Ganska så....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Påfrestande börjar det bli känner jag.
 
Blev ganska psykiskt stressad idag när jag talade med kvinnokliniken och insåg att jag borde slutat blöda för länge sedan av operationen. Jourtid i morgon, jippi.
 
Lille Leo livar upp dagen med att vara hysteriskt rastlös. Febern har lagt sig och han klättrar på väggarna.
 
- Tänk mamma om allt det här stora vore en muskel vad stark du hade varit då, säger och och klappar på min överarm.
 - Va?!
- Ja, det är ju så stort här!
 
Jag tror att det va tänkt som en komplimang, åtminstone lät det så på tonläget. Min lilla prins. Inez är överlycklig över att Leo är hemma. Hon älskar att leka med Leo. Tyvärr är det oftast inte ömsesidigt utan han tycker att hon är ganska skitjobbig.
 
Själv ska jag försöka  landa efter sockerkicken jag gav mig själv genom att trycka i mig resten av kladdkakan som stod i köket.
 
 

Korsdrag mellan öror......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Så himla typiskt Söndag idag.
Tråk, depp, blött och grått... All positivitet blir som bortblåst och lemmarna värker.
Amningshormonerna är på väg ur kroppen och resulterar i att jag vill krypa under en sten och gråta lite förtvivlat. För mitt eget mående fysiskt så skulle jag behöva amma för jämnan. Det är lite svårt att få till rent praktiskt  men det hade varit bra.
 
Såna här dagar längtar jag riktigt mycket hem till Rättvik. Eftersom solen alltid lyser i Rättvik i min skalle så blir det lätt en tillflyktsort mentalt. Då behöver jag få vara nära min familj, Pappa och Rina, Mamma och Terry Toppa. Att vara dotter en liten stund och inte bara mamman med superkrafter. För just idag är superkrafterna tömda och jag är extremt mänsklig, kvinnlig, pmsig. Alla vardagsbestyr blir helt plötsligt mycket tyngre än vanligt och en grå klegga lägger sig på axlarna.
Fast nog behöver man ha såna här dagar också. Det är svårt att uppskatta det som gå enkelt om det inte får svänga lite. Ikväll kommer Leo hem från pappa också, så som jag längtar efter min lilla prins. Han som har de största frågorna och de bästa svaren på livets stora gåtor. Allt är så enkelt i den lilla världen. Måtte de få ha sin naiva syn på livet kvar länge, förhoppningsvis lite kvar av den även i vuxen ålder.
 
Snart är jag förhoppningsvis läkt och allt kommer gå tillbaka till de vanliga rutinerna. Visst är det skönt att Johan är hemma och hjälper mig. Men jag vill ha saker som det alltid är. Stessa för att få ihop allt på morgonen, luget som faller när jag sätter mig i soffan med segerkoppen kaffe. Ja jag är en ganska fyrkantig rutinmänniska, utan rutin blir det kaos. Mina mentala strategier och planeringar spricker och då blir det korsdrag mellan öror.....
 
Fortsätt simma, fortsätt simma Doris i morgon är det Måndag.

Hur Ser Toalettbåsen Ut På Böda?!

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;

Johan kom i efter att ha haft lite egentid i bussen. Han passade på när Alfonz sov eftersom jag fortfarande inte kan lyfta den lilla flubbklumpen efter operationen. Tydligen läser han även bloggar i bussen.

 

 - Jag ser fram i mot fortsättningen ang tvätt och diskmöjligheter osv, det är lugnt du ska få en egen toalett. sa han och skrattade lite hånfullt.

 

Det där osv betyder egentligen toalett besök. Jag muttrade mest något svar som talade om att det kommer aldrig att se. Men de som känner mig vet att hjärnan snart börjar tugga igen, ett knarrande, bånkande ljud som inte upphör innan jag fått utlopp för mina tankar på ett eller annat vis.

 

För min absolut största skräck är att bli nödig någon annanstans än hemma. Ni vet nummer 2!... Jag kan fasen inte ens skriva det! Det går bara inte! Jag har inte särskilt många spärrar annars men just det!........ Idag utbrast Inez efter att ha drämt av en rejäl brakskit att " Prinsessor fiser också". Det är så illa att jag då måste ta mig en eftertanke för att tänka efter om det är sant det hon säger.

Familjen hånar mig ganska ofta för det här, till och med barnen. Jag vidhåller bestämt att det här är ett ganska vanligt förekommande och att jag inte är ensam i den svenska befolkningen om detta lilla dilemma. Min familj håller inte med!

 

Jag har aldrig varit på Böda camping men jag inbillar mig att toaletterna är såna där bås. Bara några tunna väggar i mellan varandra med 3 dm glipa vid golvet och öppet upp till. Man hade lika gärna kunnat ta bort de där väggarna och suttit mitt i mot varandra och gjort sina behov. Det hade nog varit betydligt mer avslappnat.

Det finns ju tame tusan inget värre än när man lyckats pricka in ett tillfälle då det för övrigt är tomt inne i toautrymmet, sätter sig ner, slappnar av och så hör man det där förbannade dörren öppna sig och någon kommer in och tar båset bredvid........ Huvva ligen. Sedan blir det någon form av kamp över vem som kan göra sina behov så ljudlöst som möjligt.

Det slutar alltid med att jag jag måste blunda och hålla för öronen och så slutar jag av någon anledning andas också för att ens kunna kissa. Fattar ni att jag hade problem med magen när jag ägnade 9 månader på behandlingshem eller?! Tror tame tusan jag kan räkna toabesöken på en hand!

 

Men Johan har lovat mig en egen toa i bussen när den är klar. Det va bland det första han berättade om vad som skulle ske när han talade om planeringen om bussens framtid. Jag har ändå en väldigt förstående make.

Men det spelar ingen roll om jag har en egen toalett! Det blir inget Böda i alla fall! Inte ens om det finns kranar av guld, toalocket är av marmor och värmeslingor i toaringen!

 

Det händer bara inte!....

Filmen Om Vår semester 2013...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Johan har en turistbuss. En sån där grej som han trillade över och ville ta under sina vingar. Bussen är väl i min ålder och rollad grå. Ingen skönhet men lite charmig, ungefär som jag.

 

Förhoppningen är väl att det i framtiden ska kunna fungera som en husbil till vår stora familj. Min känsla till bussen är lite kluven just då jag vet hur det kan vara med projekt som tar lite längre tid på sig att bli klara. Men jag behöver nödvändigtvis inte förstå allt han gör och beslutar. Så länge han är glad så är jag hyfsat nöjd i alla fall. Hitintills har vi haft några övernattningar med barnen där och de tycker det är roligt. I värsta fall får väl bussen agera lekstuga åt maken och barnen. 

 

I går satt vi här och gjorde inget särskilt. Böda Camping visades på tv:n.

 

 - Det där är vi om några år, utbrister han plötsligt.

 

- Va?!?!?!?

 

Jag kände hur det började rulla en film inne i mitt huvud. Denna filmen skilde sig drastiskt i jämförelse med hur de tidigare semesterfilmerna ang bussens framtid i skallen sett ut. I min egenkomponerade film tar vi oss med bussen till Rättvik. Där parkeras den på systers gård och sedan har vi eget gästrum i stället för att klämma in oss i det lilla på övervåningen, dessutom kan vi ha hundarna med oss. Alla är lyckliga, glada och omges av rosa skimmer.

 

 Nu spelades en helt annan rulle upp en blandning av Sunes sommar, vi hade i alla fall tur med vädret.

 

Jag ser i mitt inre hur den stora gråa scaniabussen rullar in på Böda Camping. Hela området stannat upp då det nästan skakar i marken och rasslandet gör det omöjligt för människor att fortsätta det dom höll på med, det liksom skär i öronen på dom.

 

Min vän Snygg-Liza har lärt mig att det är entrén som är viktig, i alla fall när det gäller skor! Hon lärde mig att det är när man kommer som man blir granskad och måste ha de där snygga skorna som hör till resten av stassen man dragit på sig och valt med omsorg. När sedan hela påfågeldansen lagts sig så kan man byta till de mer fotriktiga skorna för det är det inte en jävel som märker då. Det är tur jag har Liza som lär den här typen av etikett.

 

Fast i det här fallet går det inte att lirka sig ur de obekväma skorna som inte ens är snygga. För sen ska det parkeras på de 4 platserna vi varit tvungna att boka för att få plats.

 

Sen öppnas dörrarna efter att Johan har tagit bort den stora kedjan som hängde för dörren för att förhindra att något barn försöker att fly innan vi är på plats.

 

Alltså jag ser det här så tydligt i mitt huvud att jag aldrig någonsin vill träffa någon från Böda Camping för i min känsla har jag redan varit där och gått igenom semestern.

 

F och S sitter bakom bussen med lurar i öronen och bläddrar bland spellistorna i sina telefoner väldigt bittra över att bli tvungna att vara med. Vi har säkert till och med mutat dom lite och jag har bett på mina bara knän ” Jag klarar inte detta utan er klippor”.

 

Z har slutat sura och gjort som B som dragit iväg och kollar läget. Kanske finns den något snyggt på campingen och någonstans måste det finnas ungdomar utan vuxna, ett föräldrafritt tillhåll. Snart kommer de tillbaka, kastar i sig lite mat och återgår till sina polare och det nya förhållandet som varat i 2 timmar.

 

Leo smyger runt lite försynt bland husvagnar och förtält. Han går inte för långt från mig, han kan ju tappa bort mig. Ibland törs han tala med någon och när han väl börjat tala så slutar han inte. Han måste lista ut om det finns någon på campingen med en dolt superhjältekraft, man vet aldrig. 

 

Inez har fullt upp med att fortsätta göra entré, Prinsessan Inez har ju intagit campingen. Hon flörtar direkt in sig hos grannen samtidigt som Alfonz kryper runt med en dregelsträng efter sig och tuggar på en tältpinne för att lindra klådan från de begynnande kindtänderna. Det är de 3 minsta som räddar livet på oss på campingen med deras ögonfransar. De är vårat kort för att bli accepterade. Förhoppningsvis kan de flörta in sig så pass mycket att människorna glömmer bort att vi förstör deras utsikt, att våra små stjäl deras fika och att våra hundar skäller febrilt på allt de vill leka med.

 

Själv försöker jag hysteriskt hålla ihop mig själv och skapa en plan b,c,d,e,f och g eftersom min plan jag hade från början hur vi skulle lägga upp allting sprack innan vi ens kom utanför gården trots att jag delat med mig av den till övriga familjen. Hur mycket alvedon har dom i kiosken? Hur är klimatet här? Finns det föräldrafria fester? Finns det ett sånt där tillhåll som det finns i Dirty Dancing? I så fall måste jag hitta det innan mina ungdomar gör det.

 

Johan har tagit fram jättegrillen som han tryckt in i utrymmet under bussen och redan är det glöd. Sakta vänder han köttbitarna – Det är semester det här gumman visst är det härligt, utbrister han, knäpper en folköl  och ler från öra till öra.

 

Min snälla syster Terry brukar ge mig beröm och tala om för mig att jag har en ängels tålamod trots att jag allt som oftast känner mig som världens största bomb med världens kortaste stubin. Det känns bra när hon ger mig beröm. Men i filmen är hon inte med och kan ge mig beröm eftersom min man beslutade att vi skulle åka till Böda!

 

I min film om Böda camping finns inget tålamod, det försvann redan när vi krånglade oss ut från gården. I min semesterfilm så sitter jag och gråter hysteriskt och biter på naglarna längst bak i bussen efter redan 20 minuter efter entrén. Efter att vi varit på campingen existerar ingen dokusåpa om Böda mer, nu handlar den om oss och jag blir hysteriska mamman med hela svenska folket.

 

Sedan hade jag också en bild av duschrummen och disk och tvätt möjligheterna men det lämnar jag där hän för tillfället.

 

Även om jag älskar utmaningar så har till och med jag mina gränser.

 

Jag måste fråga Johan om han verkligen menade allvar med Böda eller om det va ett skämt..

 

Jag kommer vägra åka någonstans om det inte är till systers gård!

 

 

 

 

 

Vad Gör Lite Vatten & Trasiga Strängar..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
När det finns större katastrofer att oroa sig för.
Jag sitter vi köksbordet och lyssnar på hur Inez badar sin docka i diskhon i köket.
 
Det skvalar och plaskar, titt som tätt talar hon lugnande med dockan. Jag hör mina ord komma ur hennes mun som om hon hade memorerat allt jag sa med både ord och tonläge.
Min fina fina flicka som kan allt så himla mycket själv, om man frågar henne själv alltså.
 
Så himla lik mig och ändå så olik. Hon vill gärna prova det mesta själv. Det får hon också även om det är med lite övervakning.
Undrar hur blött det är där ute nu? Är det skum överallt kanske? Just nu känns det som om det inte spelar någon roll, hon är lycklig och skrattar förtjust. Det finns värre katastrofer än ett blött golv. Johan skakar ofta på huvudet när jag låter dom hållas. Så länge de inte riskerar några allvarigare skador så kan de väl få prova. Fast vattenskador kan tydligen vara allvarliga påminner Johan som är rörkrökare mig ofta om.  Strängarna flyger på gitarren när de små utforskar sin musikalitet.
 
- Ska dom verkligen hållas med den där?! brukar han utbrista och sedan gömmer han den när jag inte ser. Det är jag som spelar gitarr i det här huset och också min gitarr som går sönder i så fall. Han är nog bara rädd att jag ska komma och säga att jag behöver köpa en ny. Inte än men nya strängar skulle jag behöva. Mina fingrar styr inte som  jag vill.
Jag är annars en jävel på att plocka strängarna och fort kan det gå. Inte nu längre då de krampar och glider ur sitt läge så fort jag spretar med dom lite mycket. När jag var liten var musikläraren förundrad över hur jag kunde ta ackorden med mina små händer. Idag vet jag varför..... EDS. När fingrarna börjar krångla så slänger jag i från mig gitarren och blir arg och svär. Men jag älskar att se och höra när barnen utforskar de olika ljuden som kommer när man gör si och så med strängarna.
Nu är hon tydligen färdig där ute i köket, dockan vill inte bada mera.
 
Kanske borde jag gå ut och se hur det ser ut där nu.
Håller andan......
 

Jag Har Ett Psykiskt Funktionshinder.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag anser mig själv vara mycket mer snabbtänkt än många andra. Så är det och jag är i alla fall ärlig med det. Jag håller med om att det inte alltid är så eftersom min verklighet inte alla gånger stämmer med övriga världen, lite självinsikt har jag. Detta gör att jag ganska ofta idiotförklarar min make.
 
Jag ligger helt enkelt oftast 15 steg före övriga familjen. Om jag ska åka och handla med barnen så har jag redan innan jag talar om detta för dom planerat i vilken ordning de ska ta på sig kläderna, vem jag hjälper först, hur jag agerar om någon av de små skiter ner sig när overallen redan är på, vem som tar hand om Alfonz om Inez klämmer fingrarna i dörren osv. Alla är givetvis inte med på min plan eftersom jag oftast behåller den för mig själv och anser att övriga deltagare ska se den som en självklarhet. Dessutom är det för mig en utmaning att få ner 13 olika moment till 3 moment vilket inte alltid " oftast aldrig" betyder att jag är mer effektiv än andra.
 
När jag kliver upp på morgonen pejlar jag av första rummet jag kommer in i. Även om där råder kaos med tvätthögar och leksaker så ser jag minsta lilla förändring som inte hör till vanligheterna. Inez har spillt nåt, hunden har spytt bakom köksbordet osv osv. Jag idiotförklarar i vanlig ordning omgivningen för att inte se det där som man inte ser om man bara lever i nuet och går mot sitt mål.
 
Idag gräver hunden vi vaktar i kattlådan. Jag ser på något skumt vis detta redan i förväg, talar om detta för Johan som inte reagerar med blixens hastighet " hellst" före det har hänt. Naturligtvis flyger jag upp, blänger på honom och gör det själv innan ens hans tanke har hunnit agera i handling. Självklart blir jag också arg på hur han kan vara så trög!
Min vän utbrister:
- Men om du åtminstone hade kunnat vänta 2 sekunder så han kunde få chansen att hinna agera!!!
Jag vet att hon har rätt men i mitt innre hade hela kattlådan legat utströdd över hela matrummet om jag väntat de där 2 sekundarna. Fast jag tycker det är skönt när folk törs påpeka mina brister som jag egentligen vet om men inte riktigt kan hantera.
 
Fast nåde den som ligger ytterligare 15 steg före mig!! Då jädrar!!
 
Fast en gång väntade jag de där sekundrarna. Jag kommer inte exakt ihåg vad det gällde. Jag vet bara att det blev pinsamt. Inez informerade säkert om att hon bajsat färdigt eller nåt. Jag väntade ut han och han såg ut som han inte hörde henne. Till slut kände det som om vi satt i var sin ände av soffan och visslade på introt till Barnen i Bullerbyn. Till sist " typ efter 5 sekunder" var jag ju tvungen att fråga om han hörde henne och jo.... ja det hade han ju gjort.
 
Jag lägger inte så himla stor vikt av över det jag kallar mitt gudinnesyndrom. Han jag är gift med bryr sig inte så mycket om det utan rycker mest på axlarna... Fast Jag vet inte så många som skulle stå ut med mitt gudinnesyndrom därför håller jag hårt i min man.
Den ända som jag vet är i närheten av min kaliber i tankeverksamhet är min vän Monique. Jag bestämde för länge sedan att om min make någon gång tröttnar på mig så ska jag gifta mig med henne. Hon är liksom en annan del av mig på nåt vis. Det kan ju bli kämpigt då hon är sambo men då får hon väl bli poly då. Då skulle vi kunna klappa varandra på ryggen och ge varandra beröm över hur smarta och snabbtänkta vi är och så skulle vi synka vår pms...... Det lät väldigt bra i huvudet! Nu när jag läser det i text låter det lite riskabelt......
 
Nu ska jag titta på tv med tonåring. Torsdagar kl 22.00 är ända gången han vill titta på tv i soffan här nere..
 

Herpes... & Min Vän...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Kallas det visst när man får en sån där stor blåsa på läppen som gör sabligt ont och ger en viss känsla av att man håller på att förvandlas till en anka. Kände igår kväll att det stack lite i läppen och funderar på vart jag lagt mirakelkrämen Anti.  Anti ett litet svindyrt serum för att förhindra förvandlingen till Ankan...
 
I samma stund som jag kände stickningarna så insåg hur mycket jag saknar min vän Anna. Hon finns där hemma i Rättvik och jag sitter här i gråa, tråk vädret i platt-Närke. Av någon konstig anledning lyser alltid solen i mitt huvud när jag tänkter på Rättvik, långt i från sanningsenligt. Jag bara saknar henne så himla mycket. Hon är en sån där vän som hängt med sedan urminnes tider innan mens och vi fortfarande lekte i skogen bakom vårat hus i Sätra.
Vi har gått igenom oerhört mycket tillsammans och våra vägar har gått långt i från varandra i mellan åt ändå har hon alltid funnits där. Periodvis har vi träffats en gång om året om vi har haft tur men när vi träffas så är det som om vi umgicks jämt. Nu tack vare fb så har jag ju lite mer koll på henne. Kanske inte så snällt att förknippa henne med något som kallas herpes direkt men när jag känner den där stickande känslan i läppen påminns jag om allt tokigt och roligt vi gjorde när vi va små, så oskydldiga......
 
Badade i sjön hela nätterna, smög in i den övergivna granngården med killarna som fick våra hjärtan att fladdra.
Det är där herpes kommer in för på den tiden kunde man ägna nätter till att hångla. Ett pojkrum någonstans utan föräldrar, spela lite kort, lyssna på någon dåligt kopierat kasettband med Guns and Roses så slitet att man fick dra till det med pennan då och då, Don´t  you cryyyyyyyyyy. Rummet doftade av någon blandning av cigarettrök, axe och tonårsvett. Där hånglade man tills läpparna stack och syrebristen var ett faktum. Idag när jag känner hur mycket våra egna tonåringar kan lukta så undrar jag om inte tjejer i tonåren har blockerat förmågan att känna lukter.
 
Om man tyckte att killen blev lite väl ivrig och modig så ropade man bara ut i mörkret " ÄR DET NÅGON SOM KAN FÖLJA MED MIG OCH KISSA?!"  Då bromsades framfarten liksom automatiskt utan att man behövde protestera så mycket. Fram åt 6-7 på morgonen smög man hem för att hinna sova lite innan nästa kväll och hela vägen hem fnissades det.
 
Vid något tillfälle gick jag till skolsyster med min läpp som bultade och sved.
- Det är herpes!
- HERPES!! DET ÄR VÄL EN KÖNSJUKDOM!!??
- Ja!
Hon vidarutvecklade detta inte mer. Skolsyster kunde väl åtminstone ha förklarat skillnaden av munherpes och könsherpes. Jag va helt krossad. Jag hade ju inte ens vågat titta på en snopp ännu och allra minst känt på en. I min lilla skalle så fick jag ju alla möjliga teorier om hur den som smittat mig fått det.
När jag sedan fick samma munsår utan att ha hånglat med varit otroligt stressad insåg jag att man inte bara måste vara i närheten av någons kön för att få munsår.
Idag är det ett tecken på att jag stressat för mycket inuti. Då stryker jag på lite Anti och saknar min Anna.
 
Hon är ett sånt där bevis på att man inte behöver talas vid stup i kvarten för att fortsätta vara en fin vän. Det bevisar att man kan vara otroligt olika men ändå synkar det liksom. Hon lever och har barn med killen från det rök-svett-axe-luktande pojkrummet. Själv fick jag gå igenom en hel radda innan jag lyckades hitta någon som är så totalt olik mig själv att han klarar av att stå ut med mig.
Idag ska jag hänga på mig ett av hennes smycken hon tillverkat. Hon är en jäkel på det där med smycken. Kolla in DalaLycka på fb. Hon kan hon...
 
Min Anna....
 
Vart fan har jag lagt tuben med Anti....
 
 
 
 
 
 

En Komplimang...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Betyder så himla mycket oavsett vem den kommer i från.
 
Min lilla Inez är himla duktig på att ge komplimanger faktiskt.
Näst efter Pippi Långstrump, Rapunzel  och Tingeling så är jag det vackraste hon vet.
En ärofylld fjärdeplats.
De som följer mig på fb vet att Inez är en hejare på smink och det mesta som har med skönhet att göra. Hon älskar att måla sig.
Hon tycker att kroppar är otroligt vacker, särskilt kvinnorkroppar med olika former och faschineras av hur olika vi kan vara.
 
- Åh vilka fina tuttar du har! kan hon utbrista till okända personer
 
Vi brukar ducha tillsammans nu när vi kan göra det utan att hela grannskapet ska tro att jag mördar henne och så även ikväll.
 
Jag passade på att tömma lite mjölkgångar. Min 6 månadersbebis har bestämt att mina tuttar inte duger längre och vill ha flaskan. Själv får jag påminna mig om titt som tätt att jag inte har knölar av bröstcancer utan fyllda mjölkgångar.
Där sitter jag på duschpallen och försöker hysteriskt få till det så att rätt mjölkgång töms.
 
- Vilka fina långa tuttaj du haj Mamma.
- Tack så mycket.
- Åh de kan spjuta så himla långt.
- Öh jaha..... tack.
- Du haj så stoj fin jumpa, det är så mjukt häj, säger hon och klappar mig på låret.
 
I hennes värld är jag det mest vackraste som finns, näst efter Pippi; Rapunzel och Tingeling förstås.
Sen började jag skratta hysteriskt för mig själv. Dessa komplimanger är så fin kommande från min dotter. Hur skulle jag ta dom om de kom från min man.
 
- Kom här lilla frugan så jag får känna på dina vackra långa tuttar.
- Men oj så dom kan spruta Grrrrrrr.......
- Se så vackert flubbet guppar här bak och skuggorn lägger sig så perfekt i groparna i ditt lår....... Vänta jag måste ta en bild.
 
Jag fnissar hysteriskt när Inez väcker mig inne i duschen.
- Mamma jaka dig undej ajmajna!
- Öh va, ursäkta....
- Pappa sa det.
 
Glöm det där jag skrev i början..
Vissa komplimanger ska enbart komma ur ett vackert barns mun. Vissa saker ska inte en äkta make eller ett one night stand säga....
 
Så enkelt är det..
 
 
 

Glöm Inte Att Andas..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har en ful ovana att glömma bort att andas när jag öppnar räkningar och lönebesked.
Känslan är lite som när man va liten och fick en sån där humorburk med en spiralfjädergrej i som hoppade upp i ansitet och man blev så rädd att hjärtat stannade.
 
Även idag höll jag andan när Johan öppnade sitt lönebesked.
Jag ser hur hans ögon spärras upp och det ända han kan säga är " uj uj uj"
 
- Men vad är det!
- Uj uj uj....
- Men säg det då för helvete innan jag får syrebrist och måste ringa psyket och lägga in mig.
- Förbered dig på att ringa!
- Men för helvete människa SÄG!!!!!
 
Tydligen har en lite summa glömts bort att dragits under ett år och nu har de dragit för de första 6 månaderna det blev liksom inte så himla mycket kvar..
En liten summa i månaden kan bli en jädrigt stor summa i längden.
Vid det här laget känner jag att jag nog behöver andas snart men det funkar liksom inte.
Det ända som snurrar är hur jag på fortast möjliga vis kan bli läkt där inne så vi på något vis kan få ihop det är med lite magi. Bilen står där ute trasig desutom..........
Känner att det där utbrottet som bubblat i mig de sista dagarna är på väg att komma upp till ytan.
 
Tar ett djupt andetag, går in i sovrummet och stampar som en 3 åring i golvet, låter tysta skrik, ilska och svordommar strömma ljudlöst ut ur min strupe.
" Vi har klarat värre, vi har klarat värre, jag har för i helsike varit utan hem och hus en gång i tiden, vi har klarat vargavintrar, tandläkarsmällar och månader när alla försäkringar kommer på en gång, varför skulle vi INTE klara det här" I mitt huvud rabblar jag upp alla ekonomiska krisar vi suttit i. Jag påminner mig om den julen jag låg jätte dålig pga e stickblödning i ryggmärgen. Johan fick va hemma utan betalt för att hjälpa till.
Vi kunde inte göra annat än att på lugnaste vis försöka ordna den som vi kände va viktigast inför julen, lite god mat, lite klappar och en bra stämning i huset.
 
När vi har frågat barnen i efterhand så sa dom att det va den bästa julen de hade varit med om, ingen stress och bara mys. Jag lärde mig mycket av den julen, om vad som är viktigt egentligen.
 
Nu har jag börjat andas igen. Det finns en lösning på det här också.
 
Jag ska bara lyfta på rätt sten för att hitta den.

Jag Vill Leva I Min Illusion

publicerat i Lite Väl Djupt & Överkänsligt, Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
 
Igår samtalde jag och Leo om livets storta frågor, hur en livmoder fungerar, varför det blixtrar när tåget går förbi och varför man måste vara 18 år för att gå på krogen.
 
- Det är lugnt Leo, mamma följer med dig första gången det är dags att gå på krogen.
-Hur gammal är du då?
- 56!!!! Utbrister Johan innan jag hunnit få snurr på hjärnan!
 
Aj, den stekpannan vet vart den tog. Den träffade mig rakt i nyllet.
Nu kommer jag inte vara 56 när Leo fyller 18. Trots att jag inte kan räkna då jag har någon form av dysleksi fast med siffror så kändes det ungefär som om någon tryggt med bajspåse i nacken på mig.
 
Tycker det är  så mysigt när barnen fortfarande lever i illusionen av att alltid vilja ha sin mamma med sig. För en liten stund kan jag också leva i den. Känslan av att alltid vara behövd och betydelsefull. Att mamma är det bästa som finns och mamma alltid kan och vet mest och bäst.
 Verkligheten är ju trots allt sådan att om bara något år får jag gå 6 meter bakom Leo när vi ska på utvecklingsamtal för att han ska slippas synas med mig.
Jag erbjöd även att följa med 18 åringen i huset på krogen när han var mindre och fortfarande förväntansfull över ett sånt erbjudande. När den dagen kom och förslaget kom upp igen så var lätet som kom ur den nyblivna 18-åringen något helt annat än förväntansfullt och vi vuxna fick stanna hemma.
 
Jag har tack och lov 2 till små kommer leva i den illusionen ett tag till så jag också kan få leva kvar där.
 
Sen får jag väl leva i illusionen med mina syskonbarn och de framtida barnbarnen. Fast barnbarnen ska dröja..... Länge!
 
Min egen mamma blev mormor när hon var 34 år. Det vill inte jag bli! Fast idag är det kanska skönt att mina barn har en mormor som inte är så himla gammal. Min mormor va inte heller gammal, bara 73 nu när hon gick vidare. Vi har varit lite dåliga på det där med att vänta på rätt tid i min släkt.
Fast den dagen Zack föddes och morsan studsade in på förlossningen och ropade " JAG ÄR 34 ÅR OCH SKA BLI MORMOR!!" skämdes jag lite. Ville krypa in och gömma mig i jättebindan i landstingets nätrosa. Det gjorde inte saken bättre att hon frågade personalen om hon också fick ta lite lustgas. Fast det va skönt att hon va med ändå även om det drog ut så förbannat på tiden att hon hann åka hem och mjölka 60 kor under tiden.
 
Fast älsta lillebror har inte fått någon bebis ännu. Mamma slängde en sån himla rolig kommentar om att både Tobias och Filip skulle hinna bli farfar innan de fick egna ungar. Hur tänkte hon där?!.......
Nä missförstå mig inte, det är bra att dom väntar och jag ser fram i mot att det någon gång blir fler barn i släkträdet även om jag stampar otåligt.
 
Jag har i alla fall något år kvar med mina egna barn där mamma fortfarande kan allt, vet allt och är det bästa som finns.
Sen får jag kanske börja knyppla eller nåt...
 
 
 

Hysteriskt...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
God va den där köttfärslimpan som maken tillagade.
Har lutat mig tillbaka i soffan så där fetmätt som man bara blir av att äta alldeles för mycket.
 
Kände hur mitt kontrollbehov fick sig en törn när jag fick sätta munkavel på mig själv och låta honom hållas där ute i köket. Jag har ju en tendens att tro att jag är mycket smartare än honom och att ingen kan lyckas så himla bra med saker och ting som jag själv.
 
Han är i alla fall ganska förstående trots att jag ibland lider av något slags hysteriskt gudinnesyndrom.
Appropå hysterisk så opererades förr livmödrar bort för att boda hysteriska kvinnor.
Ja jag vet att jag nu skriver om livmoder igen, jag kanske har lite seperationsångest vem vet.
Om min operation skulle gjorts i det syftet så skulle man snart konstaterat att själva behandlingen misslyckats och sanatoriet skulle vara nästa anhalt för mig.
Fast det va ju på den tiden då man ansåg att kvinnans könsorkan inte hade någon annan funktion än att föra in något som kan bli en bebis och trycka ut det som blev en bebis.
 
 
Om ni inte sett filmen " Hysteria" så gör det för den är hysteriskt rolig.
 
 
Min hysteri råder dock tyvärr varken hysterektomi eller lobotomi sig på.
Dessutom sa läkaren att jag kommer fortsätta att få pms när jag skulle haft mens.
Jädra tur tänkte jag och slängde ur mig en djup pust.
Vad skulle jag annars skylla mitt odrägliga betende på när jag väljer att vara hemsk mot min förstående make.
För i den här världen måste man ha en ordentlig orsak till att vara överkänslig, gråta för ingen ting, sparka på dammsugaren och slänga ur sig svordommar när man inte får upp mjölkpaketet.
Så det är himla tur att jag har kvar min pms faktiskt.
 
Skulle bli jobbigt att hela tiden komma på nya ursäkter annars..

Mormors Magiska Trädgård...

publicerat i Lite Väl Djupt & Överkänsligt, Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Pelagoner i olika storlekar och färger växer lite varstanns runt där du går med böjd rygg och rensa och ordnar.
Då och då vänder du dig om mot mitt håll och sträcker ut din hand.
 
- Här Sandra, smaka.
 
Timma ut och timma in plockar du, rensar och gör fint.
Jag förstår inte riktigt hur du klarar av det.
Själv får jag känslan av solsting efter några minuter i trädgårdslandet.
Det ger mig känslan av att du är lite övermänsklig.
 
I går föll ett tyst sommaregn hela dagen.
Det ploppade i den stora vattentunnan där du fyller din vattenkanna.
Jag satt i köksoffan nästan hela dagen, tittade på när du löste korsord.
Då och då försökte jag hjälpa till men jag fick aldrig till det.
Jag gnällde lite för att jag hade tråkigt.
Tittade lite på videon som du spelat in under julen.
I det här huset tittar vi på Kalle Ankas jul året om.
Ja och Stefan och Krister.
Hoppas att solen lyser i morgon.
Mormor sa att vi i så fall skulle plantera.
 
Idag när värmen böljar och solen gassar ser färgerna i ditt trädgårdsland ännu vackrare ut.
 
Jag sitter i skuggan under äppelträdet och funderar samtidigt som jag smaskar på det som du rensat ur landet.
Undrar om det har växt något i rabatten på framsidan av huset?
I morse efter frukosten planterade vi dumlekolor där.
Jag förstår det inte riktigt.
Hur kan de bli fler?
Jag vet ingen annan människa i världen som kan få dumlekolor att växa i rabatten.
Min Mormor måste vara väldigt speciell.
Hon är väldigt speciell.
Inte konstigt att det växer så fint i hennes trädgårdsland varje sommar.
 
- Kan vi kolla i rabbaten nu? frågar jag för 12e gången.
- Allt tar sin tid vet du, det tar tid för saker och ting att växa och slå rot.
 
Du torkar svetten ur pannan, dricker lite vatten och sätter dig brevid mig och tänder en ciggarett.
Det luktar så gott när du röker.
Din doft är något blandat med nylagad mat och cigarettrök.
Konstigt nog blir kombinationen något så väldoftande.
 
Hon tittar så där pillimariskt på mig.
 
- Ska vi gå och titta?
 
Jag hoppar upp utan att svara och springer till framsidan av huset.
Jag nästan studsar av iver när du böjer dig ner och börjar fösa undan jord där vi planterat.
1, 2, 3, 4, 5......
10 st dumlekolor blev det den här gången.
Jag förstår det fortfarande inte, men det gör inget.
Vi sätter oss ner och delar på kolorna.
Eller ja, mormor äter en och jag får resten.
 
Det börjar skymma och trädgården ligger vilande i den ljumma sommarkvällen.
Hon tar min hand och pekar upp mot himlen.
 
- Titta Sandra.
 
Långt där borta stiger luftballongerna en efter en upp mot skyn.
Himlen blir full av dom.
Alla har olika färger och pryds av reklam.
Alldeles tyst svävar dom fram.
 
Du håller mig i handen där jag står en halvmeter hög mitt i din magiska trädgård och tittar länge upp mot luftballongerna.
Den måste vara magisk, min mormor är magisk.
Bara du kan få kolorna att växa i rabbaten och din köttfärsås går inte att efterlikna.
 
Ingen är som du....
 
Du går fortfarande runt och påtar i en magisk trädgård fast någon annan stanns.
Då och då ger du mig en morot, en ärta eller en jordgubb.
Än idag smakar det himelskt.
 
Fast egentligen är du inte så långt borta....
Det är bara att blunda.
 
 
 
 
 
 
 
 

Bebisverkstaden...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är över och av medecinska skäl beslutades det att hela garaget skulle bort.
 
Det finns ju nu mera lite enklare sätt att utföra det hela på än att snittas och rensas.
Det lät så himla enkelt allting.
Bara gå in lite där nere snitta lite där, suga lite där, sy ihop ett litet paket och vips vips är det klart och hem som en ny människa.
 
- Det ska nog gå enkelt och smidigt det här...
 
Sa läkaren när jag låg där med benen spretande åt höger och vänster samtidigt som hon drog i min livmodertapp med en tång som såg ut att komma direkt från grillen.
 
- Ja men så bra då, då kör vi väl på det!
 
Syster Terry hade sina funderingar över hur de går till väga. Hennes funderingar fick mig att visualisera någon form av minipropeller med vassa knivar som fördes in och liksom hackade och strimlade sönder allting och sedan in med en sug och " Slurp" så va allt borta. Kände efter den tanken att jag inte ville fundera så himla mycket på den saken mer.
 
I alla fall gjordes det på något vis och nu när jag sitter här och tänker tillbaka på veckan som gått inser jag att de liksom utelämnade vissa detaljer när de lade fram hur himla enkelt det skulle vara att göra det på det här viset.
 
Visst det är BETYDLIGT mycket enklare och smidigare än att göra det med ett buksnitt.
 
Men ingen informerade mig om att jag inte skulle kunna skita utan att skrika trots att allt va så enkelt.
Man liksom hänger sittandes på toastolen och håller sig i handfatet med svetten sprutande, bedjande om att man ska överleva även denna gång, man ser sitt liv passera revy och känner att snart spricker hela jag, hela innamätet som är borta är ändå på väg ut.
 
När jag sedan får mina återkopplingspapper ska jag minnsan fylla i att de ska informera om att närmaste veckan ingår det skrik i toalettbesöken.
Då kan nästkommande patient informera resten av sitt hushåll så de slipper rusa in i panik där man hysteriskt försöker göra sina behov och se syner som de inte vill se.
Det är inte så himla bra för självkänslan att bli sedd när man hänger där i handfatet, likblek med dödsångest, stonkandes och stönandes.
Resten av familjen kan under tiden i stället spela familjespel i finrummet med öronproppar från byggmax och själv kan patienten skrika så mycket det krävs utan att skrämma barnen eller riskera att förstöra din partners syn på dig för resten av livet. Kanske kunde till och med sjukvården skicka med lite öronproppar.
 
Fast i det stora hela va den här metoden väldig smidig faktiskt.
Var hyfsat på benen i ett vips, precis som försäljarsnacket lovade med min livmodertapp i en grilltång.
 
 
 
 
 

Tänk Att Man Kan Bli Så Glad..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
av en mätare i olika färger.

Loggade in här i morse och fick syn på statistiken.
Mätarna har liksom legat som en slapp tråkig linje det senaste 2 åren.
Inte så konstigt eftersom jag dog bloggdöden efter att ha varit väldigt aktiv i mitt skrivande.

Men så klev jag in i morse och såg gårdagens resultat. En pil rätt upp i skyn. Närmare 200 sidvisningar och närmare 100 unika besök.

Attans hörre ni, det måste nog betyda att jag är lite attraktiv fortfarande...

Växer en halvmeter av egoboost.

Beach 2013...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Det talade en av de förbipasserande sängkompisarna på sjukhuset om under det dygn jag låg där.
 
Jag lyssnade inte så nämnvärt utan sa mest " Mmmmm " och "Jaha" när hon tog en pause och jag kände mig manad att säga något. Rösten var mest som ett vitt brus i bakgrunden, så där som när man ligger och lyssnar på ett halvt öra när man ska sova. Man kan inte riktigt avgöra om det är mysigt eller jädrigt störande att ha det där ljudet i bakgrunden.
 
Men idag när jag satt här i soffan med en stor bricka med bara en fjärdedels morotskaka kvar på så slog det mig igen.
Är det här en del i tänket om beach "typ nästa år"? När man får lite ångest över hur mycket man egentligen har tryckt i sig och när ljuset går upp vilka mängder det handlar om?
Jag har nämligen aldrig riktig greppat det där.
Eller är det när man besviket ligger där på stranden och tittar på sitt fladdrande flubb och inser att man inte lyckades va tillräckligt snygg i år heller. Det hör jag nämligen det talas om runt mig på stranden när jag själv är upptagen med att se till att inte något av mina barn drunknar eller äter upp okända människors fika.
 
Funderade en stund på om jag någonsin strävat efter beach " nästa år ".
Nja.... Inte direkt i syftet att komma i en viss bikini i alla fall.
Tycker ju att det är ganska kul att köpa ny bikini.
Dessutom tycker jag att en rund kvinna kan vara jädrig vacker i bikini bara hon har rätt bikini, alltså inte någon liten trekantsak som bara täcker bröstvårtorna och trosorna skär in i sidflubbet utan något lite bredare med stil, skit snyggt kan det va.
 
Där i mot bantade jag ner mig 30 kg för att bli lite mer attraktiv för en viss man och brydde mig oerhört mycket om mitt utseende med hopp om att få det att funka.
Nu behövde jag verkligen tappa de där 30 kilorna efter katastrof viktuppgången efter förlossningen men det va ganska bevisligen inte bara antal gemensamma kg i ett förhållande som avgör om det kommer att funka eller inte.
 
Nu har jag efter 2 bebisar till lagt på mig de där kilorna igen, ja inte alla men drygt 10 mer.
Det lustiga är att när jag ser på bilder av mig själv då så kan jag tänka
" Fy attans så jädra snygg jag va där, hade jag varit man hade jag viljat..... ha ett happy ending".
Fast då kände jag inte så.
Idag sitter jag här med fler kilon, tuttarna hänger ännu mer, bebiskräks i håret igen och har inte hunnit plocka varken ögonbrynen eller ansat mig och ändå känner jag mig mentalt jädrigt tillfredtälld med mig själv.
Lite maskara, en eyelinjer och rätt bh och klänning så finns det krut i den här mamman med tro det eller ej.
Det är väl ännu ett bevis på att självförtroende och självkänsla inte sitter i antal kilon.
 
Nu hade ju jag när jag ammat färdigt och förlorat all ursäkter med att trycka i mig hur mycket socker och flott som hellst tänkt att göra en kraftansträngning och tappa några kilon ändå.
Inte för att jag inte känner att jag inte duger som jag är utan mer för att mina leder, muskler och kropp i det stora hela mår så himla mycket bättre när den är lite lättare.
 
Men jag har oxå ett mål till Beach 2013.
 
Jag ska under året som kommer hitta en så snygg bikini som möjligt som får mig att se så snygg ut som möjlig halvnaken med de kilorna jag då kommer ha..... Så det så.
 
Återgår till min Morotskaka..
 
 

Ilska Är Också En Känsla...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;

Gjorde mig ett försök att vila inne i sängen.

Fick flytta ut till soffan igen eftersom jag fryser så förbannat även under duntäcket. Är så där otroligt ilsken idag. Analyserar väl lite för mycket i varför. Kan hitta 1000 olika orsaker på varför jag är arg om jag vill....

 

Matilda tjatar om att jag rör mig för mycket när jag knappt rör mig alls. Det är en stor fläck på golvet som alla kommenterar men ingen tar bort. Inez målarglädje går lite över styr och 3 årstrotsen påminner lite om min ilska jag känner idag ..

 

Sen kom jag på när jag låg där inne i sängen och va så där riktigt arg så jag började få kramp i pannan en sak. Jag behöver ju faktiskt inte ha någon särskild orsak till att vara arg. Jag kan ju vara glad utan någon särskild orsak, ledsen kan jag ju oxå bara bli bara så där så varför skulle det inte vara okej att va lite arg då?!

 

Jag är ju i alla fall ärlig med att jag är ilsken och slår inte ihjäl min make när han skrattar åt mina raseriutbrott. Fast igår va det bra nära faktiskt men utalande han kom med va så dumt att jag trodde han skämtade.

 

Han satt ute i matrummet och läste på någon viktig elkarta över en viss scaniabuss. Jag låg inne i sängen och försökte sova. Trots att jag 3 timmar tidigare tagit 2 sömntabletter var jag fortfarande klarvaken. Jag bad han hjälpa mig att knåda mina fötter en vända.

Svaret jag fick gick väl väl ut på något som att det på något vis skulle vara förnedrande för honom att massera mina fötter.

 

Jag blev så där arg så man inte riktigt vet om man ska börja slita sitt hår eller gnaga på dörrposten. Tog mig ur sängen och vinglade ut i matrummet med håret stående åt alla håll, naken, stel och totalt jädra ursinnig. Hade det här varit filmen om mitt liv så skulle bakrundsmusiken varit " o fortuna " och varje fotsteg hade förtydligats med ljudeffekter.

 

 

När jag tänker tillbaka på hela episoden så kan jag på någotvis förstå varför han skrattade åt mig. Hade jag varit i hans ställe så hade jag skrattat tills jag kissade på mig.

 

Det är en av sakerna som är så himla bra med min man. Han går liksom inte igång när jag blir så där vansinnig. Jag kan inte ens trigga igång honom när trots om jag gjorde en sån där grym ansträngning att få han arg.

Och när jag är riktigt vansinnig och vill diskutera något så säger han lugnt...

- Det där tar vi och talar om när du har ätit....

Första gången han sa så höll jag verkligen på att slå ihjäl honom och när han märkte att jag eldades upp ännu mer så sa han:

 

- För om du känner efter så kanske det är så att blodsockernivån behöver komma upp en aning?

 

- Öh ja jo.. - Maten är snart klar ska du se...

 

- Jaha, va bra då.......

 

Sen när jag väl ätit hade jag nästan glömt bort varför jag va så himla arg och när han tyckte att NU kan vi diskutera så fanns det inget att tjaffsa om längre.

 

 

Fast en gång har jag fått honom riktigt arg. Jag skulle skoja med honom och loggade in på hans konto och fixade en liten odlingslott åt honom på farmville. Han hatade verkligen Farmville. Då blev han arg! Jisses så arg han blev. Jag har aldrig sett honom så arg. Han va så himla arg att jag med darrande underläpp i panik gjorde allt för att få bort den där jädra farmen från hans konto. Vet ni hur svårt att få bort någon är från fb när man väl startat det.

 

Han är ganska okej ändå min man.

 

Trots att fläcken på golvet är kvar....

Leos tankar om hur man gör med döda husdjur...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Vi har sorg i huset.

Våran fina honkatt blev påkörd och dog idag.
Vi har väntat det eftersom hon gärna lägger sig framför bilar och att ha henne som innekatt skulle aldrig fungera eftersom hon va utekatt i själ och hjärta, en riktig tiger.

Barnen skulle ju givetvis informeras om detta och med barn vet man inte hur reaktionen blir och jag va väl mest orolig för Leo.
Många skulle nog kunna tro att både jag och mina barn är empatilösa när det gäller att djur dör.
Så är naturligtvis inte fallet.
Men har man levt med djur av alla de slag hela livet så lär man sig ganska fort att vi lever betydligt längre.

Dock har jag lärt mina barn att djur inte ska dö i onödan bara för att och att även ett sjukt djur kan göra nytta efter sin död.
De har fått lära sig att djur som lider och inte kan botas inte ska behöva leva för att vi människor är egoistiska och inte klarar av våran egna sorg. 
De har fått lära sig att skadade hästar blivit motagna efter slakt på björnparken i Orsa för att få återgå till naturen på ett naturligtvis, via någon annans mage.
De vet att man inte kan ha för många tuppar med att de ändå tas till vara och inte bara dör och det som inte vi kan använda kan gå till de vilda djuren i skogen.

Den finaste bocken Gunnar fick resa vidare efter att ha fått hemska smärtor i benen och ligger nu som ett fint skinn på Morhontass soffa.

Zack var inte gammal när han hjälpte Morhontass i slakteriet och de har ganska tidigt insett att döden är oundviklig.

Värre va det när Leo kom på att människor oxå dör någon gång. Den insikten kom strax efter att min biologiska pappa gått bort i en bilolycka. Ca ett år senare insåg han att även jag, hans pappa och alla runt omkring honom skulle dö någon gång. Först grät han hysteriskt i 2 timmar och va helt knäckt. Sedan satt han på altanen och talade med sin döda morfar i en timme sen va den krisen över.

Nu skulle jag berätta att Signe hade dött och jag visste inte riktigt hur han skulle ta det.
En katt tar man inte till vara på samma sätt som man kan göra med andra djur på ett lantbruk som exempel.

Han blev naturligtvis ledsen och grät en liten stund. Han frågade om hon haft ont osv.

- Jag vill se henne, utbrister han plötsligt.
- Jag vet inte... Jag måste prata med Johan hur skadad hon är.
- Vadå då?
- Jo men om hon är illa tilltygad eller platt så är det ingen ide att titta på henne.
- Vadå då?
- Då är det bättre att du minns henne när hon va fin, hel och ren.
- Kan hon vara platt?!
- Hon har blivit påkörd Leo!

Leo blir tyst en bra stund sedan utbrister han..

- Men om hon är helt platt så kan man ju använda henne som vägghylla!
- VA!?!?!?!?!
- Ja eller oxå kan jag hänga upp henne som en tavla ovanför sängen!

Vd sjutton skulle jag säga?! Jag kunde bara skratta.
Jag har ju trots allt lärt mina barn att inget djur ska behöva dö i onödan och det som kan tas till vara ska tas till vara om det går.
Jag fick vackert förklara förmultningsprocessen och att det inte riktigt skulle funka även om tanken va god.

Han höll med till slut och insåg att en regelrätt begravning nog va det bästa.
Men har tyckte det hade varit bättre att ge den till räven om vi bott på lämpligare ställe.

Min goa goa Leo.

Nu är Signe i Nangiala Mamma <3 

Sov när bebben soven.... Kyss mig där....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Här har det varit tyst läääääänge.

Men efter att ha fått kommentarer från vårdpersonal, andra och råden på de flesta internetsidor ang sin egen sömn som ny bliven mamma känner jag att ett inlägg bara bubblar i mig.

Vi har fått en ny avkomma sen sist jag bloggade. En liten ätande bajsmaskin som hänger vid bröstet.
En mycket vacker sådan naturligtvis.
Efter att ha klämt ut 3 bedårande icke skrynkliga ungar va jag nu livrädd för att få en ful unge.
Nu vet jag bättre, jag kan inte göra fula ungar ;-)

Okej jag ska komma till skott med det jag vill säga.... Det här med sin egna sömn.

DET HÄR ÄR INGEN MANUAL! DET ÄR ETT TIPS OCH DET FUNGERAR FÖR MIG MEN NÖDVÄNDIGTVIS INTE FÖR DIG!!

Sov när bebisen sover får man höra och kan läsas mest över allt när man ska få info om återhämtningen första tiden osv.
Det här funkar kanon bra och gjorde även för mig........ När man får sitt första barn.

Sen kommer barn nr 2, 3, 4, 5, 6...... Och det där fungerar garanterat inte längre.
För även om man har sin sambo, make, flickvän, till hands de första 10 dagarna hemma så finns det flera barn som kräver just din uppmärksamhet.
En nyfödd äter, sover, skiter mest och bryr sig inte särskilt mycket mer om dig än att den får mat och blir torr i blöjan. Med ens de större barnen troligtvis får ett ännu större behov att att få din bekräftelse och för att undvika svartsjuka på nya bebisen så ger jag de större överdrivet mer med uppmärksamhet än den lilla. Man kan läsa bok och amma samtidigt eller se på en film med resten av högen med en bebis hängnde vid bröstet. En 2 åring kan hjälpa till att byta blöja med lite hjälp och Inez tycker det är jätte roligt att fåvälja vilka kläder bebben ska ha på sig.
Inez läser ibland bok för mig. Jag riskerar inte att somna för gör jag det så dänger hon mig i huvudet med boken.

Letade för skojs skull på nätet efter tips för sömn för flerbarnsföräldrar och jag hittade tame tusan inget mer än "sov när bebisen sover" vilket aldrig skulle funka i det här huset med alla barn om inte halva skaran får för sig att sova middag samtidigt och hur stora är oddsen för det tror ni... Döh...


Många bebisar har sin lååååånga sovperiod på dagen och sover bäst på förmiddagen för att sedan äta mera på natten. Har de en lång sovperiod på dagen så lär de ju ta igen ätandet någon gång. Har du då fler barn hemma så är det kanske omöjligt att sova då. Och har man bara en unge så måste man ju dessutom kunna komma till ro just när bebisen sover och att sova på beställning är ju inte så enkelt.
En nyfödd skiter ju högaktningsfullt i om det är natt eller dag.

Jag har på en vecka sovit betydligt mera än jag gjort på väldigt länge PÅ NÄTTERNA!! Förutom de första 2 dygnen då jag va så speedad av endorfiner att inte ens en elefantdos med sömnmedel skulle fått mig att somna.
Jag återhämtar mig ganska snabbt i och med att jag får min sömn.

Nu är jag fullt medveten om att det här inte funkar med en unge med kolik eller andra problem. Tro mig jag har provat..

Det vill till att den lille är ganska nöjd och belåten mellan målen :-)

Första dagarna väcker jag den lilla i tid och otid. Jag låter det inte gå mer än 3-4 timmar mellan målen på dagtid vilket är ungefär den tid som de flesta bebisar trivs ganska bra med som intervall.
Ammar du så amma så mycket som bara möjligt på dagen även om det bara är 4 sugtag.
Byt en extra kanske i dina ögon onödig blöja så bebben vaknar till och känner av att den är hungrig.

Inom ett par dygn kommer den lilla ha sin låååååånga sovperid på natten i stället.
Nu är vi nere på sista målet vid 23, ett snabbt natt mål vid 02 och frukostmålet mellan 06-08. Där i mellan sover vi som stockar, helt okej för mig.

De 2 sista avkommorna har haft ett enormt sugbehov...
De har fått en napp även om andra ruskat på huvut åt att ge en sån liten en napp.
Men vad föredrar ni? En unge som tuttar hela tiden och får kolik av att magen inte kan hantera all mat än ett barn som kan ligga nära nära och vara tillfreds ändå utan att få magknip.

Ja jo visst skitjobbigt att få dom att sluta med napp, men det är ett senare problem och jag lovar att det kommer värre duster under uppväxten än att sluta med napp ;-)

När ungen haft 50 olika trotsåldrar på 8 år, tjuvrök, haft sin första fylla och kallat dig för div saker som ofta innehåller ordet gammal i en mening så kommer nappavänjningen framstå som rena rosamolnperioden ;-)

Nu ska jag återgå till att amma för än så länge har ingen kommit på en teknik som överlåter det till fadern ;-)