Isande...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Är vindarna som smyger sig in på altanen i kväll. Den ljumma sommarkvällen där jag sitter här halvnaken försvann och byttes ut mot en tjock och lång skickad tröja och de knähöga raggsockorna jag fick av U i födelsedagspresent.

Lisa Ekdahl i lurarna vilket jag känner är lite väl deppigt just nu. Trasig kärlek och sålda hjärtan kan jag inte relatera till just nu. Jag är väl.ändå så älskad som det bara går att bli. Lyft, följd och inte ensam.

Appropå ensam så kom jag att fundera på idag på tillfällen för länge sedan då jag kunde sitta i en hel grupp med vänner och ändå känna mig ensam. Idag kan jag sitta i ensamhet och ändå känna mig fylld av det som sänds ut av de som just då inte är där.

Det är ganska nyligen jag för första gången jag upplevde den där känslan om ensamhet som jag aldrig känt förut. En otrolig befrielse att åter igen kunna lägga en obekväm känsla åt sidan och fortsätta kliva framåt.

Jag funderade på om jag själv har något orimligt krav eller önskan att bli fullärd i livet. Efter att ha haft ett rådslag med mina 2 hjärnceller insåg jag att så inte är fallet. Jag vill aldrig någonsin komma till den känslan som säger mig att jag vet det jag behöver om mig eller livet i allmänhet.
Jag vill aldrig sluta växa, sluta förundras och skratta åt alla knepiga och galna idéer jag har. Vill aldrig sluta förvånas över det som rör sig runt och i mig. Jag vill fortsätta bli stolt över mig själv när jag lärt mig något nytt, precis när.man som barn lärde sig nya saker och gladdes något oerhört över att äntligen kunna cykla. Jag vill aldrig tappa den känslan oavsett hur gammal jag blir.

Idag tog jag barnen och for till en vän, en manlig vän. Playdate med glada barn med tindrande ögon och liknande skratt samtidigt som mamman fick andas lite annan luft och glädjas av barnens lycka och själv få tala lite allmän skit.
Jag älskar de vänner som jag har. De som står där praktikt taget mitt i hjärtat och bara tar mig för det jag är och inget annat. Där jag kan koppla bort alla eventuella murar som det kan finnas rester av och bara vara, där det inte finns något att teatra inför, där allt blir så okomplicerat.

Ser fram i mot fredag och kaffe med Elin. Vi är alltid så himla kloka ihop. Jag kan med bestämdhet säga att jag och min lilla klunga av vännerna som står i hjärtat tillhör eliten i mänskligheten. Attans om vi bara hade makten att lösa världsfreden.
0,2 gånger av 10 har jag faktiskt lösningen på de flesta av världens problem! Den övriga tiden är jag nog mest korkad tror jag...

Nä nu får det vara nog. Känns verkligen som hösten är på ingång och jag vill fortsätta ha mina kvällar här ute på altanen. Varje höst sitter jag här med vinyerjacka och vägrar erkänna att det.är för kallt. Men riktigt så långt har det inte gått än.

Natti natt...







Natten är kommen...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
.... Äntligen och dagen är över.
Tillbaka på altanen, de mekaniska har släkts och naturen växer.

Jag har under sommaren njutit så väldigt av min oas, Café Oasen som incheckningen heter på fejjan.
Hur ska jag göra när vintern kommer? Jag behöver få ha den där lilla stunden på mitt ställe där jag hämtar kraft och energi. Bussen rör jag inte det är Johans. Jag får helt enkelt bygga mig en liten kåta eller spara pengar och köpa en egen.
Jag behöver mitt space även bara för en liten stund och jag behöver vara utanför husets väggar.

Alla årstider har sin tjusning. Jag behöver bara hitta min plats i alla skeden.

Drog på mig lurarna, hög musik och varje kroppsdel suger in andetagen samtidigt som jag blir tyngre och tyngre.
Dofterna i natten är så fantastiska och lätta att andas.Vid såna här tillfällen älskar jag att vara jag. Njuter av att ha min fina familj, allihopa fulla av kärlek och varje människa unik.
Biologiska eller ej vad spelar det för roll, kärlek är vad kärlek är.

"Himlen har en plan för dig" sjungs det nu i mina öron.... Jag har det textat på min hals. Det är en påminnelse om att allt har ett syfte även när det känns för tufft. För visst är det väl så att allt går att använda? Åtminstone vill jag tro så, att inget är bortkastat om man bara använder det på rätt vis. Jag vill inte att något ska kännas som bortkastad tid, av allt går att lära och växa. Av det jag fått vill jag kunna ge oavsett hur det påverkat mig just då när det skedde.
Känner mig välsignad med så mycket kärlek runt mig. Ibland undrar om jag är värd allt samtidigt som jag vill tro på att det man ger får man...

Nä nu ska jag stänga av musiken. Jag blir alldeles för djup av musik i mellanåt för mitt eget bästa. Behöver nog gala ur stämbanden lite tror jag.
Sjunga ut!
Natti natt.

Slagit mig ner i fotöljen...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
.. På altanen efter middag, en himla massa tvättande och nakna barn som sprutar vatten på varandra, sig själva och mamman när de får chansen.
Inez talar oavbrutet om allt och ingenting.

- Är gurkor döda när vi äter dom?
- Dör de när vi skär sönder dom.
- Varför är inga kompisar hemma?
- Kan barn vara troll egentligen?
- Är löss en sorts vampyrer?

Jag satte henne på golvet med alla våra pysselgrejor, saxar, lim osv. Hoppades att jag skulle få slippa svara på frågor hela tiden om hon var sysselsatt med skapandet som hon älskar. Men icke, damen är fullt kapabel att göra flera saker samtidigt.
Men hon är lycklig min prinsessa och finns det något finare än det.
Men jag skulle verkligen behöva vila öronen en stund men det är ju natt snart igen.

Nu ska jag assistera med lim så nu får jag inte sitta still längre...



Tystnaden och natten...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
.. Har fallit i huset Annelund.
De små sover och de stora häckar på sina rum.
Jag njuter under ljuskronan på altanen. Tröttare än tröttast men vill inte gå och sova. Luften är lätt att andas och det ända som hörs är en hund som snarkar vid mina fötter. Till och med kycklingarna sover djupt i natten.

Natten är då jag trivs bäst och slappnar av, lever ut allt jag har.
När jag promenerar gör jag det hellst i mörker. Trots att jag är livrädd för psykopater och galna hillbillys som ska komma och styckmörda mig och strö ut mig över bygden så går jag hellre på natten. Man blir osynlig och finns inte för andra för en stund. Några lampor lyser i några fönster och jag kan fundera på hur deras kvällsrutiner ser ut, vad gör de nu?
På natten känner jag mig anonym och landar på något vis i mig själv mer än på dagtid.
På dagen rusar tiden fram och allt bara sker. Människor tittar genom sina fönster och ser vem som går förbi... " Jaha är hon utanför gården?!"
Nej jag vill ha natten, när naturen lever upp och inte tystas ner av människor och maskiner. När gräshopporna spelar och djuren vågar sig fram att leta mat.

Jag skulle kunna sova på dagen och leva på natten om inte resten av livet krävde motsatsen.

En sval sommarfläkt smeker ansiktet, dofter och ljud blir så mycket tydligare. Det mekaniska tystas ner när det naturliga växer.

Sova på altanen i natt kanske?.....

Åskan har dragit förbi...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Och det värsta regnet har lagt sig. Enligt mitt tycke kunde det gott ha fått fortsätta lite till.
Dagen har rullat på i en faslig fart. Efter 5 timmar på stranden är denna mamman ganska så mör. 5 timmar med trötta ungar som inte har gnällt ett ord. Fantastiska barn vi har.
Vattnet va så pass varmt att jag vågade bara utan att bli allt för nedkyld och smärtsam.

Vi har byggt sandstallar till ponnysarna, letat fisk, trampat på slime, grävt ner barn och bara njutit i fulla drag.
Leo tog med mig en bra bit ut. Han drog mig på sin lilla surfplattegrej av frigolit. Botten var äckligt! Fy faaan för att sätta ner fötterna när slimet slingrar sig mellan tårna. Jag vägrade sätta ner fötterna trots att vattnet knappt nådde till tuttarna. Kramphöll mig i frigolitbiten. Leo roade sig med att se till att jag föll av hela tiden. Jag fick panik och han skrattade rått som den sadist han är.
Mysigt med glada barn trots det.

Jag och Inez plockade sten.
Även gråsten glittrar, åtminstone så länge man fuktar dom....

Nu kvällen i huset Annelund.




Chokladpraliner.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Sitter jag och smaskar på tillsammans med kaninen Göran som mest bufflar runt och tvättar sig.
J luskammar barn i köket. Känns som en bra arbetsfördelning detta.

I morgon är det 5-årig bröllopsdag.
Vart sjutton tar åren vägen? Får lite ångest när jag märker hur fort det går. Jag har det så himla bra i mitt förhållande till min J och kärare och kärare blir jag. Måtte det aldrig gå åt fel håll för han är jädrigt bra min J. Han står ju ut med mig ju!

Har haft en jobbig migrändag idag. Har lyckats få det i ordning och hoppas det håller då min lilla Leo tävlar i morgon och jag gärna vill vad med och titta.
Saknar många människor, min familj, Verene, Guro, Liv, Liv och många fler som finns på lite längre håll.
Det känns skönt för mig som aldrig förr kunnat umgås med kvinnor att faktiskt känna saknad av kvinnliga vänner som betyder mycket.

Fick kramas med Tilda idag. Underbara Tilda som är så fantastisk och finns där alltid. Och stal en kram av Monique vid Maxi. Om J någonsin lämnar mig så ska jag gifta mig med Monique. Leo är inte så förtjust i den planen, vart sjutton skulle vi alla få plats?! Det va hans största problem... Underbara barn.

Göran har har tröttnat på mitt sällskap för han biter i min byxa. Inez säger att det ät svar så nu gör vi kvällen i huset Annelund.



Ett stilla sommaregn...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Smattrar på altanens tak och vattnet strilar ur stuprören.
På dagbädden med Bo Kaspers Orkester i öronen, ett ögonblick i sänder.

Några stilla tårar som rullar nerför ansiktet. Följde doktorns råd och gjorde en plåster pause. Så nu ligger jag här oförmögen att göra nåt mer än det mest basala då smärtorna är svåra och jag hellst vill försvinna någon annanstans till ett annat liv, en annan kropp.
Jag ville ju bjuda familjen på paj idag, min godaste paj med knäckigt skal. Löjligt att gråta över en paj, visst?
Skiter väl i pajen egentligen, vi behöver inte mer socker. Jag blir ledsen över allt som inte fungerar, allt som jag skulle vilja, göra, skapa, leka, springa, hoppa, njuta mer av livet än vad jag kan i vissa fall.

Jag är ganska duktig på att balansera vågskålen och få det att funka hyfsat. Få ser mig i det tillstånd jag ligger i nu med tårarna rinnandes av smärtor.
Vill bli sedd som den glada positiva, den person som jag alltid önskade få vara.

Ett ögonblick i sänder sjungs det....

Detta går över och det gör det snart bara jag törs lita på det och slappna av.
Fram tills dess har maken klistrat på ett nytt plåster, skiter högaktningsfullt i någon plåsterpause och jag får se ut som en robocop-kopia.

Snart kommer ett nytt ögonblick..



Åter på dagbädden...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Efter en dag med badbesök, veterinärsbesök och tvätt i ofantliga mängder.
Den lille kulösa kaninen vilar brevid torktumlaren i badrummet.

Tankarna snurrar i mitt huvud om jag kanske borde lämna alla sociala nätplatser. Idag har det varit en sån dag när hur mycket tragi som hellst farit förbi i händelseflödet på fb. Barn och djur i varma bilar, videos med misshandel av barn, bilder på kämpande hundar osv.
Jag fixar inte att varken läsa eller se. Min hjärna kör i gång i 7000 varv.
Hur mår föräldrarna som lämnade sitt sovande barn i bilen? En idiotisk handling men barn dör förbannat och det är klart föräldrarna sörjer ändå.
Flickan på filmen, vem tar hand om henne när de som borde inte gör det?
Det gör så ont i hela mig.
Jag kan inte bläddra och släppa som många andra. I mig skapar det en reaktion och inte sällan leder till tårar för de som lider.

Ja jag är överkänslig!
Men jag är så mycket hellre överkänslig än avstängd. Tro mig jag har prövat båda delar.
Jag har så många gånger fått höra att jag ska bry mig mer om mig själv än om andra. Det är helt sant men jag kan inte minska min empati. Istället har jag sett till att lära mig bry mig om och älska mig själv lika mycket som andra, är ni med.

Sen vet jag att J tycker att jag är galen när jag lägger våra sista pengar på en "Situation Stockholm" när vi haft det riktigt kärvt. Men för oss löser det sig alltid på något vis, det gör det alltid.
Men när man står där utanför en affär och försöker få ihop några kronor till en smörgås eller ett paket köttbullar. Då löser det sig inte bara så där. Vad gör då om min 50-lapp fattas mig jag får väl sälja ett par av alla mina skor då.
Jag mår bra av att få köpa den där tidningen i mellan åt. Ibland har jag inte haft pengar så det räcker då har personen fått det lilla som jag har för tidningen brukar ändå bli liggandes i bilen.

Nog om det....
Fb och alla filmer och bilder = kräks

Avkoppling...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Hamnade på rygg i dagbädden på altanen. Vädergudarna är snälla och ger oss gott om värme. Ett utslaget badmonster på 1 år sover middag. Fadern i huset kör Inez till farmor då hon absolut skulle dit.
Själv hamnade jag här efter vägen mellan tvättmaskinen och torkvindan totalt utslagen av värmen.
Lider en del efter knäppinfallet jag fick igår. Ibland funkar helt enkelt inte hjärnkapasiteten hos den här damen.
Tur att jag har min make som bromsar mig i mellan åt så det inte blir några värre grejer än att måla om.
Han är trots allt väldigt tålmodig med mina idéer. Kanske inte alltid så förstående och säger inte direkt i mot mig när jag erkänner högt att jag inte vet riktigt vad som fick in mig på just den idén och att jag inte har en blekaste aning om vad jag håller på med. Han brukar nicka lite för att bekräfta att jag faktiskt ibland inte är riktigt klok. Men tålmodig är han min make, ingen kan klandra honom för motsatsen. Han har en konstig förmåga att kunna tala om för mig att jag både är för impulsiv och skvatt galen utan att förolämpa mig, det är minsann en konst.
Själv vidhåller jag i vanlig ordning att det är den största delen i min underbara charm och det han föll för hos mig.

Allt div skrot jag hittade på semestern har funnit sin egen plats i hemmet och jag är nöjd. Men den där vikingagubben jag fick av mamma gjort på Nittsjö Keramiken ser lite läbbig ut ser jag nu när jag ligger här och glor han rätt i ansiktet.







Avsked...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Sista morgonkaffet på gården i den lilla byn utanför Rättvik.
I morgon kommer kaffet att avnjutas hemma på min egen altan tillbaka i verkligheten. Känner att jag kommer vara rödgråten när jag kommer hem. Har redan skvätt lite saltvatten här och var.
Försökte övertala Inez att stanna lite till men hon tycker det räcker nu. Hon vill hem till sina djur, sin säng och sina rutiner. Enligt henne har allt varit för ovanligt allt för länge. Inte ens hennes nya kärlek går att muta med.

Så nu är det dags, åter till verkligheten igen.

Snygg naken..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Åter igen tid för eftertanke i en rosa campingstol i en liten by utanför Rättvik.
Inez sitter inne och ritar och Alfonz sover i skuggan nere vid höladan. Han sover himla gott där har jag märkt med sällskap av hästarna.

Idag har vi varit nere vid långbryggan och badat. Mycket skönt och barnen är glada. Jag ville passa på och duscha och tvätta håret då de möjligheterna inte finns där vi bor. Inez följde med mig till duschrummet naturligtvis.
Flera gånger fick jag säga till henne att inte öppna dörren när hon ville lämna mig till allmän beskådning där jag stod språngande näck täckt i lödder.
Den diskussionen har vi ganska ofta. Ungefär varje gång på en offentlig toalett.
Hon kan för allt i världen inte förstå hur det kan vara okej att hon går runt naken men inte jag.
- Vad är det för fel att vara naken?!
- Inget!
- Varför får dom inte se dig då?
- De tycker nog inte om det.
- Varför inte, du är ju snygg naken!

Min kloka lilla snart 4 åriga prinsessa...
Vad sjutton säger man?! Hon tycker att det är hemskt löjligt att inte vuxna får gå nakna utan att det blir katastrof och när jag hör hennes resonemang kan jag inte annat att hålla med henne. För egen del hade jag inte brytt mig det minsta om kastade upp dörren och visade upp mina behag. Men för barnfamiljen utanför hade det nog inte varit lika uppskattat.
Jag måste ju ändå påpeka att de flesta inte vill se andra människor näck vart som helst oavsett om de är snygga eller ej. För henne är alla kroppar snygga oavsett hur de ser ut. Jag hoppas hon behåller den synen när hon växer upp. Men med henne skulle det inte förvåna mig alls och hon gick naken genom stan bara för att poängtera någonting hon tycker är viktigt. Gör hon det kommer jag bli hennes fanclub.

Nä lite mer kaffe då...



En stund liggandes på mage...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
I gräset och lite tid till eftertanke i tystnad. En gräsklippare hörs långt där borta.
Har lyckats tvångsöva ligisten i bilen efter några tappra försök på övervåningen. Han kom ju på att han faktiskt kan klättra ur vaggan vilket var betydligt mer intressant än att sova middag. Men sova bör han annars sover han middag när jag anser vi ska sova för natten och jag får vara vaken till tidig morgontimma. Jag bara vägrar det. Jag ska ju faktiskt göra den årliga kraftansträngningen i morgon. Tur att min syster följer med och kan påminna mig om att jag har världens bästa tålamod när jag känner mig som en spottkobra i lejongropen.
Nä skämt och sido kommer det bli jätte mysigt. Barnen har någon underlig förmåga att vara exemplariska när vi ska göra något speciellt.
Det är lätt att bli hemmablind vet ni väl. Jag brukar åka till öppna förskolan eller andra platser där barn samlas när jag tyckt för länge att mina barn är odrägliga. Då hittar man alltid någon mamma som har en större dust med sin avkomma än jag brukar ha och så framstår mina ungar som änglar och jag kan vara nöjd ett tag till. Ungefär som när man inte har orken att ta tag i röran hemma så är det himla skönt att kolla på program som " Rent Hus". Då kan man förfasa sig över andras olycka en stund och glömma bort sin egen misär. Även om programmets tid bara är 30 minuter så är det i alla fall 30 minuters vila från prestationsångest och kontrollbehov.

Nä nu måste jag leta efter ett plåster. Inez dök just nedför trappa med blodvite som följd. Eller också tar jag ett grodblad så kan jag ligga kvar....




Ligger och tittar i taket....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
I min systers gästrum. 3 små avkommor snusar och snarkar brevid.
Vi njuter av semester hemma i Rättvik. Ni vet väl att solen alltid lyser i Rättvik även om det som i dag har blåst smådjävlar och regnat. I min värld i min hjärna lyser solen alltid här. Barnen springer runt som vildar och är glada och jag är lycklig och tackar gud för att jag slipper Böda camping även i år.
I morgon kommer min man hit. Jag tvingar honom inför en släkträff. Dessutom känner jag att det till och med för mig som är så attans ofelbar är lite överkurs att ta med alla barnen själv till Leksands sommarland. Jag skulle säker hålla ihop under tiden men sen då när hjärnans alla bitar ska läggas på plats så skulle det nog bli lite o-ordning i biblioteket om man säger så. Ungefär som idag när kusinerna huligan hållt låda hela dagen. Jag hörde min systers bil på långt håll och kände hur jag gick från stålmorsa till praktvrak på 0,2 sekunder. Av hennes blick att dömma så syntes det också.

Nä sova nu då kanske.....
Om jag bara kunde sluta tänka på hur plan a, b , c, d och f ska se ut inför sommarlandsbesöket.



Sommaren är här.... och rädslan...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Både människor, djur och grönska lever ut vid den här tiden.
 
Jag njuter för fulla muggar av det vackra vädret, glada barn och bruna ben.
Allt blir så mycket enklare på sommaren. Barnen kan springa ut nakna, inga bylsiga viterkläder, elräkningen sjunker, kroppen fungerar lite bättre, sommarlov och vi gör vad vi vill utan krav.
 
Nackdel är myggbett, igelkottsloppor och svinkoppor.
Men nu ska jag inte tänka på det, jag ska vara POSITIV.
 
Men med sommaren kommer vatten och båtar!
Båtar är min stora skräck. Inte för egen del men angående barnen.
Min skräck för att sätta mina barn i en båt är inte rationell någonstans. Det är bara fruktansvärt.
Jag ser för mig i mitt inre hur unge efter unge ramlar ner i det svarta vattnet, sjunker och aldrig mer syns till trots desperata försök till att hitta dom.
Jag kan genomföra det men det är på gränsen och jag grinar som Inez när hon ser en skalbagge med de värsta Lille-Skutt-tårarna.
Ända anledningen till varför jag genomför det om än gråtandes är att jag inte vill att mina barn ska gå miste om roligheterna. Dessutom hatar jag när rädslor styr mitt liv och något jag inte accepterar.
 
För ett tag sedan var vi i Stadsparken inne i stan. Där kan man en liten båt över Svartån till Barnens ö. På vägen till båten tar Inez min hand, trycker den hårt och tittar mig i ögonen.
 
- Mamma, du behöver faktiskt inte gråta idag!!
 
Till och med 3-åringen fattar att Mammans rädsla inte är logisk och tack gode gud för det.
Jag skulle alltså hellre ta de små som inte kan simma på ryggen och simma över med dom än att sätta dom i en båt. Fattar ni då hur vrickat det är.
Det sa jag till en dam som satt bredvid mig i båten när jag började få lite panik när jag såg lite vatten på botten av båten. Att det hade regnat förträngde jag helt, det va ju klart vi höll på att sjukna, det fattade väl vem som helst.
 
- Du är ju vrickad! utbrast damen till mig.
- JAG VEEET!!!
 
Förra sommaren skulle barnen åka segelbåt. Bara en sån där liten provsväng på havet.
Jag satt på bryggan och hulkade en bra stund innan jag klev i. Leo satte kvickt på sig flytväst för att lugna sin mamma. Jag klev i efter ett tag, det gör jag alltid. Jag behöver bara suga på karamellen ett tag innan. Det skulle inte falla mig in att inte genomföra det då det skulle innebära idiotångest.
När ungarna skulle ur båten  "i och ur är värst" så gick jag under däck för att slippa se det. För det som inte syns finns inte och då behöver man inte vara rädd. Snacka om att sticka huvudet i sanden.
 
Ja ja nog om detta. Jag tycker att vi åkt nog med båt i år. 10 meter åt ena hållet över ån och 10  meter tillbaka. Enligt J så bottnade jag till och med, men det sa han säkert för att han såg att jag började hyperventilera.
 
Nu är det kvällen i huset Annelund.
Tonåringarna sysselsätter sig sent då det är sommarlov och de små snarkar i sina sängar.
I morgon måste jag släppa lyxslappet och ge mig iväg på möte. Bli en tigerhona och slå näven i bordet för 583e gången.
 
Sov sött och vakna blött..
 
 
 

Barnledig Egen Man & Fru Tid...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Det har jag och min make haft i dag, det har vi varannan måndag mellan 18-20.
Egentligen är det Cope-tonår föräldrautbildning som komunen erbjuder vi åker på men det är även lite egentid i bilen dit och hem.
I alla fall är det väldigt givande att åka dit till Familjens Hus och bolla lite ideér och tanker, skratta och fnissa lite.
 
Jag har gått det förut då varianten om mindre barn så jag hade inte tänkt att gå det i år.
Men så kom det sig att den kära Ann höll info om det på ett annat möte jag deltog i.
Jag frågade om det bjöds på fika och hon kontrade med....
- Jag räknar med dig! och tittade på mig så där fullt i fan att jag ville springa hem och ringa och anmäla halva min släkt.
Jag talar ju om MIG här. Hon som känner världens dåligaste samvete mot alla som jobbar inom folktandvården bara för att hon väljer att ta familjen till Smile i stället. Hon som fick en egen sida på Wikipedia för att ge "dåligt samvete" ett ansikte, dessvärre blev sidan tyvärr bortplockad snabbt som tusan.
Naturligtvis anmälde jag både mig och min make. Han var ju lite tvär från början men nu kan man nästan ana att han ser fram i mot de där måndagarna med guldklimparna från komunen.
 
Idag gick det dock upp för mig att det bara var 2 tillfällen kvar!
 
PANIK!!!!!!!
 
Jag har ju faktiskt skapat mig ett behov här. Att det ska ta slut ger mig ju separationsångest från helvetet. Hur sjutton ska jag klara mig själv nu med massa hormonstinna tonåringar runt omkring mig. I vanlig ordning så flyger logiken långt långt bort utom räckhåll. Det finns liksom inte en tanke på att jag klarat det alldeles ypperligt och att det inte var att vi hade såna enorma problem som gjorde att jag anmälde mig. Nu ska jag helt plötsligt klara mig själv igen. Släppas ut i tonårsvärlden utan instruktionsbok och där vara auktoritär  utan att behöva stå på en stol så jag inte behöver vara minst.
 
Egentligen handlar det inte så mycket om att jag tror att jag inte ska klara av det. Rationellt sätt att se på det så vet jag att jag är en skit bra både tonårsmamma och småbarnsmamma. Allting handlar om att jag tycker det är så himla mysigt att vara där tillsammans med min man, roliga människor och hämta kraft och energi en stund.
 
Så nu har jag separationsångest.
Men jag tror jag kommer få igenom att ha en träff till.
Om inte så kommer jag ta till Lille-Skutt-Tårarna.
 
 
 
 

Om jag skulle kalla mig.....

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Bloggare så vore jag den sämsta av den sämsta.
 
Fast nu är jag ingen bloggare. Jag är jag och även fast jag vet att det jag skriver är uppskattat av många så är det främst för min egen skull jag skriver för att jag har behov av det.
Som så mycket annat finns behovet i perioder.
Egentligen hade jag kunnat skriva om hur mycket som hellst de sista månaderna men behovet har inte funnits där.
Varje dag är ju fyllt av betraktelser, tragi och vardagshumor.
 
Fast jag är ju en periodare i det mesta jag gör. Jag har en liten tendens att bli lite manisk i det jag gör.
Får jag för mig att jag ska lära mig sticka så ser jag till att sticka tills fingrarna blöder och det mesta annat som inte är livsviktigt blir ganska eftersatt. Sen dumpar jag det för då kan jag det hyfsat och då är det inte roligt längre.
 
När jag satt härom dagen och fnissade lite åt mig själv och mina perioder i det mesta som existrerar så kom jag att tänka på det här med självförtroende och självkänsla.
Jag har något slags varannan dag syndrom. Dessutom styrs jag otroligt av det som finns runt omkring mig, känslor, musik, humör och stämmningar över lag. Jag är som en svamp som suger in allt. Sedan kan det bli lite svårt att sortera alla intryck och känslor som inte alltid är mina och som i många fall gör mig lite överkänslig. Förr stängde jag in mig i det här och la all skuld på mig. Idag har jag inga problem med att fråga någon annan om mina tankar och känslor är rationella. För det ska gudarna veta att det finns mycket i den här hjärnan som inte är rationellt. En fördel är att när jag fråga J om jag är rationell och han säger NEJ så är det ganska enkelt att slänga det i soptunnan.
 
Jag hänger nog inte med i svängarna själv ibland. Det gör inte så himla mycket egentligen.
Jag intalar mig själv att det är en del av min underbara charm. Min make håller inte alltid med men det gör inte så himla mycket det heller. Jag är en kvinna med förmåga att sålla ut det jag tycker är viktigt och mindre viktigt
Hänger ni med i svängen? Nej inte jag heller men det gör inget.
 
Jag har många mindre fördelaktiga saker med mig själv och den som drabbas hårdast av dom sidorna är oftast jag själv. Om jag skulle ta mig själv på allra störta allvar jämnt så skulle jag gå under och jag anser inte att livet ska gå ut på att lida oavsett hur det ser ut och vilka förutsättningar man har.
Om man bara gör det bästa med det man har, accepterar sig själv och lär sig och skratta åt sig själv och sina beteenden så kan man ganska snart ha ganska roligt åt sina mindre fördelaktiga sidor. När man sedan börjar se dom med lite humor så börjar de snart blekna mer och mer och blir ganska så obetydliga.
 
Nu talar jag inte om sidor där man skadar andra människor utan snarare sig själv i sitt sätt att se på sig själv och det egna jaget, skuld, skam, självförtroende och självkänsla.
 
När jag skriver detta har jag Jonas Gardell och " Nästan Vackra" i öronen.
Så otroligt vacker och så sann.
 
Dagens tanke..... Skratta mer åt mig själv...
.
 
 

Händerna upp i luften..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
...Pannan mot baren, nu spränger vi taket.     
Hamnar i himlen, där änglarna gråter.
Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften.
Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten.
Och jag är en vinnare igen........
 
Det flödar toner ur högtalarna när jag dansar mig fram genom undervåningen, plockandes lite här, viker tvätt lite där. Jag fullständigt älskar att försvinna bort i musiken och låta kroppen ryckas med. I bland blir dansandet mest ett par spasmiska rörelser och andra utifrån skulle nog mest bli rädda över om jag var på väg att få ett epilepsianfall eller inte.
Inez njuter och är gärna med skrattet blir ett sånt där härlig barnskratt som kommer ända nere i från magen.
Leo är inte lika imponerad. Mamma ska inte dansa runt i makens kalsonger med dålig resår. Han tycker nog att jag åtminstone kan ta på mig en bh, det kan ju faktiskt komma någon.
Men när jag dansar så struntar jag fullkomligt i det, det är bara jag och musiken. Jag blir bara lycklig. Till sist brukar jag få med honom ändå när han inser att han inte kommer undan synen. Då dansar ungarna någon snurr-på-huvudet-dans och mamman dansar med de stora badlakanen och 14 udda strumpor.
Ingenting i synen är perfekt men allt känns fullkomligt....
 
 
 

Min största rädsla just nu...

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Ofta när jag ser hur de små upplever världen kan jag sakna den där känslan av att att det mesta man gör är ett äventyr. Då den största lyckan befann sig när man fick hoppa i en vattenpöl, när första snön kom och känslan av att gå igenom den, den stora lyckan av att få välja dagens middag eller krypa upp i knät och lyssna på en saga som kanske var lite läskig. Jag är glad över att jag inte har vett till att förstå att jag som vuxen inte bör hoppa i vattenpölar och gärna gör det tillsammans med mina barn, de lider inga större men utav det.
Någonting jag funderar mycket på just nu är att en dag troligtvis alldeles för snart så ska min lilla flicka bli större och kommer att inse att världen inte alltid är så vacker och allt det där naiva kommer att sina mer och mer. Internet är min största fasa. Varje dag ser jag olika sidor på nätet profiler gjorda av tjejer mellan 11-15 år där hela profilen är som en vandrande reklampelare för de själva. Tekniken för utvecklingen framåt men gör samtidigt så otroligt mycket skada. Bilder pumpas ut på nätet med texter " Gilla om du tycker att jag är snygg" sexig? osv." Några kommenterar hur fin flickan är, några lägger några elaka kommentarer och de som inte skriver något eller gillar tycker automatiskt att flickan på bilden är ful. Så måste det ju vara eftersom de inte ger bilden någon uppmärksamhet alls.Vad gör det med en självkänsla varje gång det slängs upp en sån bild? Om det lyssnats bara på det positiva som gavs så hade den varit skyhög men eftersom det mest lyssnas på det negativa så blir det nog inte så bra.
 
Det är en ålder jag verkligen inte saknar, tidiga tonåren alltså?! I den senare tonåren var jag ju mamma och där hade jag liksom växt i från den dessperata känslan som man inte kan riktigt sätta ord på när man är tonårstjej.
Jag menar inte att alla tonårstjejer har det jobbigt för så är det inte. Vissa har turen att inte bry sig nämnvärt om hur man ska se ut och vara ut från någon annans normer.
Men mycket jag ser gör mig rädd. Jag jagade också den sanna kärleken i den åldern. Jag kunde inte heller känna skillnaden mellan kärlek, attraktion och kåthet resulterat av hormoner sprutande som en oändlig fontän. Det är där min rädsla för tekniken kommer in.
Om jag på den tiden skulle göra samma reklam för mig själv som tjejerna idag kan göra varje dag på internet så skulle jag till en börja med bli tvungen att hyra ett stånd på Rättviks marknad. Hellst skulle det nog stå så nära rondellen som möjligt eftersom det va där ungdommarna hängde. Sedan skulle jag få göra ett stort plakat med en käck sexistisk text på ang mig själv. I handen skulle jag ha en stor megafon eftersom jag måste överösta folksamlingen och då och då skulle jag vråla
- SE MIG, ÄLSKA MIG, SKRIV GILLA PÅ EN LAPP OCH LÄGG I LÅDAN HÄR OM DU TYCKER ATT JAG ÄR SNYGG/SEXIG!
 
Det skulle vara ganska krångligt att få till det snygga plutet med läpparna som gör att näsan ser platt ut samtidigt som jag vrålade i min megafon. Fast det kan ju kompenseras med fler strumpor i bh.n och djupare uringning.När marknadsdagen var slut skulle jag cykla med alla tillbehör de 5 km hem till flickrummet i Nittsjö och räkna lapparna. Kanske fick jag några lappar men vet nu hur många besökare det är på Rättviksmarknad varje år och som inte gav någon lapp. Naturligtvis skulle jag inte se de få lapparna jag fått heller utan tänka på alla de 1000 som inte gav någon lapp utan bara gick förbi.
Det hela skulle bli så himla krångligt att det skulle göra det omöjligt att göra den formen av reklam av sig själv.
Men med dagens teknik kan detta göras överallt varje dag.
- Men vart är föräldrarna då?! sade en fyndig människa jag diskuterade saken med.
Ja.... få tror inte något sånt om sin lilla ängel. Andra gör allt som står i deras makt för att förhindra det. Men man kan inte skydda sina barn från omvärlden 24/7. Det är omöjligt, då skulle de inte få gå till skolan, ha kompisar, titta på tv, läsa tidningar. Man kan bara önska att de verktyg man gett har varit tillräckliga för att de ska använda dom i den stora världen. Men där hormonerna kommer in går det sunda förnuftet ut så enkelt är det. Alla har vi varit tonåringar och alla vet vi att vill vi blåsa våra föräldrar så gör vi det, det är naivt att tro något annat. När min lilla dotter säger att hon vill vara Rapunzel så känner jag att jag skulle vilja ta tillfället i akt att låsa in henne i ett högt torn någonstans och skydda henne från resten av omvärlden och särskilt från hormonstinna tonårspojkar som på sin kant kampar med hormonerna även om det inte är på samma sätt som flickorna gör.
Jag i tidig tonår gjorde allt för att finna den stora kärleken som skulle vara resten av mitt liv. Jag var så säker på det att jag gick över både vänner och föräldrar. Man söker kärlek och får kuk som Mia Skäringer sa vid något tillfälle.
 
Flicka: Åh han älskar mig.
Pojke: Åh jag får ligga, vänta tills polarna får höra.
Flicka: Får stämpeln som slampa.
Pojke: Blir cool.
Fast för 15 år sedan räckte det ju med att man hade haft 2 små kärlekar och sedan var man slampan ungefär.
Nu låter det som om jag är oerhört bitter på tonårspojkar från min undom. Det är jag naturligtvis inte, de tampas med sitt och kombon blir inte alltid så bra.De är inte så bra på att läsa signalerna. Sitt eget ansvar i att våga säga nej kommer man inte i från även om man gärna vill skylla saker och ting på andra, särskilt de mindre fördelaktiga bitarna av sig själv. Bitter blir jag på de som rent och uträknande utnyttjar flickans behov av att känna sig älskad. De sk vuxna som är ruttna nog att putta in en trasig själ på 14 år på en toalett, göra sitt och sedan lämna henne gråtande. Den typen av människa vill jag plåga... sakta.
Där i mot önskar jag att jag hade tillräckligt god bild av mig själv att säga - Jag behöver inte dig för att känna att jag duger!
Det hoppas jag att min dotter i framtiden kommer kunna säga om hon hamnar i en situation där hon söker kärlek men blir serverad något annat. Jag önskar att hon kommer kunna säga och känna JAG DUGER UTAN DIN BEKRÄFTELSE!
Jag önskar att alla dessa flickor på jakt efter bekräftelse kunde se sig i spegeln och inse hur vackra dom är. Det utan att pluta med läpparna så att näsan blir platt och ta bilden upp i från så att klyftan ska synas mer.
Jag önskar att barn skulle få vara barn, både pojkar och flickor.
Jag vill ta dom i handen och hoppa i vattenpölarna, utan gummistövlar!
 
 
 
 
 

Ta för dig av livet och det du är värd....

publicerat i Lite Väl Djupt & Överkänsligt, Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
För ett tag sedan så råkade jag höra ett samtal mellan två människor. Jag vet att man inte ska lyssna på när andra talar med varandra men ibland är det svårt om man inte har öronproppar med sig vart man än går. Dessutom diskuterade dom ganska högljutt så det va svårt att undvika och när jag väl hörde samtalet så kunde jag inte låta bli att börja fundera.
Den ena människan hade ganska tydligt haft ett ganska knackit liv på ett eller annat vis, det framstod i alla fall att det hade varit riktigt tufft. Det andre människan som var äldre, kanske en mamma eller svärmor försökte ganska barskt tala om för vederbörande hur bra hon ändå hade det idag jämfört med förr. Hon hade ju trotts allt tak över huvudet, oftast mat på bordet och ingen som var elak mot henne." Visa lite tacksamhet för i helvete ".
Sånt här kan få mitt hjärnkontor att snurra rejält. Givetsvis ska man vara tacksam för livet och det som man får. Jag är tacksam var eviga dag över att få ha förmånen att äta frukost tillsammans med mina barn, kunna ge dom den mat dom behöver, kärlek i överflöd och vara den som får sätta gränserna i deras uppväxt. Det finns så otroligt mycket som jag är tacksam över så jag skulle kunna skriva en hel bok om det.
Men tacksamhet är inte samma sak som att " nöja sig med ".
Jag anser inte att man ska behöva nöja sig med småsmulor bara för att man startat lite längre ner på näringskedjan och börjat med sämre förutsättningar eller kommit i en kris i livet som gjort att man fallit ner ett par pinnhål. Om man lever i svart så är det lätt att sedan nöja sig med grått och inte kämpa för att komma till vitt eftersom man tittar tillbaka och jämför med hur det var när det va som svartast. Den som startar på vitt då, den skulle ju aldrig nöja sig med grått... eller?!
Om jag hade nöjt mig med grått så hade jag fortfarande suttit i en soclägenhet med ett förmedlingskonto, jag hade inte haft ett självständigt liv och troligtvis mått ganska pissigt. Jag hade säkerligen inte kommit särskilt långt med min personliga utvecklig, missbrukatpersonligheten hade varit mycket tydligare, mitt liv hade säkert styrts av gamla trauman och jag hade varken haft utbildning eller körkort. Sedan hade jag säkert om jag haft ett förhållande levt med en gangster och inte en genomsnäll rörmokare. Men om jag hade jämfört det med några år tidigare så hade det ju framstått som rena himmelriket och jag hade varit oerhört tacksam för att slippa vara där jag var förr. Det är så himla enkelt att fastna där oavsett vad orsaken är som gjort att det varit svart.
När jag hörde de två kvinnorna diskutera så ville hela jag bara utbrista
- Varför ska hon nöja sig med det där när hon kan klättra dubbelt så högt upp på stegen om hon bara vill och får rätt stöd! Hon är väl ändå värd bättre ändå även om det varit mycket sämre! Tacksam kan hon vara ändå under tiden för allt som ges...
Det grämer mig för att jag inte sa det där men samtidigt hade jag nog framstått som en otacksam idiot för jag blev så uppretad att jag nog inte kunnat förmedla det på ett bra vis. Men jag tycker faktiskt inte man ska behöva nöja sig med en viss nivå bara för att man legat och slickat på botten i den svartaste kloaken. Det är inte otacksamhet att vilja mer med livet än så. Jag anser att det är att se sitt eget värde i att vilja ha ut mer av livet. Och nu snackar jag inte i materiella ting utan livet i sin helhet.
Ta det du är värd av livet och fortsätt sikta upp mot dina mål, det är du värd.

Det är verkligen tomt i bollen... På riktigt..

publicerat i Verkligheten, Om Allt & Inget Särskilt;
Jag skulle skriva ett käckt inlägg om en grej som hände på Juldagen. Detta inlägget skulle heta något i stil med att det var bevisat att det va tomt i bollen där uppe.
Anledningen till detta inlägget var att Leo fick en spionlampa i julklapp. Denna lampan lyste han mig i munnen med när han och Inez lekte doktor. Plötsligt säger han att det lyser rött ur mitt högra öra. Han lyser utanför munnen och när han sätter lampan till munnen så utbrister han: - Hi hi Ja det lyser verkligen..
Jag har gått och finulat på det här och hur gångar mellan mun och öra går egentligen, varför lyser det bara ut genom det högra örat och inte genom det vänstra?!
Jag skojade till det med att det nu är bevisat att det är tomt maken höll givetvis med. Men när jag berättade om det hela för min Mamma som utbrast - Jo men det är nog inte omöjligt! Så kläcker min kära man ur sig - Fattar du inte att du blev blåst av en 7 åring!!
Jag blev tvungen att fundera ett tag, ungen var ju verkligen trovärdig. När jag sedan frågade Leo så fnissade han bara och tyckte det va hemskt roligt att jag gått på det hela.
Jädra unge!
Vilken himla tur att jag inte skrev det där inlägget där jag va så eld och lågor över att man kunde lysa genom munnen och ut genom örat! Jag fattar ju att jag hade blivit totalt idiotförklarad..... Och jag fattar att jag nog blir helt idiotförklarad nu med men va fasen......
Min unge har ju humor i alla fall och eftersom hans mamma är så sablans blåst så blir det ju en bra kombo då.... Eller?!