrollen, jag vet att jag inte gör det på det viset man kan fasa för när man blir så där ledsen och förtvivlad. Jag är inte rädd för att bryta ihop, för om jag gör det så är det också okej. Det är ett sätt att läka, jag läker.

 

Tittar ut och solen vilar på det tjocka snötäcket på marken. Det är så otroligt vackert. Alfonz ler det gladaste av leenden och Inez överlycklig för att få åka och baka hos sin kompis. Trots ledsamhet och sorg kan jag bara le och känna lycka för en stund. Det påminner mig om hur livet är, glädje och sorg som blandas om vart annat. Att det trots allt när det känns tufft finns så otroligt mycket vackert runt omkring.

 

Jag njuter på något konstigt vis av att vara ledsen. Jag njuter för att jag är stolt över mig själv över att jag törs möta känsla, det har inte alltid varit en självklarhet. Min mormor försvann för länge sedan in i demensen, det var en sorg, nu är hon även borta från jordelivet. Det är två olika sorters sorg. Jag ville skriva ut texten " Mormors Magiska Trädgård" och läsa den på begravningen. Men jag klarade det inte och kände att även det var okej. När då mamma ville läsa den och vi enkelt kunde ta fram den från bloggen och hon kunde läsa upp den betydde så mycket. Det är så jag minns Mormor och det är så jag vill fortsätta minnas henne och det är vad jag tänker göra.

 

 Glädje, förhoppning, sorg, förväntning, ro, tårar, glädje, skräck, skratt, fysisk smärta, lycka, övergivenhet, glädje, samhörighet, kärlek, sorg, kaos..... Trött.

Behöver tiden, ensamheten, tillfälle till eftertanke och vila. Stora känslor, sprutande fontän.

Det är fullt, stoppad som en saltad korv på julbordet. Måste sortera i biblioteket, där råder kaos.

 

Går ner i min grotta, trygg, varm, ensamt och nära. Söker stillheten och tystnaden, släng ut och fyll på med nytt, sortera det som ska sparas.

 

And I think to myself .....what a wonderful world........

När jag och Tilda satt och talade om livets svåra frågor härom dagen så kom vi in på att jag på något konstigt vis har turen att träffa människor i mina väg genom livet som gett mig så otroligt mycket. Eller framför allt människor som jag har kapitulerat inför och lyssnat på.

 

En av dom människorna var Leena och hon jobbade på Rockesholms behandlingshem utanför Nora. Jag vet att jag skrivit om henne förut för länge sedan men hon är en sån där människa som fastnat i mitt hjärta mycket. Jag kommer ofta att tänka på henne när det är sån här snöyra, kanske för att vädret såg ut så när vi träffades första gången.

Jag hade mellanlandat hos min mor mellan två behandlingshem jag tror det var i Januari 2004. Bara för att jag hade fuckat upp det så betydde det inte att jag hade tänkt att ge upp. Jag ville göra något rätt för en gångs skull. Den tid och det arbete jag lagt ner på att bli drogfri skulle inte vara ogjort. Föga anade jag att det stora arbetet skulle ske när jag träffat Leena. Det kanske var därför jag blev så rädd när jag sträckte fram min hand och presenterade mig. Jag visste på något vis att denna damen kommer jag aldrig kunna manipulera.

Hon var en bastant och rak finsk dam. Om jag inte minns helt fel så var det hennes andra eller tredje första dag på jobbet när hon sattes på att hämta mig. Hon berättade vart hon jobbat tidigare och jag insåg snart att damen hade jobbat med ganska hårdnackade brudar på Runnagården. Själv var jag inte så värst hårdnackad, mest trasig och manipulativ. Men jag märkte snart att hon hade ett gott hjärta, ett enormt hjärta och att hon brann för det hon gjorde Hon talade sällan om sig själv mer än ytligt men man kunde förstå att hon hade praktiska erfarenheter av mycket. Hon visste vad hon snackade om och hon använde det rätt.

 

Hon satte mig i en helt ny fas i mitt liv. Nu handlade det inte så mycket om drogerna längre, inte om min son. Allting handlade om mig. Hon satte mig på att göra en 12-stegsbehandling om mig, mitt sätt att se på mig själv. Hon tvingade mig att umgås med kvinnor och jag avskydde det.

 

- Manipulerar du mig nu?! kunde hon utbrista när jag slingrade mig samtidigt som hon spände ögonen i mig.

 

Första gången svarade jag "nej" men den blicken jag fick då gjorde att jag inte ens försökte försvara mig någon mer gång. Varje gång jag försökte manipulera henne så krävde hon att vi gick ingenom det som fick mig att ens vilja försöka. Hon tvingade mig att göra det som ingen annan lyckats med. Att se på mig själv, sluta slå på mig själv och successivt till och med börja smått älska mig själv. Det var en riktigt tuff tid men hon fanns där och backade upp mig när jag svajade. Hon lärde mig att tala om mig och att tänka på mig själv som en männsika som en männsika som var värd lika mycket som jag ansåg att andra människor var värda. Hon lärde mig att skratta åt mig själv och inte ta allt så himla allvarligt.

Än idag kan jag höra hennes röst i huvudet och känna att poletter trillar ner. Jag kommer på mig själv i att ibland fortfarande vara i det arbetet vi var då. Jag kommer aldrig bli färdig men det strävar jag inte heller efter. Huvudsaken är att jag fortsätter gå framåt även om man backat några steg tillfälligt.

När jag varit drogfri något år så ringde jag till Rockis och frågade efter henne, jag ville tacka henne. Hon fanns inte kvar och någon mer info fick jag inte.

Jag hittade henne " tror jag" på fb för något år sedan och slängde iväg ett mail. Jag fick aldrig något svar. Nu vet jag ju att det som hamnar i övrigtmappen inte alltid syns. Hoppas att hon hittar det och svarar någon gång och inte tror att jag är någon rabiat stalker.

Jag minns ju tillräckligt för att kunna ringa och säga det där tacket men det törs jag inte. Då kommer hon kanske verkligen tro att jag är galen.

 

Men jag skulle så himla gärna vilja. Bara att få tala om att hon gjorde ett sånt jädra bra arbete och att hon får veta att det hon gjort för andra människor är obetalbart. Att alla de där plågande timmarna med svett och tårar faktiskt gjorde en jädra nytta och att jag älskar henne för att hon gav mig redskapen och nyckeln till mig själv.

 

Hon kanske någon gång hittar hit och känner du som läsare igen henne så får ni gärna meddela henne att jag är oerhört tacksam för henne och framför allt för livet.

 

En av mina främsta egenskaper är katastroftänk. Jag kan avläsa en katastrof på vilket avstånd som hellst lång innan de ens har skett. Jag kan få till en katastrof i förväg i hjärnan som är så orimlig att risken är 1 på 10.000.

 

För att skydda mig mot katastroferna så sätter jag upp planeringarna i hjärnan som jag skrivit om tidigare. Jag lägger väl inte så himla stor vikt över att jag är sån här egentligen. Jag kan skratta ganska så gott åt mig själv och de orimliga senarion jag sätter upp i min skalle. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag tänker så här. Skulle det orimliga ske så kan jag sätta hela mig på att det är mig det händer.

 

I morgon är det Fredag och jag och Filip ska åka till Värmland på mormors begravning. När jag tittade ut genom fönstret i morse och såg att det fortfarande snöar insåg jag att jag faktiskt inte har någon bra planering för det här. Jag måste köra, jag kommer inte undan det. De sista 2 veckorna har jag gått mest i ett vacum och väntat på att denna fredagen ska komma. Jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Ska jag byta om efter vägen? Hur ser vägarna ut till Glava? Har vi snöskyffel i bilen?

Jag försöker tänka ut vilka slags katastrofer som skulle kunna tänkas hända. Det värsta som kan ske är att jag står i diket i värmlandskogen i kjol. Ska jag ta med mig termobrallor och kängor? Hur trött kommer jag vara efteråt? Hur tidigt måste vi åka? Om vi åker tidigt och trafiken är okej och vi kommer fram tidigt vart tar vi vägen då? Bör jag ta med mig för övernattning i fall att vi inte tar oss hem igen?

Så många frågor och huvudet står still i ett vacum som inte kommer släppa för ens jag är hemma igen. I går fick jag lite dåligt samvete för de utanför familjen över att jag är så osocial. Men jag känner att det får vara så just nu. Jag behöver de underbara varelserna i våran familj, min förstående make och våra glada ungar. Vackra leenden och glada skratt.

Det är det jag behöver och jag tänker ta mig det. Fäller en tår.... Det är okej. Tittar ut på den yrande snön, blir orolig... Det är okej.

 

Sörjer....

Det är okej!...

 

  

Inez är i en alldeles egen form av 3-års trots. Jag har inte varit med om en trots utav dess lika med varken mina syskon eller ungar. Kanske för att de äldre barnen har varit söner och syster Terrys 3 årstrots märkte jag inte av då jag inte va på plats. Nej Inez är ett slag för sig. Hon vrålar att hon kan själv och sen vrålar hon - HJÄLP MIG DÅ!!! Sen kan hon mitt upp i allt vråla - TA KORT PÅ MIG NÄR JAG ÄR ARG!!!  Nästan som om hon inte känner igen sig själv och i efterhand måste ha bevis på att det verkligen har hänt.

 

- Det är baktiskt jobbigt att vaja tje åj! Brukar hon säga i mellanåt och sedan darrar hon lite med underläppen.

 

Leo hade väl en trots period men det gällde mer vissa saker som vid läggning osv. Han försökte kontrollera det han kände att han kunde pina mig med ungefär. Zack hade ingen trots alls innan han blev 7 år. Då sa skolsyster att han var förpubertal! Jag höll på att sätta en nagel i ögat på henne för hur hon kunde påstå att min lilla oskuldsfulle pojke kunde vara pubertal. Sedan började hon tala om pojkars onani utan att jag bett om det och då bad jag henne ganska burdust och elakt att hålla käft. Kanske gjorde jag paraleller till min egen pubertet och ansåg att det inte gick att jämföra. Idag vet jag i alla fall om vad för pubertet är och typ där är väl Leo nu. Kanske inte lika markant som Z var men det har ju sina orsaker.

 

I alla fall slog det mig idag att när min lille Alfonz som nu alltid är glad är 3 år då är Inez 6 år och allt vad det innebär. Leo kommer vara 11 och förbereder sig för den riktiga puberteten, Bea kommer vara 15 och hon är tjej, Zack kommer vara 18 och vilja fly fältet.........

Jag vill bara förbereda er på att om ca 3 år så kommer jag ha ca 1 år som jag är totalt okontaktbar för omvärlden. Jag kommer troligtvis gå lite under jorden i en tid. Antingen kommer jag tillbaka som en stor stark kvinna efter den prövningen eller också får ni fiska upp den blöta fläcken av mig i ett golvbrunnen i badrummet.

 

I min hjärna finns det inget katastroftänk, det märker ni väl. Jag biter ju på naglarna fast det är hela nästan 3 år kvar ju.....

 

 

 

Snön den fortsätter att dala och jag tycker det är mysigt som tusan.

 

Jag känner inte att jag har behov av att gnälla på kylan. Men jag vågar närstan inte tala om för Johan hur mysig jag tycker att snön är när han är ute och skottar för 4e gången idag. Då blir han nog lite sur.

 

Jag vill ha en spark i julklapp. Jag blir så sugen på att sätta en unge på sparken och leta rätt på en riktigt brant backe att susa nerför när snön packar sig hård på vägen.

När jag var liten åkte vi mycket spark. På morgonen innan skolan brukade jag vara hos Farmor Ingrid. Ibland när det var riktigt finväder och solen lyste så gav vi oss innan skolan ut på gärdena och åkte spark på den hårda skaren. Snön låg tung på träden och solen fick allting att glittra. Allt var som taget från ett vykort, vantarna luktade skunk och det ända känslan som fanns var lycka. Kylan bet i kinderna och luften slog mot ansiktet där vi for fram över skaren och fnissade hysteriskt jag och farmor.

 

Om jag hade bråttom till skolbussen så tog jag sparken och jädrar vad det gick. Ett under att jag inte slog ihjäl mig åtminstone lite.

 

Nu när jag varit rökfri i 6 månader så borde jag väl kunna tjata till mig en spark av min make. Inez skulle tycka att det va hysteriskt roligt att åka med på sparken. Sen fanns det i alla fall när jag va liten en sån där barngrej att sätta fast på sparken som man kunde bädda ner ungarna i med ett fårskinn eller en vanlig åkpåse.

 Fast i dagens läge behöver nog ungarna ha en hjälm på skallen annars klassas jag nog som en dålig förälder.

 

Fast jag kommer ju klassas som galen ändå när jag far nerför backen här borta vrålandes JIIIIIIHUUUUU...

Säger de till mig folket runt i kring.

Jo det kanske vore en ide men vad sjutton skulle man skriva om då egentligen.

 

Jag har börjat många böcker i mina dagar. Men så skriver jag nåt kapitel och sen tar det stopp. När jag sedan ska fortsätta så läser jag det jag redan skrivit och inser att det hunnit hända en del som gör att jag äntrat perspektivet på det jag redan har skrivit och så känns det på något vis osant och så raderar jag alltihopa.

 

Så vad sjutton skulle man skriva om egentligen?!

 

Min syn på livet eller? Min vardag? Konsten att manipulera en man?

 

Nä men allvarligt så funderar jag på det igen....... Men det kanske får bli i en blogg verion där varje kapitel inte alls behöver höra ihop med varandra.

 

Nu ska jag snygga till mig och ge mig ut i snöyran.

Tittar ut och hoppas verkligen att snöstormen lägger sig innan fredag då jag ska köra till Värmland. Glava närmare bestämt, Värmland är ju stort.

Det är mormors begravning på Fredag så jag hoppas verkligen att det minskar i snöyran. Sedan får det snöa bäst det vill efter det.

 

När jag går hemma oavsett om jag är sjukskriven eller föräldraledig så blir jag så otroligt dagvill. Om jag inte hade min kalender på kylen hade jag inte haft en aning om vilken dag det är. Nu när Johan är hemma med mig så blir jag helt borta i rymden när det gäller dagarna. Annars kan jag ju genom att veta att han är på jobbet åtminstone lokalisera att det är vardag.

Härom natten drömde jag en sådan jobbig dröm. Jag drömde att jag missat hela fredagen och begravning och allt bara för att jag var så dagvill. Jag vaknade och var helt kallsvettig och grät, hur bövelen skulle jag kunna rätta till det här. Sedan insåg jag att det var mer än en vecka kvar tills den 7e. Men känslan följer med mig och jag vaknar på morgonen med smått panik över att jag missat Fredagen som fortfarande inte har kommit.

 

Fy för att bli dagvill..... Idag är det ONSDAG! Det såg jag på kylen.

är färdig att slå en skål i skallen på min make " mentalt i alla fall" betyder inte att vi är osams i en hel vecka fram över och ska skiljas eller nåt.

 

Det är väl ingen katastrof att man blir osams eller!? Är det något man ska dölja i det dålda eller? Det är skillnad på att vara osams så det skriker om det, ta till sig det varandra säger, gå vidare och lära sig än och vara osams, lägga locket på och dra.... typ.

 

Jag har ett temprament som en italienare. Jag tänder på 853 cylindrar på en gång och det finns ingen hejd. Sedan när jag dragit ur systemet så är det lugnt igen. Det är liksom borta sedan även om man kanske talar i efterskalvet.

 

Sån är jag och det är okej att vara sån.... Jag har inga behov att att älta all i evinnerlighet....

 

Förra inlägget skrevs mest i syfte att visa att det inte är alltid är bra att vara lika...

Innan jag skriver detta inlägget vill jag påpeka att min make gett sitt fulla godkännande av att jag skriver det.

 

Och andra sidan kanske han ger sitt godkännande enbart för att han inte orkar lyssna på när jag vrålar åt honom mera. För det är exakt det jag har gjort.

 

Ägnat en timma åt att vråla om att han inte kan säga i mot mig trots att han anser att jag beter mig illa. Jag tolererar inte längre att han bär saker som egentligen är små saker inuti tills det kommer ett tillfälle som kanske inte alls har me saken att göra dyker upp och då kommer det som kan känner ganska mindre rationellt än värklighetförankrat.

 

Det skär sig ibland mellan oss två. Det händer inte ofta men när det händer så blir jag tokig och tokig blir jag eftersom jag märker att han tycker det är så känsligt att han låser sig och bara svarar ja på allt jag säger.

Det blir lätt så när jag är så känslomässig att jag  skriker ut mina känslor knappt innan jag börjat känna och han håller det inom sig eftersom han blir så obekväm med att han inte kan få fram saker på rätt sätt. När han blir sån så kan jag blir hemskt provoserande och säga typ vad som hellst för att han ska säga vad han tycker.

 

- MEN ÄR DU HELT JÄVLA BLÅST ELLER!!!!!!! KAN DU INTE BARA SÄGA VAD DU KÄNNER OCH INTE HUR DU TYCKER DET BORDE VARA.

- Jo.......

- MEN SÄG DÅ!!!!

- Men vad? Vad ska jag säga???

- GHAAAAAAAAA!!!!!!! KÄNSLOR ÄR INTE ALLTID RATIONELLA INSE ATT DET INTE ÄR NÅGRA FEL!!!

- Jag vet....

- JA MEN SÄG DÅ!!!!

- Jo men så är det ju....

- MEN FÖR I H*LV*TE VILKEN KATASTROF KOMMER SKE OM DU MÅSTE SÄGA VAD DU KÄNNER! INTE VAD DU TYCKER!!

- Inget antar jag.......

 

Och vet ni...... Det finns inget som gör mig så hysteriskt jädra arg som detta. Jag blir så frustrarad att jag står och stampar i golvet och känner mig precis som Inez. Det är då jag känner att jag måste slå sönder saker.

 

Idag kom vi i alla fall så pass långt att han erkände sina brister. Ja ni förstår att bara säga ja när jag ifrågasätter är inte att erkänna, jag känner när det borde komma ett "men" efter det där JAet. Fast idag var jag argare än vanligt. Det va nästan så K gick ut igen när hon kom förbi.

Men idag sa han i alla fall.

- Det här är en svårighet jag har och jag lovar att träna på det! Jag ska träna på att formulera mig i tid innan det växer och blir fel i ett annat sammanhang!

BRA!!!!!!!!!!!

Betydligt bättre än bara ett JA..

 

Det är inte lätt alla gånger att vara så olika som vi är i ett förhållande men jag vidhåller fortfarande att det är betydligt bättre än att vara lika. Hur bövelen skulle det se ut om båda strod och stampade i golvet med rödmosiga kinder av ilska eller om båda stod i var sitt hörn och sa - JA........ troligtvis betydligt mer komplicerat än nu.....

 

Sen gör det inte saken bättre när jag vet att jag är som tagen ur en gammal Kalle Anka film när jag blir så där arg..... Fast nu när jag skriver så känner jag att jag blir vansinnigt förgrymmad igen!!!

Kan ses varje dag, varje vecka, dygnet runt, året om...

 

Lite skvättande vatten.

Yrande snö.

En fot som tidigare inte upptäckts.

Ett skämt.

En komplimang.

En kram.

En snöboll.

Ett hopp i sjön.

En god tandkräm.

Gemenskap.

Kärlek.

En blick.

En tand.

Ett rufsigt hår.

Ett framsteg.

Ett skutt.

En vinkning......

Ett moln ser ut som en elefant.

 

Ser mig omkring och möts varje dag av 10.000- tals olika former av glädje. 10.000 tals olika sorters leenden per person. Vackra små ansiktsutryck, olika skepnader.

 

Jag älskar så otroligt mycket att ordet älska återigen känns litet.

 

Mina fina ungar.

 

Ibland blir det bara så himla fel när jag tänker.

Eller det är kanske inte i tanken det är fel utan snarare när jag ska omsätta tanken till handling, då blir det knas.

 

Som idag som exempel. Glöggen ska hällas av och som förste lyftare och hällare står naturligtvis min make till förfogande. Han hade igår omsorgsfullt tagit in 2 stycken stora rostfria bunkar att använda när glöggen skulle silas av. I en av bunkarna låg lingonen från igår så jag tog den för att allt klegg skulle hamna på samma ställe och sedan kan jag mata fågarna med det var min tanke.

 

 

Här var det ju så himla bra i tanken egentligen! Allt klegg och skräp på ett och samma ställa men i praktiken blev det totalt raka motsatsen.

 

Hade det nu inte varit för att Johan gjort en ordentligt egen lite miss i Fredags så hade jag blivit riktigt mobbad för det här. Nu påpekade han bara att han inte var i stånd att håna mig. Eftersom jag själv sagt att " Det här talar vi inte om för någon " om hans blunder så gör jag det inte men jag har god lust för jag gapskrattar fortfarande inombords åt det hela.

 

När vi ändå är inne på ämnet att omsätta tanke i handling så har jag en sån jädra bra låt i skallen. Jag har haft den där i ett halvår. Texten är så gott som klar och även musiken, det ska bara komma ut till munnen och gitarren. Anledningen till att jag inte kommit till skott med det är för att det är så jädrans bra där inne i huvudet att det omöjligt kan bli lika bra när det kommer ut i luften i form av toner. Jag får nog suga på den ett halvår till innan jag känner att jag är redo att få ut den utan att krossa den!

 

Nu doftar i alla fall huset glögg igen känner jag. Jag måste nog gå ut ena vända och komma in igen för att känna doften ordentligt tror jag.

 

Bjuder på en bild av mina fina adventsljustake för 460 spänn som jag skrivit om tidigare.

 

 

Skulle jag ju ha letat rätt på idag, det glömde jag helt bort.

 

Jag får sätta J på det när jag kokar glöggen i morgon. Hade ju varit mysigt att tända första ljuset i morgon när den nykokta glöggen avnjutes,

En himla fin adventsljustake har jag. Den köpte jag för 9 år sedan nu. Det är handgjord och exlusiv, köpt i en liten gårdsbutik och inte så många existerande i dess slag.

 

Jag köpte den strax före första julen i nya livet, alltså efter drogträskvandringen. Jag hade prestationsångest över hur jul/nyåret skulle bli, hur gjorde man, hur formar jag en bra juletid för sitt barn, hur bevisar jag för honom och alla andra att jag fixar det här? Mycket prestation var det.

Så jag löste det helt enkelt med att köpa en handgjord adventsljustake för 460 kr vilket var en hel förmögenhet med mitt lilla socbidrag som jag då levde på. Jag trodde i min dumma prestationsångest att det var sånt som var viktigt. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle agera känslomässigt att jag försökte kompensera det med en svindyr unik adventsljustake.

Sen kunde jag inte ens njuta av fanskapet eftersom jag blev tvungen att äta vit franska från lidl för 9 kr " eller vad den kostade" 2 veckor med ens sonen fick maten fram tills den 20e samma månad. 

 Så varje gång jag åt den jädra franskan blev jag påmind om att jag slängt 460 kr på en adventsljustake. Där i mellan var jag ganska nöjd med att vi hade fint på bordet och jag var drogfri tillsammans med mitt barn. Sen blev jag lite salig varje gång jag fick beröm för min fina ljustake.

 

Året efter slog jag på med den stora julmiddagen. Där skulle allt som skulle existera på ett julbord finnas. Den dåvarande lägstanivån av föräldrapenning fick sig en rejäl törn och jag tyckte inte ens om hälften av skiten som stod på bordet så mycket kastades bort. Men det skulle vara där för att det skulle vara så helt enkelt.

 

Idag kan jag tänka tillbaka på det och le åt min egen dumdristighet o det jag trodde var viktig och då egentligen viktigt för andra bör tilläggas.

Idag njuter jag av min fina adventsljustake som med åren blivit fylld av stearin och ännu mera unik. Ser fram i mot att få fram den och tända det första ljuset och fortsätta ända fram till jul. Hänga upp lite pepparkakshjärtan med alla namnen på ovanför köksbordet och göra december till det VI anser vara en riktig jul/nyårs-tid.

 

När vi är nöjda och avslappnade så är "oftast" våra barn nöjda och avslappnade.

Tystnaden har lagt sig i huset Annelund. Nu gick till och med mannen och la sig.

 

Tonåringarna är på vift Har ring runt och kollat läget, lite hönsmamma är jag fast jag försöker låta bli. Leo for till pappa och jag får separationsångest. Min fina fina kille. Hur ska det bli när han blir tonåring med sin charm och sina långa ögonfransar.

Jag undrar ofta om det jag tror är rätt blir rätt. Jag försöker forma dom till de individer som de är och inte det som andra tycker att dom ska vara. Man kan liksom aldrig veta i förväg om det kommer bli bra i slut ändan och i det fallet funkar det inte med att rycka på axlarna och säga att det är lätt att vara efterklok.

 

Mina fina fina ungar som är det bästa som jag har och det finaste i skapande som jag gjort. 

 

Vi har i alla fall haft skaparkväll jag och Inez.

Zack kom precis in i vardagsrummet efter att ha varit ute och vrålade rätt ut.

Jag hade glömt bort att Inez målat mig när jag rastade axlarna från glöggflaskorna jag målade. Typ svart överallt är jag i hela fejjan. Jag förstår att han blev rädd då jag själv blir skräckslagen så fort jag går förbi spegeln, hoppar till och drar efter andan innan jag fattar att det är jag som jag ser. Tänkte jag skulle gnugga bort det med lite barnolja när jag ändå står i duschen snart. glömmer jag bort det så kommer jag få en hjärtinfarkt när jag ska morgonkissa i morgon bitti...

 

Go natt.... Nu ska jag va social med en tonåring. Det är inte varje fredagskväll man får vara det.

 

 

 

 

Traditionen är snöbad för de som vill. De större barnen har inte riktigt kvar förtjusningen för det längre.

Leo har bangat varje år. Nu har han ägnat en vecka åt att tagga och peppa sig själv. Snart ska han fara iväg till pappavecka och nu kom han

 

- NU KÖR VI!

 

Av med kläderna och ut i snön, ducshen står redo uppvärmd och klar. Som den supportande mamma jag är står jag på altanen och ropar.

 

- KOM IGEN DÅ! NER OCH RULLA DIG! FORT! SKYNDA DIG DÅ UNGE!

 

Ute på gatan står en dam med hund och tittar på. Undrar vad hon tänkte egentligen.

 

Johan har ordnat med ärenden tillsammans med Inez idag. Bland annat var dom på apoteket. På vägen där i från görmmer Inez sina händer väldigt misstänksamt. När hon äntligen visar dom så har hon inne på apoteket hittat nagelack och målat sig så himla fint med rött. Hon kan hon.......

 

 

 

 

Är det på Söndag har jag hört ryktas om.

 

Jag tänkte ha en riktig mysdag då, koka lite glögg och bara njuta.

Jag skulle ju givetvis ha det lite städat och fint också. Så jag funderar på hur jag ska planera det. Antingen så hysteristädar jag på lördag kväll  när alla andra sover så det är fint när jag vaknar eller också börjar jag idag och håller på fram tills det är dags sör söndag men då är jag så slö att jag inte orkar njuta av glöggkok och annat jox.

 

Jag kan få lite prestationsångest när jag läser om andra som skriver om sina skinande hem inför advent. Hur fasen gör dom!? Hur lyckas dom hålla det så?

 

Jag har några vänner som liksom har det där i fingrarna.De går genom ett rum och swisch lite här och lite där så är det klart och blänker överallt. Själv är jag tame tusan precis tvärt om. Jag går in i ett rum och så swich lite här och där så är allt kaos. Det är som om saker bara far runt i någon form av tornado och sedan står jag mitt uppe i allt, kliar mig i huvudet och undrar " Hur fasen blev det så här nu då". Sen måste jag liksom samla ihop det här på något vis men när jag kommer tillbaka in igen så händer det igen och så går det bara runt.

 

Fast  nu när jag skriver det inser jag att det är så jag brukar förklara för Johan att min hjärna fungerar, exakt så! Då behöver jag ha människor runt mig som kan ta ner mig på jorden igen. Då behöver jag ha det där som jag försöker med barnen när de går för mycket upp i varv. Tydliga instruktioner, tala med en lugn och kontrollerad röst och inte utstråla det minsta av stress för då kortsluter jag och förstår ingenting. Och fattar jag ingenting, då blir jag arg. Är jag dessutom hungrig så blir det ännu värre.

Jag har ju ingen ADHD enligt utredningarna som gjorts efter konstens alla regler men jag tror att jag får en lite släng av det då och då. Åtmistone lite ADD då det går oerhört sakta allt när jag blir stressad. Eller också är jag som alla andra bara att jag erkänner bristerna, ja så är det ju naturligtvis.

Fast när de gjorde de där utredningarna som visade det sig att jag är lite överintelligent, lite för mycket för mitt eget bästa sade den gamla luttrade läkaren som egentligen skulle gått i pension för 15 år sedan.

 

Mä!!!! Det är ju så det är kom jag på nu! Gränsen mellan geni och idiot är hårfin sägs det. Det är därför det blir som det blir så klart! Att jag inte tänkte på det. Det är faktiskt inte så enkelt att balansera på en fiskelina!

 

När skämt och sido... * host*

Nu har Alfonz somnat och jag ska börja med köket. Ta en sak i taget för det är så jag måste göra, väldigt markant också. Hellst ska jag ha checklista och bocka av.

 

 

Men trots checklistor och överintelligens tar inte mig själv på himla stort allvar faktiskt. De som tycker om mig gör ju det trots mina egenheter och själv tycker jag att jag är rätt okej ändå. Det är en del i min underbara charm helt enkelt

 

MEN SÄTT FART SANDRA!!

.

 

Men först ska jag slänga på mig lite mascara och en tröja utan bebiskräks och snor på. Allt går mycket enklare om jag känner mig lite snygg och inte behöver rygga baklänges när jag går förbi spegeln.

 

Kunde jag hitta i ungarnas huvuden. Jag får hålla lite kolla ändå, de äcklerna poppar ju som popcorn om de sätter fart och ha sexliv i någons huvud.

 

Inez vrålade som om liemannen kom efter henne. Men hon har så långt hår och tvigt och dant va det. Men vi pratade om att även Madicken blivit luskammad en gång och det har hon ju faktiskt sett på tv. Sedan sjöng vi om lössen som Madicken gör med ens hon satt framför mig på hundmatstunnan och blev kammad. Jag tror hon blev lite smått besviken när vi inte kunde hitta några. Hon ville ju ha lite lön för mödan liksom. Men hon fick en mandarin i stället, det är nästan lika bra.

 

Föresten är Inez kär i Oskar. Det är nog bara det att Oskar nog inte är kär i Inez så han är typ 12-13 år äldre än henne.

Det fick mig att fundera på min första kärlek. Han hette Mats Gudmunsson och bodde i byn Sätra utanför Rättvik där jag bodde. Jag var 4 år och hade hela mitt liv uppstakat i mitt huvud. Jag skulle gifta mig med Mats och få många bebisar. Jag tror till och med att det finns inspelat på band Jag skulle gifta mig och sedan älskade jag Dallas, Hur jag nu kunde göra det då jag inte kunde läsa texten på tvn.

Mormor hade massa gamla inspelningar på mina haranger som Mamma skickat till henne.

Ni vet på den tiden då man kunde köpa såna där gula kasettband och spela in och skicka med posten, typ voicemail  med typ snigelposten.

 

Jag måste fråga mamma om hon vet om de finns kvar. Jag tror Leo och Inez hade uppskattat att lyssna på dom. I deras värld har jag ju aldrig varit barn. Fast Zack börjar fatta att jag varit tonåring då han efter mitt inlägg om Herpes och min vän trackat mig lite för det.

Nu på förmiddagen påmindes jag åter igen hur långt ifrån glammig tillvaron i en barnfamilj kan vara!

 

Där står jag i gårdagens mascara, håret spretande åt alla håll, en unge under armen som har bajs upp till nacken och svarar i telefonen som är så tom på batteri att den måste sitta i laddaren. Varför svarar man då?.... Jo för att man i magen känner att det är viktigt! Och det va det.... Det går löss i bygden!

 

I samma stund börjar det klia överallt. Jag vill slänga mig i bilen och hämta hem samtliga familjemedlemmar för att kunna kamma sönder deras hårbotten i jakt på det vidriga kräken. Hitills har jag bara kammat sönder min egen hårbotten utan att hitta ett ända lite kryp. Jag ser inte fram i mot att gå igenom Inez hår. Tack och lov så kollar jag det titt som tätt då hon sitter i mitt knä i ren vana och lite paranoia. Så fort någon kliar sig är jag där och undersöker håret. Behöver jag säga att de ofta blir arga på mig!

 

Jag blir så himla tacksam när människor väljer att informera om detta så jag har chansen att kolla mina egna ungar en gång extra för förhindra att det blir värre.

 

Värre är det med springmask för det är en sån där sak som de flesta inte vill tala om med som sprider sig som en löpeld om ingen säger eller gör något. Varför är det så skamset då? Antagligen för att de håller till där dom sitter. Vad liksom! Till och med jag i vuxen ålder fick det vid ett tillfälle trots att jag tvättar sönder mina händer före maten, efter toabesök osv. Varje gång detta kommit till något av barnen har jag viljat informera min omgivning, dagis eller skola osv. Att min unge skulle vara den ända i en stor barngrupp som har springmask skulle vara ganska så otroligt. Ändå ska det talas med hysh pysh röst och så låter det som de aaaaaaldriiiiig stött på någonting så fruktansvärt. Människor backar flera meter om de får höra talas om det trots att ungen är behandlad och inte smittar längre. På bvc-centraler runt om i sverige sitter det information om dessa små kryp. Tror folk att det gör det för att det är så himla ovanlig åkomma som dessa lappar sitter uppe eller. Internet kryllar av anonyma trådar med desperata föräldrar som inte får bort skiten och förtvivlat står rådvilla.

 

Till och med apotekspersonal blir generade när man över disk har mage att högt säga vad det är man ska ha. Förutom en dam då på apoteket på Marieberg....

Det var en Söndag för ett antal år sedan och ett barn i huset kommer och är förtvivlad över vad som uppdagats vid ett toabesök. När jag övertalat denna att personen inte kommer att avlida och att det finns medecin så far jag in till Marieberg för att inskaffa lite medecin innan de stänger. Jag letar runt i hyllorna utan att hitta något. För nu mera står det ute i affären och inte bakom disk. Kanske för att man ska slippa tala om det alls.

 

- Hej jag har en unge med springmask som jag behöver behandla!

 

Hon måste ha haft dålig hörsel för hon svarade ungefär med den ljudivån jag har när jag ska försöka överösta barnen.

 

 

Jag tycker inte sånt här är jobbigt men jag tror banne mig att de som intog sin föda på Mc Donald också nu visste att någon i vår familj led av besväret och riktigt så långt känner jag väl inte att vi behöver gå i öppenheten. Men jag kunde inte låta bli att skratta.

 

- Vad konstigt att det kan bli en löpeld av något som ingen vill erkänna att det existerar, sa jag lite ironiskt.

 

Då kände jag att jag inte ville samtala längre för människor runt omkring började skruva på sig väldigt besvärat. Men jag förstår inte riktigt hur man ska kunna få stopp på smittor om ingen vågar säga att deras barn har drabbats av det. Det är så himla dumt!....

 

Skabb har också gått i bygden! Då blev jag riktigt paranoid och kliade sönder hela mig i min paranoia utan att ha ett ända litet kryp på mig.

 

Nu är alla fall luskammarna kokade och jag väntar in Inez och Leo för att kunna granska dom. Ja jag blir paranoid då jag vet att chansen är minimal att dom har det och som min vän sa " Det är dumt att måla fan på väggen innan för då måste du måla dit han igen om det du fasar för är sant" Hon är smart den där Tok-Elin.

 

Nu kan jag sätta vad som helst att minst hälften av alla bloggläsare kliar sig i håret och några till försöker känna efter om det kliar i röven.

 

Ha en underbar Torsdag....

 

 

Igår när det va dags att somna så hade jag några av livets största frågor i huvudet som snurrade. De dyker ju mest upp när det är dags att sova, fast när jag står i duschen brukar det också dyka upp allt möjligt konstigt underligt i skallen. Ja med förutättning att jag duschar ensam och utan Inez förstås för då är jag ju strängt upptagen med att ta i mot alla möjliga kompilmanger från henne ang min kropp.

 

I alla fall låg jag bland annat och funderade på vad jag kräver utav min man egentligen. Jag hade en hel del andra viktiga grejer att grubbla på också men de försvann liksom under natten.

Men tillbaka till ämnet.....

 

Jag insåg för ett kort ögonblick hur mycket som krävs av honom egentligen. Som kvinna och mamma kan jag ibland eller ganska ofta tänka på att det måste finnas tid till att bara vara jag Sandra ibland. Jag hör aldrig honom säga något sånt. Kanske får han utloppet av det när han går ut till bussen där han pysslar, svetsar och läser bloggar.

 

Jag inser att det inte alltid kan vara så himla enkelt att följa med i mina svängar särskilt nu när jag är ur funktion och han på något sätt ska vara både kvinna och man. Jag lever inte i någon illusion om att allt ska vara jämnlikt då jag anser att jag är kvinna och han en man. Vi är inte två stycker hen. Det är skillnad på kvinnor och män och inte bara det som sitter mellan benen. Vi är skapta att tänka på lite olika vis. Män har 2 proppar i sitt lilla skåp medans kvinnor måste ha lika många strömbrytare och proppar som pentagon ungefär. Sen anser vi väl i vårat förhållande att man ändå delar på sysslor men att vissa saker är kvinnogöra och andra saker mansgöra och ibland hjälper vi varandra i de olika områdena som existerar i ett hem med barn och i ett äktenskap.

Men just nu måste det nog vara lite svårare än vanligt för honom att hänga med i mina svängar.

Han har tagit över det mesta av det jag gör som mamma-syssla, min mamma-syssla just nu är att gosa med våra barn och sedan kräver jag att han ska vara man också mitt upp i allthopa. Det är nämligen viktigt för mig att han är just MAN. Därför blir jag lite glad när han skyndar sig på med arbetskläderna när Alfonz slumrar en stund för att gå ut och skruva med något. Ja inte bara för att vi får lite andrum från varandra utan också för att jag känner att han gör de där manliga sakerna som för mig är manligt.

 

Missförstå mig inte för jag tycker det är oerhört manligt med män som visar känslor, män som värnar om sin kvinna och tar hand om mat och disk för att hjälpa till. Jag går inte igång på mansgrisar men jag ännu mindre igång på män i förkläde och bebiskräks på kinden.... Fattar ni eller?!

 

Men just nu är det tufft för honom för jag kräver nog att han ska vara både och föräldraledig hemmafru med arbetarbrallor med olja på, nappflaskan i ena handen, tumstocken i den andra och sjunga vyssan lull under tiden.

 

Sen måste jag ju också provocera lite ibland för att påminna mig om att han inte accepterar vad som hellst och har sina gränser för vad jag kräver av honom. Då biter han i från och morrar lite, har han sedan arbetsbrallorna på sig så blir det extra bra för då påminner han om arga snickaren och sen blir det sovrummet nästa..... Ja inte nu då men typ annars, när jag inte är opererad.

 

Och såna här funderingar har jag för att jag är just kvinna med lika många proppar och strömbrytare som pentagon. Fast jag önskar att jag hade en fungerande jordfelsbrytare för det hade varit bra att ha.

 

Jag provade  att svampmåla runt en bortskruvad lysknapp en gång. Detta gjorde jag trots att Johan så manligt instruerat mig om hur långt i från jag måste vara med svampen. Av någon anledning tycke jag att han övereagerade när han va så övertydlig om att jag inte fick komma i närheten av strömgrejen.

Det gjorde ganska ont men sen slog ju jordfelsbrytaren till i ett nafs och vidare skador kunde undvikas.

 

Så kan det ju bli lite allt som oftast i livet fast då utan en fuktig svamp och ström. Då är det himla bra att ha en jordfelsbrytare i pentagon.

 

Eller så kan jag ju lyssna på min man, det funkar ju också.