Nytt år och nya möjligheter....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Nu är det nyårsafton och nytt år står runt knuten, bara några timmar kvar..
Jag läser på många ställen om människor som haft ett hemskt 2012. Man kan inte utesluta att det gångna året varit jobbigt för många och även för oss. Men när man bläddrar blad " inte hakor" och tar fram en ny era så vill jag tänka tillbaka och le även om det har varit jobbigt.
Under året föddes lilla Bemponz " alfonz" och jag väljer att fokusera på det som är bra. Många tunga bitar hade det varit under året men jag väljer att inte fastna vid det. Det kommer varje år att finnas saker som varit tuffa. Det är omöjligt att forma ett år till bara positivitet. Även om den senaste timmen varit för jävlig så finns det åtminstone några sekunder som varit positiva. Fokusera på det! Vad lärde du dig under året? Har du vuxit som människa?
Det har jag och det är jag tacksam över.
Det gångna året har varit tuffare än många andra men jag har också lärt mig mer än på många år och vuxit otroligt som människa på alla plan.
Sörj inte det som inte blev som det skulle!
Njut av det som fick dig att växa!
 
Gott Nytt År På Er..
 

I väntans tider...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Går vi nu.
Vi väntar på Mormor och det är ungefär lika spännande som att vänta på Tomten. Inez har tagit på sig det finaste hon har och sminkat sig. Det är rena galan när mormor ska komma.Hon har tjatat sedan hon vaknade i förmiddags. Ja i förmiddags, jag får nämligen väcka Inez om hon inte ska sova till kl 12. Alfons sover till 11 ungefär och då har han vaknat vid 05 och tryckt en flaska. Jag har det ganska bra förspänt med morgontrötta ungar, jag får sovmorgon nästan jämt.
 
I alla fall höll Inez på och försökte få ihop något form av familjepussel i morse. Min mormor är också Leos och Zacks mormor  men inte Filips och Inte din för hon är din mamma och Filips mamma men du är Filips mamma här och hon är inte eran mormor men min......
 
Det kan inte vara lätt att få ihop det i den lilla hjärnan.....
Nu väntar hon otåligt, kommer hon inte snart...
 

Projekt December......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag måste säga att jag är nöjd med mig själv ang upplägget av December det här året. Ingen julhysteri och bara lugnt och skönt. Jag har gjort som så att varje gång det varit advent så har vi gjort en förberedelseför julen. Första advent gjorde vi glögg, andra gjorde vi knäck osv........
I morgon ska vi griljera skinkan och det som ska vara i matväg i lugn och ro. Det känns som ett upplägg vi kommer kunna göra flera år. Jag ska bara komma ihåg att köpa julklapparna i juli nästa år så är det perfa. Det säger jag varje år men sen försvinner det. Sedan svänger ju önskningarna lika fort hos barnen som mitt humör så det hinner ju ändra sig mellan juli och december menar jag.
 
Jag längtar nåt så oerhört efter att få rida, min oas...... Jag behöver det men enligt doktorn måste jag vänta tills i mitten av januari. Jag måste hålla igång för att inte stelna till för stelnar jag gör det ondare än nödvändigt. Det känns bra att jag börjar hitta mina sätt. Kuratorn verkade tycka att det va ballt eller nåt att jag kan gå ner i spagat. Det är inte coolt. Man ska inte kunna det utan att ha övat på det. Man ska inte kunna sätta fötterna bakom huvudet heller med det tycker Inez är coolt. En läkare sa en gång - Jag ska skriva i din journal att det inte är lämpligt att du söker jobb som ormänniska å cirkus. När jag berättade att även min mamma är rörlig så sa han att för miljoner år sedan då vi enbart var rovdjur, jägare och inte levde längre än tills vi var 25 år så skulle vi klassats som supermänniskor och varit duktiga jägare med smidigheter som inte övriga hade. Det var lite roligt faktiskt och jag skrattade gott. Nu kommer ju jag säkert leva tills jag är 103 år och vara en mycket ilsken kärring de sista åren.
Det där har jag funderat på faktiskt. Idag är det inom hemtjänsten dusch en gång i veckan osv. Hur blir det med våran generation. Jag kommer aldrig stå ut med det! Jag kan förstå att de som levt med julbadet kan stå ut med det. Men hur blir det med mig?
Vem ska raka mina ben och ansra min bikinilinje? Vem ska plocka mina ögonbryn och plocka bort strån lite överallt? Vem ska peta mellan mina tänder med gummisticks som jag är så noga med?
Hur blir é egentligen?
Man måste anställa en egen till mig tror jag. Allt förändras ju, vanor och normer för vad som tillhör vardagsgöromål...
Vem fasen ska se till så man inte kan fläta håren på benen?!
Nä nu går jag och tittar på film i sängen, det här blev för mycket att fundera på.

Projekt December......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag måste säga att jag är nöjd med mig själv ang upplägget av December det här året. Ingen julhysteri och bara lugnt och skönt. Jag har gjort som så att varje gång det varit advent så har vi gjort en förberedelseför julen. Första advent gjorde vi glögg, andra gjorde vi knäck osv........
I morgon ska vi griljera skinkan och det som ska vara i matväg i lugn och ro. Det känns som ett upplägg vi kommer kunna göra flera år. Jag ska bara komma ihåg att köpa julklapparna i juli nästa år så är det perfa. Det säger jag varje år men sen försvinner det. Sedan svänger ju önskningarna lika fort hos barnen som mitt humör så det hinner ju ändra sig mellan juli och december menar jag.
 
Jag längtar nåt så oerhört efter att få rida, min oas...... Jag behöver det men enligt doktorn måste jag vänta tills i mitten av januari. Jag måste hålla igång för att inte stelna till för stelnar jag gör det ondare än nödvändigt. Det känns bra att jag börjar hitta mina sätt. Kuratorn verkade tycka att det va ballt eller nåt att jag kan gå ner i spagat. Det är inte coolt. Man ska inte kunna det utan att ha övat på det. Man ska inte kunna sätta fötterna bakom huvudet heller med det tycker Inez är coolt. En läkare sa en gång - Jag ska skriva i din journal att det inte är lämpligt att du söker jobb som ormänniska å cirkus. När jag berättade att även min mamma är rörlig så sa han att för miljoner år sedan då vi enbart var rovdjur, jägare och inte levde längre än tills vi var 25 år så skulle vi klassats som supermänniskor och varit duktiga jägare med smidigheter som inte övriga hade. Det var lite roligt faktiskt och jag skrattade gott. Nu kommer ju jag säkert leva tills jag är 103 år och vara en mycket ilsken kärring de sista åren.
Det där har jag funderat på faktiskt. Idag är det inom hemtjänsten dusch en gång i veckan osv. Hur blir det med våran generation. Jag kommer aldrig stå ut med det! Jag kan förstå att de som levt med julbadet kan stå ut med det. Men hur blir det med mig?
Vem ska raka mina ben och ansra min bikinilinje? Vem ska plocka mina ögonbryn och plocka bort strån lite överallt? Vem ska peta mellan mina tänder med gummisticks som jag är så noga med?
Hur blir é egentligen?
Man måste anställa en egen till mig tror jag. Allt förändras ju, vanor och normer för vad som tillhör vardagsgöromål...
Vem fasen ska se till så man inte kan fläta håren på benen?!
Nä nu går jag och tittar på film i sängen, det här blev för mycket att fundera på..... Bad Santa står på agendan.

Dan före dan....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Före doppare dan.....
Förväntningarna är stora och väntan är hemsk hos de små. Leo bröt ihop i tårar nyss över att det är hela 2 dagar kvar till Julafton.
Vi gjorde ljuslyktor idag. Tomten måste ju se vart han ska landa. Det är inte så lätt när det inte är kramsnö men vi hittade lite skare som vi slog i bitar och sedan limmade vi ihop det hela med vatten. När vi tänder det sist ljuset så kommer något brinnande över himlen. Jag har inte en aning om vad det var. Det gick för snabbt för att vara en lykta och gick högt upp. Man kunde i alla fall se att det brann. Barnen var överförtjusta och utbrast att det var tomten som hittat rätt. Jag kan bara hålla med. Så är det nog, det är klart Tomten rekar inför julafton så han vet vart han ska sedan. Gick en liten promenad med ungarna efter ljuslyktbygget. Jag måste hålla kroppen igång när jag har ont. Vi gick bort och kollade om skridskoisen var hal och det var den. Sedan gick vi till kullen och åkte på baken ner ett par gånger, Inez skrattade så hon tjöt av lycka.
Så här dagarna före jul så är det mesta magiskt. Stämningen är agisk, det är lugnt, skönt och jag njuter mest. Ungarna är speedade och är mer under taket än på golvet, det gör inget de är glada....
 
Nu polarexpressen och chips med dricka..... Eller dom festar och jag tittar på... Inte ens sugen alls.

Smärtkliniken...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ska jag till i morgon. Jag har ont, jävligt ont.......
Jag ska börja med att träffa kuratorn. Jag hade hoppats på att få träffa psykologen som jag träffade sist jag var där. Hon var riktigt bra. Ho var inte rädd för att säga de obekväma sakerna och påminde lite om Leena som jag skrivit om tidigare. Hon var dessutom blind. Att hon kunde läsa av mig tan att ens kunna se mig ingav ett stort förtroende. Nu ska jag träffa någon ny och det gillar jag INTE.
Där innte jobbar dom i team, läkare psykolog/kurator/sjukgymnaster och arbetsterapi. De är kanon bra jag vet det men ändå blir jag nervös. De höll vad de lovade, att jag skulle få gå före i kön när jag kom tillbaka. Inte trodde jag att jag skulle ha en tid till en av dom någon vecka efter att remissen skickats.
Jag blir ändå nervös. Där ska någon sitta och bedömma hur jag hanterar min smärta i kroppen psykiskt och när jag inte känner personen i fråga........ Har träffat så många idioter. Men i morgon lär jag vara lagom mör då jag haft svårt huvudvärk till och från i flera veckor tack vare kramperna i nacke, bröstrygg och nacke. Det kommer inte behövas många ord innan jag bryter samman i tårar. Det är väl det som skrämmer mig mest egentligen. Att kapitulera inför smärtan. Jag har accepterat det med inte kapitulerat. Jag tror att den dagen jag gör det så reser jag mig inte igen.
Härom dagen gick knät ur läge igen. Jag blir som en robot, känner och hör hur det far åt fel håll, Biter ihop, drar det tillbaka och fortsätter att gå fast det gör så sablans ont. Vid såna tillfällen funderar jag på om det är så himla sunt att göra så eller om jag borde bryta ihop och gråta en skvätt över hur ont det gör egentligen. Jag vet inte om jag gör rätt. Jag vet inte om jag stänger av eller om jag vant mig. Jag kanske borde fråga henne om det i morgon.......
 
Sova nu, snart, meditera lite först, upp tidigt i morgon.

Jag har fattat ett beslut....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag tänker ställa mig inför den största utmaningen någonsin.
Jag har beslutat att jag ska utrota ordet NEJ ur mitt vokabulär när jag talar med barnen. Jag gör det i ett litet form av expriment.
Jag tror nämligen att barn har förmågan att sålla ut ordet "nej" i meningarna de får till sig. Jag tror att när man säger ordet NEJ 67 gånger på en dag så tappar ordet sin innebörd och människorna runt omkring hör det inte längre. I ett hus med många barn sägs ordet NEJ helt otroligt många gånger på en dag. Dessutom är det inte särskilt många som enbart nöjer sig med ett NEJ, man vill gärna ha en förklaring till varför man inte får. Jag kan ju bara relatera till mig själv. Får jag enbart ett NEJ så vill jag ju veta varför.
 
Det innebär inte att jag ska tillåta allt eller bara säga ja tack och amen. Det innebär att jag måste hitta andra sätt att lägga fram att de inte får göra något. I stället för att säga - NEJ, det får du inte! Så kan man säga - Jag tycker inte du ska göra det därför att............
Ordet NEJ kommer i fortsättningen enbart få användas i extrema fall som ett kraftord när det verkligen är extremt nödvändigt.
Det känns som om detta kommer bli en svår utmaning för mig själv. Tanken på att banta ner mig 20 kg känns lättare än att sluta använda ordet NEJ. Men jag tror att jag kan vinna betydligt fler strider genom att inte säga nej hela tiden.
Det här kommer bli intressant.

Tredje Advent...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Och Julen närmar sig med stormsteg.
Så typiskt Söndag idag. Har pyntat granen med Inez och jag ska aldrig försöka få upp en julgran med med feber igen. Det var som att bestiga ett berg och svetten lackade.
Just nu sover den minsta, Inez är hos Tilda och rider och resten av skaran är lite utspridda överallt så det är tyst och stilla här hemma.
Idag var jag tvungen att fly verkligheten lite. Det gör jag bäst med lite konstverkande som enbart jag begriper mig på. Det är inte så himla ofta som någon mer än jag ser tjusningen i det färdiga resultatet. Det gör inte så mycket för det är inte alltid som jag heller förstår det. Men ibland kommer det någon människa som blir helt rasande förtjust och då blir jag glad.
Idag var det ett litet cykelhjul och taggtråd som föll offer.Det är Leos cykel som gjort sitt. Han kommer bli helt jädra galen på mig eftersom han har sån separationsångest för allt. Denna cykeln har tjänat honom väl och även Zack. Den har stått ut med mycket i många år och nu går den inte att laga mer. Johan gav mig förslaget att göra någon form av mobil av ramen och hänga i Leos rum. Det kanske vore något?! Han skulle ju faktiskt själv kunna hjälpa till och bygga den och bestämma vad som ska hängas i den, sånt tycker han ju är roligt.
Det finns ju ett till hjul på cykeln och det har jag inskaffat ljushållare till blockljus till. Det första hjulet fick till vanliga långa ljus.
Nu ska jag plåstra om mig lite eftersom jag råkat snärta mig själv med taggtråd ett par gånger, det va ingen hit kan jag lova.
 
 
 

Julklappsångest....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;

- JAG OJKAJ INTE MÄD DE HÄJ NÅ MEJ!!!

 

Vrålar Inez när hon börjar bli frustrerad och bedrövad över att inte få leka med alla leksaker som mamman trodde att hon gömt tillräckligt väl.

 

Jag inventerade nämligen barnens julklappar igår kväll när de sov. Men jag glömde gömma kartongen igen och hon fick en liten glimt på vad som ligger där i. Jag har gömt om kartongen men hon har hittat den igen.

Jag har försökt intala henne att tomten lämnat av det här och att han ska hämta det sedan, vi får inte röra nåt i den. Då skulle ju barnen som ska ha alla leksakerna bli jätte ledsna.

 

- JAG TAJ PIPPI SAKEJNA!!!! BAJNEN KAN FÅ BAYBAYBAYA!!!!!

 

Baybaybaya är ” Bay blade ” någon snurrig leksak som Leo inte kan få nog av. Hon vet ju inte vems som är vems men sånt ”skit” kan hon lämna iväg till någon annan. Men det finns ju Pippi Långstrump grejer där i lådan.

Jag förstår henne, det måste vara hemska plågan att veta att där inne finns det leksaker som hon vill ha mer än något annat i världen men vi ska bara låtsas om som om det inte existerar. Jag tror Tilda får ta med det här i från i morgon, eller också så får jag låsa in det i fläktrummet på övervåningen. Men helst skulle jag behöva få ut det ur huset.

 

Hon har redan fått norpa en för att lugna den värsta ångesten. Jag har sett hur lådan bytt plats därden stod gömd och jag misstänker att hon har gått igenom den grundligt.

Men vad gör det egentligen. Hon är 3 år och blir i alla fall lika lycklig när hon öppnar paketen på julafton.

Men just nu är hon ilsken...

 

 

Chokladtomten kom åter...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Med lite hjälp från Zack. Jag hade rätt när jag misstänkte att ett större barn skulle ha mer koll än mig. Men den lilla fröken Inez utelämnade vissa detaljer för mig när hon anklagande fick mig att känna mig som den elakaste mamman i hela universum.
Hon visste mycket väl vart jag lagt tomten. Zack och Johan kom nämligen på henne med att stjäla den. Hon hade stoppat den i en apotekspåse för att inte resten av huset skulle se att hon smugglade med sig den in till vardagsrummet. Men när hon svarade - INGET!! på deras fråga om vad hon hade i påsen så blev de misstänksamma och Zack fann i påsen chokladtomten. Han gömde då undan den på ett nytt klurigare ställe väldigt nära taket för att hon inte skulle nå den alls även om hon lyckades lokalisera den.
Detta säger hon givetvis inte till mig. Inför mig fortsätter hon sin tortyr genom att ösa på mig dålig samvete med valpögon, darrande underläpp och hela kittet.
Jädrans unge! Det finns manipulerande potensial hos den där ungen. Använder hon det på rätt sätt när hon blir stor kan hon gå hur långt som hellst eller bli hur hemsk som hellst...
 
Det där är mammas flicka det...

Den största Lördags-synden som existerar..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
I en liten 3-årings hjärna har jag precis gjort.
I veckan som var övertalade hon mig att hon behövde verkligen ha en egen lite julgran. Så jag kastade in ungen i bilen och for till skogs.
Jag vet att man inte får göra så och att det är fruktansvärt kriminellt. Men som mitt försvar kan jag säga att jag tog en minigran som stod väldigt nära en lite större gran och som aldrig skulle kunna växa sig stor så nära en annan gran. Sedan tackade jag också naturen för gåvan och bad en bön för att markägaren inte skulle bli krossad av att slippa gallra bort den själv....
I alla fall så köpte Inez tillsammans med sin pappa en påse med chokladkottar i glansigt papper som man kunde hänga i den lilla granen. I samma påse fanns en stor chokladtomte.Vi hade en djupt samtal om att hon skulle få tomten så fort det blev Lördag. 3-4 dagar för en 3 åring som väntar på choklad är ju en hel evighets evighet. Nu efter att hon duschat frågade hon...
- Är det Lördag idag?!
När jag bekräftade att så var fallet sken hela barnet upp i den stora lyckan över att äntligen få sin choklad tomte. Men.......
Det är bara det att när vi hade den där djupa diskussionen så lovade jag henne att gömma den fram tills idag så den verkligen inte försvann eller blev uppäten av någon annan....... Nu vet jag inte vart jag la den. Jag har gått igenom var ända skåp i köket. Inez är förtvivlad och ser på mig som om jag gjort det med flit och att Leo har rätt när han anser att mitt största nöje är att plåga små oskyldiga barn.
Nu lägger jag mitt hopp på tonåringarna. De brukar ju ha kolla på vart allt dom inte ska veta finns någonstanns. Annars ligger jag jädrigt pyrt till.
 
 
 

Man får inte bli sjuk när man är mamma...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Min personliga åsikt är att man direkt efter förlossningen borde vaccineras mot allt vad virus och sjukdommar heter. Om barnen vanligtvis är ganska lugna så kan de tame tusan nosa sig till att deras förälder har ett litet virus i kroppen. Effekten på dom är ungefär den samma som en rejäl sockerkick. Man får inte bli sjuk helt enkelt för när man blir det så blir man aldrig frisk eftersom man inte kan vara sjuk.
Som ni förstår så vaknade jag med feber och halsont i morse. Ingen större katastrof egentligen. Vi har ju haft främmade i ett dygn som gjort mig så glad att knappt en migränattack skulle kunna förstöra det. Men ändå... så jädra typiskt.
Jag är glad över att jag inte har särskilt mycket migrän längre och när jag väl har det så går det att behandla ganska så omgående bara jag får kräkas lite först. Det har inte alltid varit så. Förr hade jag attacker som kunde hålla i sig i dygn. Ensam med några småbarn då var ingen hit alls. Jag kunde inte se, inte höra ett ljud och smärtan gav mig dödsångest varje gång. Vid ett tillfälle stod jag och slog pannan i skåpsluckorna  och kräktes i diskhon samtidigt som Leo hängde i mina bakfickor på byxorna så de gled längre och längre ner och vrålade eftersom jag vägrade ta fram något ur kylen åt honom. Idag kan jag skratta lite gått åt bilden jag får upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på det. Jag kan se humorn i själva bilden även om det inte va humor att befinna sig där just då. Jag provade alla migräntabbletter som fanns på marknaden och inget hjälpte. Treo kunde funka om jag fick stänga in mig i ett ljud och ljus isolerat rum. Men hur lätt är det när det alltid slog till när treon va slut och man var ensam med barnen. Fy bövelen det saknar jag verkligen inte alls.
Nä som mamma får man verkligen inte bli sjuk och blir man sjuk så gäller det att hålla käften om det inför barnen så de inte ska få det där tokrycket. Äh, det är klart man ska informera barnen om att man är sjuk och inte är på topp men det är inte alltid till någon hjälp.
 
Nu ska jag koka te på ingefära och blanda i lite dunderhonung med citronsmak. Såg att dunderhonungen snart är slut. Terry Toppa måste gå till Hemköp i Rättvik och köpa mer och skicka till mig. Terry Toppa är som farmor på berget när mina dunderstyrka är slut...

Jag försöker att skapa någon form av ordning....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Men det går inge vidare. Ta-En-Sak-I-Taget fungerar inte särskilt bra idag. Det blir bara kaos i skallen och så flyttar jag bara runt allt i stället. Önskar att jag hade någon form av organisationsförmåga men det existerar inte alls. Men har fått tvätten vikt i alla fall så nu ska det bara placeras ut lite här och var där det hör hemma.
Jag tog en lite pause förut och tog med de tomte-troende barnen bort till Handelsboden för att köpa frimärken till deras brev till Tomten.
Ibland kan jag sakna den där känslan av pirrande förväntan införden magiska gubben med luva och skägg som jag hade när jag var liten. Fast på ett sätt känner jag samma förväntan fortfarande. Jag blir som ett barn av att se ungarnas spända glittrande ögon inför jul. Mitt hjärta fladdrar när de talar om vad de önskar sig av Tomten och när de öppnar sina julklappar. Jag tycker det är roligt att inskaffa julklappar till ungarna. De större barnen vill ha lösa pengar till att shoppa loss på mellandagsrean på. Det är också himla roligt att åka med dom när de gör det. De blir så glada när de gör sina fynd.
Visst kan väl jag med få julångest men den är inte så särskilt svår. För några år sedan avskydde jag julen. Men det berodde nog mest på att jag ställde de höga kraven som gjorde att allt föll på alla vis allra minst ekonomiskt. Nu är jag lika förväntansfull som barnen. Jag tycker det är så himla mysigt och julen kommer vare sig man vill eller inte så då kan man lika gärna göra något bra av det vilket nödvändigtvis inte behöver betyda dyrt.
 
Nähepp undrar om jag ska försöka få till det där som jag egentligen höll på med.
 
 

Det korta mötet.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
 Idag gjorde mig oerhört glad trots att jag känner mig nere för jag vet precis att du förstår. Jag vet att det kan dröja länge mellan gångerna men du finns där när det är dags och när det fungerar. Du kräver inte en massa. Du sitter i samma situation, ibland tvärt om, ibland upp och ner och ibland bakom, ibland framför men i det stora hela så vet du exakt vad det handlar om. Du behöver nödvändigtvis inte vara min kräkpåse för det är inte alltid det rätta, bara din igenkännande nickning om att du vet hur det är med det lilla jag berättar värmer hela mig.
 
Bara så du vet så va du så himla söt idag där du stod. Jag sa det till Johan när jag kom ut. - Du skulle se hur vacker hon var! Hon va så fin!  Det var du verkligen, inget ruffsigt penntroll så sött utan strålande älvliknade vacker, strålande ljus, slående stark.
Ibland möter jag människor, vänner eller andra percis i rätt tillfälle. Då de strålar, strålar av något jag inte kan sätta ord på men jag blir som paralyserad, vackert.
Konstigt nog möter jag det då jag allra mest behöver det. Så jag låter mig smittas av det som blir över och njuter...
 
Nu ska jag hoppa i säng....
 
 

Jag sitter i...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Den blåa fotöljen på Leos rum, väntar på att han ska slappna av tillräckligt så jag kan gå ner på undervåningen. För övrigt är övervåningen tom på barn och då är det svårt att ensam slappna av och somna där. Jag sitter gärna här en stund och lyssnar på när Emil kör en dödsjuk Alfred till doktorn i Mariannelund. Jag hör att det kommer någon uppför trappan, Leo hör och ser att det är Filip som kommer. Han säger inget om att han sett det. Han utbrister bara - Mamma visst sitter du himla skönt i min blåa fotölj? Jag tänker efter en stund och svarar - Jo jag sitter väldigt bra här så jag tror att jag sitter ett tag till....
Han vet att jag vet att han kan somna utan problem bara han slipper vara ensam på övervåningen. Men just nu behövde han mamma i den blåa fotöljen och då sitter jag gärna kvar en stund. Det dröjer inte många minuter innan jag börjar höra hans djupa andetag snarka mer och mer. Jag vet att han har somnat men sitter en stund till i mörkret och bara lyssnar. Ljudet är så fridfullt och avslappnat. Innan jag går ner så kryper jag intill en stund med ens han fortsätter att snarka. Låter fingrarna lirka lite i den blonda kaluffsen. I morgon är det dags för Pappa-vecka igen och allt vad det medför, separationsångest delux. Det är straffet man får ta för att man valde som valde när det inte fungerade. Jag tröstar mig med att vi, jag och F trots allt han en väldigt bra relation om man jämför med många andra. Jag kan ringa när jag vill, vi kan ses ändå även om det är pappa-vecka osv. Det är inte bara avklippt varannan vecka och snart är det fredag igen.
Idag har vi skickat brev till Tomten. Inez som har åsikter om det mesta informerade mig om att även mammor får skicka brev till Tomten. Så jag gjorde som hon sa. Jag önskade mig en spark, lägre elräckning, mindre snarkningar från mina man och glada snälla barn. Egentligen borde jag nog ha önskat mig lite fred på jorden också för att inte verka allt för egoistisk, men man kan ju bara skriva till Tomten en gång om året. Det där med fred på jorden och allt annat osjälviskt kan jag ju skicka en liten lapp om senare i vår när han inte har så himla mycket att göra.
Livets stora frågor som om zebror egentligen är vita eller svarta hästar och om flickor får hoppa i soffan har kommit på tal idag. Till sist blev jag så trött att jag hänvisade alla frågor till min syster Terry Toppa.... Jag tyckte hon hade bra svar " En zebra är ingen häst alls och man får inte hoppa i soffan alls". Det kändes skönt att inte behöva komma med det nedslående svaret själv för en gångs skull. Jag tror jag ska göra så oftare, leja bort svarandet på alla frågor alltså.
Inez är som vanligt hyperaktiv och då menar jag klättra överallt och tala oavbrutet. Det har varit så länge nu. Det är ju inte direkt så att jag inte gör saker tillsammans med barnen. Vi gör något för det mesta även om det kanske inte alltid är så himla avancerat. Idag blev jag tvungen att fråga på dagis om hon är lika hyper där som hon är hemma. - Hon är inte det minsta hyper och den lugnaste vi har här!Jahaaa....... Då förstår jag ju att hon tar igen allt när hon är hemma sedan. Gullungen, hon får mig för det mesta på bra humör med sina galenskaper. Jag hoppas att hon föralltid fortsätter att vara den hon är oavsett om hon är hyperaktiv eller inte. Min stora skräck är att det ska komma någon fyndig lärare när hon börjat skolan och säga till henne hur man bör och inte bör vara. Inez har ju en tendens att säga sanningen till människor på ett eller annat vis och det är inte alltid uppskattat.
Jag stod i köket idag med ett stort leende på läpparna men tårarna sprutade inombords. Plötsligt kommer hon med en teckning.
- Det är du mamma, du skrattar men du är ledsen, titta på munnen så sej du att den är ledsen.
- Du vet väl att mammor också kan och får vara ledsna ibland!
. Ja då, det bet jag.
Sedan skuttade hon skrattandes iväg för att rita en ny teckning. Min fina fina flicka måtte hon alltid få vara den hon är.
 
Alla har sina egenskaper och de ger så mycket, både de större och de små..

Dörren till min privata sfär...

publicerat i Lite Väl Djupt & Överkänsligt, Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har funderat ett tag kring det här med den privat sfär.
Inte så att jag går och grubblar på det så tråkigt har jag inte men ibland träffar jag människor som får mitt hjärnkontor att börja snurra lite extra. Som idag då jag stötte på en människa som alltid får mig att fundera på det här.
Jag tycker nämligen att människors beteende och varför man agerar som man gör är otroligt intressant. Jag kan som ex tycka det är jätte intressant och faschinerande hur det funkar i hjärnan på en brutal mördare, en sk kannibal eller andra hemska saker. Jag tycker handlingarna är fruktansvärda men jag kan ändå inte låta bli att fundera på exakt " vad" som rörde sig i deras huvud just då. Vad har format dom till det dom är? Är det psykiskt? socialt? arv? miljö? eller kombination?! Jag berättade om mina funderingar vid ett tillfälle för en människa som jag arbetade ihop med i samband med att det hade hänt något sånt där riktigt hemskt. Hon tyckte jag va rent ut sagt dum i huvudet. Själv tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att jag funderar så här. Ingen föds ond anser jag! Sedan finns det ju kanske 253 andra olika orsaker till varför man agerar som jag gör. Men jag tror när jag tänker efter att människan kanske trodde att jag försvarade handlingen vilket jag inte gjorde. Jag tycker bara det är intressant med människans hjärna....
 
Nu kom jag ifrån ämnet.... I alla fall...
Privat sfär är för mig det där området jag har runt mig som om någon kommer innan för det känns obehagligt. Om ni står i en kassakö på Ica som ex så kommer ni kunna se ett antal som håller ett visst avstånd och flyttar den som står brevid eller framför sig närmare så backar de automatiskt. Det känns helt enkelt jobbigt på något oförklarligt vis när någon kommer för nära. Jag brukar förklara det som att det känns som om aurorna krockar.
 
Jag har vanligtvis inga problem med att släppa in någon i sfären men oftast när jag gör det så är det ju jag som tar det där steget närmare. Jag skulle kunna gå fram och krama en främmande människa bara för att jag vill det.
Men så möter man vissa människor som man nästan vill kasta sig bakåt när man möter. Som denna jag mötte idag. Alltid när vi stöter på varandra och börjar prata så tar han ett steg framåt så han liksom kliver innanför det där området. Han håller alltid fullt fokus på den han talar med och ger ett intryck av att vilja lägga sin tid även om han kanske hade viktigare saker för sig egentligen, det inger ett förtroende. Jag har studerat när han talar med andra och han gör precis samma sak då och jag har sett vissa som backar och andra som möter upp.
Det intressanta blir då hur jag reagerar varje gång. Jag får behärska mig för att inte ta de där 2 stegen bakåt, andas och på något sett tänka mig att jag öppnar dörren in till sfären, sen är det okej igen och det är inte obekvämt. Då kan jag fundera på vad det är hos den andre människan som gör att jag reagerar så där. Vad är det som gör att det liksom krockar?! Är det närheten? Är det fokuset på mig? Är det utstrålningen? Eller kombon?
Ja jag vet........... Lite väl djupt och analyserande, Jag skyller på att jag är kvinna. Funderingarna har inga gränser men som sagt, jag tycker att människors betende och agerande är otroligt intressant.
 
Nu sover i alla fall resten av huset. Barnen överlevde kvällen utan tv och jag känner mig som världens bästa Morsa som kan hålla fast vid tv-förbudet även om de tycker jag är världens elakaste plågoande. Men jädrar vad de kommer att älska mig när jag slår på tv igen.
 

Min fina fina förpubertala lilla unge....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ibland säger han bara de där rätta sakerna som gör att man blir så himla varm i hjärtat.
Idag på väg väg till pulka backen så kämpar jag med vagnen genom snön. Jag säger inget utan försöker få den igenom drivan bara på enklast möjliga vis utan att påfresta kroppen för mycket. Då säger Leo plötsligt:
 
- Mamma.....
- Ja.....
- Jag tycker att det är helt fantastiskt att du kan göra så mycket saker fast att du har så ont överallt.
- Menar du det?!
- Ja.... och du är nästan alltid glad.. Jag tycker det är helt otroligt..
- Tack hjärtat...
- Ja men du är ju glad på riktigt och gör så mycket ändå....
Jag blev alldeles varm i hjärtat. Min älskade lilla guldklimp. Han är 7 år och ändå så klok och ödmjuk " när det passar han". Samtidigt känns det tufft att de ändå ser när jag försöker vara som alla andra fast kanske inte riktigt når fram dit jag vill så jag får göra det på mitt sätt. Fast jag blir lycklig när jag hör att de förstår att det finns lösningar på det mesta. Att de förstår att det omöjliga bara tar lite längre tid och att man kanske får ta en annan väg än den som var tänkt 
Nu ryker de ihop där inne i vardagsrummet igen Leo och Inez. De är bra rolig. De jävlas med varandra så det står härliga till och gnäller till mig om vad den andre har gjort. Men om jag någon gång behöver höja rösten till någon av dom så kommer den andre som ett skott och så försvarar de varandra med näbbar och klor.
-Tänk ändå hur mycket ni älskar varandra! utbrast jag när de stod och skrek åt varandra. Då stannade dom båda upp och tittade på mig som om jag vore en idiot.
Tokiga ungar...
 
 

Kanalisera smärta....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag har en grej för mig när det gör hemskt ont och jag måste härda ut.
Jag sjunger....
Detta brukar ju kunna funka ganska bra överallt förutom att många tittar på mig som om jag vore ett pucko. Jag sjunger mig igenom ryggmärgsprov och andra otrevliga saker. Ett ställe som det dock är lite svårt att sjunga är hos tandläkaren.
Idag har jag tagit bort tandsten vilket gjorde riktigt svinont, Jag bara måste sjunga annars pallar jag inte. Ni kan ju föreställa er synen när jag har en dam i munnen, gapar så mycket jag kan, vattnet skvätter så jag måste ha glasögon, sugen surplar och suger och samtidigt försöker jag få fram något läte i form av sång som mer påminner om ett plågat gurgel. Jag försökte att dansa med fötterna en stund men det gav liksom inte samma effekt, det blir inte samma sak.
 
Jag måste komma på ett substitut för sången innan det är dags att ta resten av munnen eftersom jag inte klarade hela idag.

Jag lider av tvångstankar......

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ja det gör jag faktiskt ibland. Inte det där traditionella med dörrkollning och lampknappar utan andra saker.
 
Jag vet att saker smakar illa, gör ont, eller stinker så måste jag jag liksom prova om det verkligen är så. I somras hade Johan köpt en sån där flugdödare med ström som lyser i ett vackert blått sken. Jag gick och spanade på den där länge. Jag är livrädd för ström kan jag tillägga! Det sprakade och small när flugor och annat kröp in i den där och sedan luktade det som om man glömt en plåt i ungen innan man slår på värmen i den. Jag gick och funderade och kände efter.... " undrar hur det känns att sticka in fingret i den där egentligen?" . Jag gick väl nästa halva sommaren tror jag och finulade på det här. Varje gång jag hörde sprakandet så bara sög behovet i mig så stark att sticka in fingret och bara känna lite grann......
Till sist gjorde jag det.... Jag smög fram som om hela makapären skulle hoppa upp och döda mig och så satte jag in fingret och kände på den. " PANG!!!!" 
Jädrar vad jag skrek. Inte för att det gjorde så himla ont egentligen för den dödar inte ens de saftigaste flugorna men för att jag är så sablans rädd för ström. Troligtvis därför jag hånskrattar inombords om någon får sig en liten kyss av ett elstängsel.
En annan tvångstanke är att lukta och smaka. Smakar det så gott som det luktar? Luktar det så illa som jag tror det ska göra eller är det värre? Jag tillhör skaran av människor som tycker att T-röd, bensin och olika sorters lim luktar gått. Jag kan tala om för er att det smakar inte alls lika gott som det för mig doftar! 
Jag vet inte hur många gånger Johan vrålat - DU KOMMER ATT BLI SJUK!!!!!! Det konstigaste är att jag aldrig blir sjuk av att jag smakar eller luktar på de saker jag känner ett tvång inför. Men sen kan jag äta på en simpel kineskrog och bli asdålig. Hur kommer det sig?!
Ett annat litet tvång jag har är när jag är på en liten finare tillställning och man får en sån där linneservett att ha i knät. De är ju egentligen inte direkt gjorda för att ha till att torka sig med. Jag vet ju hur vi svor inom min tid i resturangbranchen när någon verkligen använt dom. Jag får sån obotligt sug av att snyta mig rejält i dom. Det är så mycket SÅ FÅR MAN INTE GÖRA som möjligt och jag bara vill vill vill.
Jag lättade mitt hjärta för kusin Christina sist jag satt med en sådan i knät och jag tror hon förstod mig vilken fick mitt tvång att lägga sig lite...
Nu sitter jag och spanar på den där fotogenvärmaren som Johan ställt in i vardagsrummet för att tillföra lite mer värme. Den lyser i vackert röd glöd.
 
Så nu vill jag veta...... Vilka är era udda tvång?! Och försök inte för jag vet att alla har några mer eller mindre som inte hör till de traditionella.
 
 
 

Andra Advent.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är det idag och jag och Leo har beslutat att det ska kokas knäckstrutar och klubbor. Det får nog bli en rejäl sats tror jag om det ska räcka ända fram till ju i det här husetl. Jag föredrar att göra såna saker i stället för småknäckarna. Formarna är minimala, välter, jag bränner mig och blir bara arg. Klubborna är mer uppskattade hos ungarna. Sen tycker jag att det är mysigt när de blir lite gammalt stuk på det hela.
 
Johan drog iväg med 3 barn till Julmarknaden här i Östansjös Ordenshus. Själv vill jag kalla det för bystuga men det går tydligen inte för sig. Det är ett Ordenshus och där med basta. Själv stannar jag hemma med Alfonz, min lekamen vill inte vara så sammarbetsvillig idag och att få på sig ett par skor skulle inte fungera alls. Men det gör inte så mycket, huvudsaken är att de som vill iväg kommer iväg. De är ju mest nöjda av att bara få komma dit och titta lite.
För övrigt är det himla skönt att ha Leo hemma igen. Han gör mig så glad med sina funderingar och utryck. De är fantastiska allihopa på sina egna vis. Så många olika personligheter i ett och samma hus utan några större missöden och katastrofer.
Funderar på att klä ut mig till Pepparkaksgubbe idag, då blir nog barnen glada.