Jag vet inte men jag tror min groteska humor smittar av sig på mina barn. Inom loppet av en väldigt kort tid nu på morgonen fick jag smaka på det ordentligt.
Zack vid köksbordet:
- Mamma då måste gå och titta dig i spegeln!
- Inte nu vi sitter här när ni äter.
- Jo, men vet du hur du ser ut?!
- Ja, nyvaken!
* Han himlar med ögonen så ögonvitorna syns och jag blir väl tvungen att gå och titta då*
Jag har vaxet kvar i håret och det spretar värre en värsta rufset.
- Ja, jag ser ut som häxan sur tant!
- Ja men då klär det ju dig, säger Zack och mungiporna börjar rycka och förvandlas till det elakaste av hånskratt.
- Hm!
- Jag har väntat länge på att få säga det där!
- Tur att jag kunde hjälpa dig med det då!
- Ja men du är go ändå...... och mjuk *ytterligare ett hånskratt kommer och jag kan inte låta bli att följa med i skratt*
Leo vid påklädningen:
- Jag kan inte ha dom här kalsongerna!!
- Nähä varför det då!
- Det är tjej-kalsonger.
- Nej det är Leo-kalsonger.
-Nä, dom är stora, lika stora som din rumpa! Det är visst tjej-kalsonger!
- Men riktigt så stora är dom inte!
*Leo lägger huvudet på sne och funderar en stund*
- Nä din rumpa för stor för dom här, säger han och tittar i golvet samtidigt som jag ser hur mungiporna hoppar.
- Du får skratta.
* Han ruskar på huvudet och tittar fortfarande ner*
- Nä du behöver inte skratta för min rumpa är lika fin som en brumbrum-bruds.
* Då kommer hånskrattet, ett sånt där skratt som säger "skadeglädjen är den ända sanna glädjen"
Jag förstår inte hur dom har kunnat bli så här barnen. Jag som är så extremt pedagogisk, icke sarkastisk och snäll!!